Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politik, som med växande framgång sträfvade att göra
U. till en vasallstat. Under Geiza II (1141–61) knötos
visserligen nya förbindelser med Vesterlandets
stater, på samma gång som stadsanläggningar och
åkerbruk främjades genom lågtyska kolonister, som
inkallades från Flandern och nedre Rhenlandet till
U:s gränstrakter och i synnerhet till Transsylvanien
(T. Siebenbürgen). Men först Béla III (1173–96)
lyckades under den komnenska dynastiens förfall
häfda sitt rikes sjelfständighet och begynna
en ny utvidgningspolitik, som af honom och hans
närmaste efterträdare riktades såväl emot de ryska
furstendömena i Galizien som emot bulgarernas och
serbernas uppväxande stater på Balkanhalfön. Dessa
företag öfverstege ungrarnas krafter, invecklade dem
i split äfven med Polen, Venezia och de latinske
korsfararna, uttömde kronans finanser och vållade
nya inhemska partistrider. Andreas II (1205–35)
måste efter sitt misslyckade korståg till Palestina
(1217–18) böja sig för den adliga och kyrkliga
oppositionen, som aftvang honom den gyllene bullan
(1222). Denna urkund, som dock gällde blott för
den ensamt politiskt berättigade adeln, bildade
grundvalen för U:s konstitutionella statsskick
genom sina bestämmelser om regelbundna riksdagar,
rättsskydd för person och egendom, lagligen begränsad
krigstjenst och rätt till »insurrektion» emot kungliga
författningsbrott. Genom ett särskildt privilegiebref
(1224) garanterades de transsylvanske »sachsarnas»
(tyskarnas) avtonomi. Den inre oron fortfor
likväl äfven efteråt. Béla IV (1235–70) häfdade
med kraft kronans myndighet, men den tatariska
härjningen och ockupationen (1241–42) vållade en
genomgripande omhvälfning i U: s samhällslif och yttre
ställning. Det ödelagda landets odling upphjelptes
genom en förnyad tysk kolonisation. Derjämte
mottogos kumanernas för tatarerna flyende horder
i U., der de efter lång motsträfvighet uppgingo i
den bofasta befolkningen. I deras öfvergifna land
(»Svarta och Hvita Kumanien» = Moldau och Valakiet)
upprättades spridda ungerska markgrefskap (banat),
der längre fram, liksom äfven i Transsylvanien,
vlaker l. rumaner, som invandrade från Balkanhalfön,
fingo fortsätta sitt herdelif och småningom vänja
sig vid åkerbruk. Samtidigt återupptogos likväl de
traditionella annexionsplanerna emot de slaviska
folken i n. och s., och Tysklands splittring efter
Hohenstaufernas fall lockade ungrarna till eröfringar
äfven på de österrikiska landens bekostnad. Men
Böhmens plötsliga makttillväxt visade sig snart
i högsta grad farlig för ungrarna (Ladislaus IV,
1272–90), som derför verksamt bidrogo till den
habsburgska maktens grundläggning genom slaget på
Marchfältet (1278). Den siste konungen af Arpáds ätt,
Andreas III (1290–1301), nödgades värja sin krona
både mot habsburgarna och mot huset Anjou, hvars
sluga, af romerska stolen understödda politik genom
giftermålsförbindelser med det ungerska konungahuset
hade vunnit utsigt att med dess arf förstärka den
nyligen eröfrade normannisk-neapolitanska monarkien.
III. Kampen om Donauväldet (1301–1526). Den
nationella magyariska dynastien, som
förgäfves sökt häfda en uteslutande ungersk
maktsträfvan, hade innehaft kronan med ärftlig rätt,
ehuru utan en bestämd tronföljdsordning. Efter dess
utgång ville de magyariske stormännen icke utan vidare
erkänna genom giftermål förvärfvade arfsanspråk,
som gingo ut på att göra U:s makt till ett verktyg
för främmande politiska syften, utan yrkade på ett
fritt konungaval bland pretendenterna (af huset
Anjou samt från Böhmen och Bajern). Efter flere års
interregnum och partistrider tillföll Stefanskronan
äntligen Karl Robert af Anjou (omkr. 1310–42), som
sökte vinna och politiskt uppfostra aristokratien
genom dess ombildning till en med kronan förbunden
feodaladel efter fransk-normanniskt mönster för att
med dess tillhjelp göra U. till hufvudlandet i en stor
öst-europeisk monarki på dynastisk grundval. Planen
förbereddes genom giftermålsförbindelser med den i
Neapel regerande grenen af huset Anjou och med de
siste Piasterna i Polen, genom ett på eftergift af
U:s dalmatiska anspråk grundadt förbund med Venezia,
genom en skicklig politik emot det rivaliserande
luxemburgska huset, som med stöd i Böhmen och
Tyskland likaledes sträfvade att grundlägga ett
Donauvälde. Deremot hade Karl Roberts krigsföretag
ringa framgång både i Serbien och vid nedre Donau,
der rumanska furstendömen började bilda sig i
strid mot U:s öfverhöghet (omkr. 1330). Hans son
Ludvig den store (1342–82) skyndade att uppnå
de lockande framtidsmålen. Han ingrep i Neapels
inre förvecklingar, och ehuru han ej lyckades
behålla dess krona, gjorde han U:s adel närmare
förtrogen med Italiens kultur och statskonst. Han
tvang Venezia att återlemna Dalmatien och begagnade
sig af Roms kyrkliga bistånd för att underkufva
kättarna och den grekiska trons anhängare i Serbien
och Bosnien. På samma gång som han genom sitt nit
för den romersk-katolska propagandan än mer eggade
rumanernas sjelfständighetsbegär, gaf han tillflykt
i nordöstra U. åt ryska invandrare (rutener) från
Podolien. Men det galiziska »Röda Ryssland» pantsatte
han till Polen (1352), som han äfven med väpnad hand
understödde mot tatarer och hedniska litaver för att
ytterligare främja sina utsigter till detta rikes
krona. Hans politik bar dock ej så god frukt, som han
hoppats. Vid Donau möttes ungrarna för första gången
af den osmanska härsmakten (1366), och Ludvig lyssnade
derför gerna till påfvens förmaning att lemna den
opålitlige grekiske kejsaren åt hans öde. Visserligen
kröntes han omsider till konung af Polen (1370),
men den oroliga polska adeln beredde honom många
svårigheter, och hans väldes bestånd äfventyrades
genom bristen på manliga bröstarfvingar. Han fann
derför lämpligt att förmäla sin äldsta dotter, Maria,
med Sigismund af Luxemburg, hvars familjemakt sålunda
skulle komma huset Anjous verk tillgodo. Efter Ludvigs
död hyllade ungerska ständerna Maria som »konung»,
men polackerna valde systern Hedvig till sin drottning
och visade genom hennes tvungna förmälning med Jagello
(1386), att de föredrogo en union med Litaven framför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
