Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upsala universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentligen minst två gånger om året samt
meddela enskild undervisning åt studenterna mot
betalning. Bland de professurer, som efter denna
tid tillkommit inom fakulteten, må nämnas en för
O. Verelius 1662 stiftad professur i fäderneslandets
antiqviteter, som upphörde vid hans bortgång,
1682. År 1750 inrättades en professur för kemi och
metallurgi. 1759 stiftades af brukspatron E. Borgström
en professur i praktisk ekonomi. 1779 sammanslogos
eloquentiae och poëseos professurerna. 1780
inrättades en för literaturhistoria, som upphörde
med innehafvarens (J. H. Lidén) bortgång, men
hvilken under 1800-talet återupplifvades och
förenades med J. H. Schröders bibliotekariat. År
1699 började adjunkten P. Elvius hvarje vecka
föreläsa och öfversätta »avisorna». Detta företag
rönte sådant bifall på högre ort, att kansleren
G. Cronhielm vid flere tillfällen påbjöd dess
fortsättning, och prof. A. Grönwall, som på
1720-talet hade dylika föreläsningar under flere
års tid, framhöll i konsistorium deras betydelse
ur språklig och statsrättslig synpunkt. På
grund af ett konsistoriebeslut fortsattes
dessa föreläsningar ännu någon tid under förra
hälften af 1700-talet. Under 1800-talet tillkommo
åtskilliga nya professurer, t. ex. i estetik,
nordiska, svenska och moderna språk, mekanik,
meteorologi, mineralogi och geologi, jämförande
anatomi m. fl. De äldre universitetsstatuten
ålägga professorerna att disputera offentligen,
åtminstone en gång om året, och dessa afhandlingar,
som till midten af 1700-talet mest rörde sig inom
teologiska, lingvistiska och filosofiska ämnen,
voro oftast affattade på latin. Efter 1750-talet
framträder en och annan disputation på svenska,
och innehållet blir derefter mera omvexlande,
i synnerhet som man började sysselsätta sig med
naturvetenskapliga och dermed i samband stående
ekonomiska frågor. Innan disputationerna fingo
ventileras, skulle de först granskas af konsistorium,
som i vissa fall kunde förbjuda dem. Innehållet i
en stor del af den äldre tidens disputationer är
dock ej sällan ganska medelmåttigt, för att ej rent
ut säga underhaltigt. Disputationerna voro oftast
författade af en professor, hvilken hade en akademisk
medborgare till respondens. Redan i 1625 års statut
fordrades, att man skulle offentligt försvarat
en disputation för att vinna doktorsgrad. Äldre
tiders universitetslärare utvecklade en alldeles
utomordentlig produktivitet med afseende på
disputationer. Så t. ex. presiderade J. Floderus
(prof. i grekiska) och J. Upmarck-Rosenadler för mer
än hundra disputationer, F. Törner (eloqv. prof.) för
213 och J. Ihre för 453 afhandlingar i språkforskning,
statsrätt, historia m. m. samt, produktivast af
alla, eloqv. prof. P. Ekerman under åren 1738–75 för
514. Innehållet var mycket omvexlande. Den grundlärde
prof. J. Bilberg presiderade för bl. a. afhandlingar
om krut, de gamles dans, själens odödlighet, tuppens
galande, runorna, den fromme och dygdige kameleonten
m. m. (se vidare Disputation). Bland de mera utmärkta
bortgångna vetenskapsmän, som tillhört filos. fak., må
nämnas filosoferna B. Höijer, S. Grubbe, N. F. Biberg,
Kr. J. Boström, K. Claëson och K. P. Wikner; häfdatecknarna
J. Messenius, J. Loccenius, J. Schefferus,
E. G. Geijer, F. F. Carlson och S. F. Hammarstrand
samt fornforskaren O. Verelius; skalderna
L. Fornelius, Joh. Columbus, J. Arrhenius,
P. Lagerlöf, P. D. A. Atterbom, B. E. Malmström
och C. W. Böttiger; orientalisterna J. Edenius,
O. Celsius, K. Aurivillius och O. F. Tullberg;
grekerna H. Ausius, P. Aurivillius,
L. Norrman, O. Celsius och J. Spongberg;
latinarna J. Freinsheimius, A. Nordenhielm,
J. Upmarck-Rosenadler och A. Törneros; forskarna i de
nordiska och gotiska språken J. Ihre, A. Uppström,
K. F. Säve och M. B. Richert; matematikerna
F. Mallet, J. Svanberg och K. J. Malmsten;
astronomerna B. Hedraeus, A. Spole, A. Celsius,
D. Melanderhjelm, J. Bredman och G. Svanberg;
fysikerna S. Klingenstierna, Z. Nordmark, F. Rudberg,
A. J. Ångström och A. G. Theorell; kemisterna
J. G. Wallerius, T. Bergman och L. F. Svanberg
samt botanisterna G. Wahlenberg och E. Fries. Sin
första promotion firade filos. fak. d. 22 Jan. 1600,
då L. Paulinus Gotus promoverade 15 kandidater
till baccalaurei – sista gången, som denna
lärdomsgrad omnämnes –, och af desse promoverades
sju till magistrar (se vidare Promotion). –
Exercitiemästarna foro under universitetets äldre
tider flere än nu. År 1638 utnämndes J. Vediger
(Weidigk) till fäkt- och dansmästare på samma gång,
men befattningarna skildes från hvarandra efter midten
af 1600-talet. Bland de följande fäktmästarna märkas
fyra medlemmar af den inom svenska fäktkonstens
historia kända slägten von Porath. Af dansmästarna
voro åtskilliga utländingar, såsom Boit, Collmar,
Malpart m. fl. Akademiens siste danslärare var
J. Kullenherg, som dog i Nov. 1844. – Som fransk
språkmästare nämnes Toussaint 1643, och bland hans
efterföljare märkes M. de Béthune (1810), under
hvilket namn dolde sig en ättling af familjen
Sully. År 1640 fick universitetet en italiensk
och 1647 en spansk språkmästare. Dessa utländska
lärare, af hvilka flere ej torde hafva varit annat än
äfventyrare, beredde konsistorium emellanåt oro med
anledning af deras katolska trosbekännelse, hvilken de
dock, åtminstone under äldre tider, måste afsvärja,
innan de fingo tillträda sina ämbeten. Undervisning
i tyska språket synes hafva tagit sin början
på 1680-talet. Bland de förste lärarna i engelska
nämnes A. Nesselius (1738), men i denna undervisning
inträdde flere långa afbrott. Efter hand öfvergingo
språkmästarnas befattningar till de motsvarande
professorerna och lektorerna i moderna språk. –
Tonkonsten fick sin förste befordrare i Gustaf
II Adolf, som redan 1627 gaf sina musikanter
befallning att resa till Upsala för att gifva
ungdomen undervisning. Sedermera uppdrefs musiken
af sådana utmärkta män som prof. J. Columbus, Olof
Rudbeck d. ä. och E. Burman. År 1639 omtalas rector
cantas O. J. Beckius och 1640 organisten J. Zellinger
såsom skickliga tonkonstnärer, och 1691 sammanslogos
båda dessa befattningar, för att lönen derigenom
skulle kunna räcka åt en kompetent person. Genom
stipendier – i synnerhet på O. Rudbecks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
