Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Usselinx ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snynnerhet i Videnskabernes selskabs skrifter, dels om den
gamla grekiska byggnadskonsten, såsom Attiske studier
(1856; intagen i Griechische reisen und studien,
1857), Kong Attalos’ stoa i Athen (1873) och Tiryns
(1886), dels om grekernas och romarnas stats- och
privatförhållanden, såsom Pröve paa en fremstilling
af grækernes og romernes huuslige og private liv
(1863) och Om underviisningen hos grækerne og romerne
(1865, öfvers. till tyska 1870; ny uppl. 1885). Vidare
har han ombesörjt en kritisk exegetisk upplaga af
Plautus’ komedier (5 bd, 1875–87), hvartill sluter
sig en afhandling om Den yngre attiske komedie og dens
latinske bearbejdere Plautus og Terents (1875). U. var
äfven Madvig behjelplig vid hans upplaga af Livius
(1861–66) samt har utgifvit N. L. Höyens skrifter
(3 bd, 1871–76) och biografi (1872). – 4. Stefan
Peter Johannes Hjort U., dansk bildhuggare, den
föregåendes kusin, f. i Ribe 1828, d. i Köpenhamn
1855, arbetade i H. V. Bissens atelier och genomgick
samtidigt konstakademien, hvars mindre guldmedalj han
vann 1851. År 1855 erhöll han Neuhausenska premiet
för En fiskaregosse. Tvänne andra konstverk, Barn,
hvilka fångat en krabba och En karl, som vattnar
sin häst, tillhöra det danska skulpturmuseum. Hans
tidiga död afbröt en lofvande konstnärsbana.
1–3. E. Ebg. 4. Ph. W.
Ussun-Ada l. Uzun-Ada (»lång ö»), en 10 km. lång
och omkr. 1 km. bred ö nära norra sidan af
Michailovsk-viken på Kaspiska hafvets östra kust,
med stad och hamn anlagda af ryssarna 1886 för att
ersätta hamnen Michailovskoje (hvilken har alltför
grund ankarplats). Med denna har U.-A. förenats genom
en jernväg, som utgör vestra änden af transkaspiska
jernvägen till Samarkand. 1887 hade platsen endast
ett tusental innev., men den lofvar att få en stor
framtid.
Ussuri, biflod fr. h. till Amur i Sibirien, uppstår af
tvänne källfloder, Daubiche och Ulache (den förra 267,
den senare 373 km.), hvilka upprinna på Sichota-Alin,
kustkedjan utmed Japanska hafvet. Efter föreningen
antager floden nordlig riktning och bildar från
Sungatsjas mynning gräns mellan Mandsjuriet och
Kustprovinsen, tills den genom ett litet delta förenar
sig med Amur ofvanför Chabarovka. Längd minst 500 km.
Ustav. Se Typikon.
Ust-Azovsk. Se Genitjesk.
Usteri. 1. Johann Martin U., schweizisk tecknare och
skald, f. i Zürich 1763, nödgades mot sin önskan egna
sig åt affärsverksamhet, i faderns porslinsfabrik, men
efter en resa i Tyskland, Nederländerna och Frankrike
hängaf han sig åt sin lust för teckningskonst och
diktning, lemnade affären och blef själen i det af
hans farbroder Heinrich U. 1787 stiftade allmänna
schweiziska konstnärssamfundet. U:s teckningar äro i
litet format utförda med penna i fina, men fria och
säkra konturer, målade med tusch eller kolorerade
som miniatyrer. Han utförde, liksom Hogarth, hela
följder af teckningar med moralisk tendens, men med
fin smak, äfven i karrikaturerna. Hans dikter på
schweizisk dialekt
bestå af idyller (De Vikari och De Herr Heiri)
samt ballader och visor; de på högtyska äro mattare,
dock lefver sällskapsvisan Freut euch des lebens på
folkets läppar. Hans Dichtungen in versen und prosa
utgåfvos i 3 bd 1831 (3:dje uppl. 1877). U. blef
1803 medlem af stora rådet, 1810 af stadsrådet i
Zürich och 1815 af regeringsrådet. Han dog 1827 i
Rapperschwyl. – 2. Paulus U., schweizisk politiker
och författare, f. 1768 i Zürich, var son af den
teologiske förf. professor Leonhard U. (f. 1741,
d. 1789) samt dog 1831 såsom president i Stora rådet
i Zürich. Han utgaf bl. a. det förträffliga arbetet
Schweizer staatsrecht (3:dje uppl. 1815–31). –
3. Leonhard U., schweizisk rationalistisk
teolog, f. i Zürich 1799, blef 1824 professor
och gymnasiidirektor i Bern, der han verkade som
lärare i klassiska språk och hebreiska till sin död,
1833. Till sin teologiska riktning tillhörde U. den
schleiermacher-hegelska skolan. Hans förnämsta arbete
på den negativa bibelkritikens område är Entwicklung
des paulinischen lehrbegriffes mit hinsicht auf die
übrigen schriften des Neuen testamentes (1824; 6:te
uppl. 1851). 1. C. R. N. 3. J. H. B.
Ustilagineae, brand- l. sotsvampar, bot.,
bilda en särskild klass
eller familj (efter olika uppfattning), hvars plats
i det naturliga systemet är omtvistad. Vanligen
ställas dessa svampar numera under de högre svamparna
(Mycomycetes) inom klassen Basidiomycetes och
dennas afdelning Protobasidiomycetes, men de hafva
äfven uppstälts såsom en egen klass i närheten af
jästsvamparna och skild från basidiomyceterna. De
äro äkta parasitsvampar (se d. o.), hvilkas färglösa
mycelium upptränger mellan cellerna i värdplantan
och sänder in haustorier (suggrenar) i dennas celler
för att upptaga näring. I de flesta fall intränger
groddtråden från en brandspor in i värdplantan under
dennas tidigaste utvecklingsstadium, såsom under
fröets groning, och svampmyceliet skjuter så upp
genom den växande stjelken eller skottet, tills det
organ uppnås, der sotsvampens sporbildning skall ega
rum. Detta är förhållandet med alla de arter, hvilkas
sporer förstöra värdplantans blomdelar. Många brand-
eller sotsvampar hafva dock en mycket begränsad
utbredning, inskränkande sig till en liten fläck
på ett blad eller på stjelken. Deras vigtigaste
förökningsorgan äro »hvilosporerna», hvilka uppstå
inuti myceliets trådar (hyfer) och äro tjockväggiga,
ofta prydligt skulpterade samt till färgen bruna,
violetta eller, i massa sedda, svarta såsom sot,
hvaraf det vanligaste svenska namnet. Bland de
många hithörande slägtena må följande mera vanliga
omnämnas. Ustilago Link utvecklar sina sporer i
värdens blommor, ståndareknappar eller fruktämnen,
hvarest de uppstå ur ett af hyfgrenar bildadt
slem och vid mognaden hafva utseendet af ett svart
stoft. Hit hör det bekanta »sotet» eller »branden»
i hafre, korn och hvete, hvartill olika arter äro
orsaken. Bland dessa göra särskildt U. avenae,
U. hordei och U. Jensenii stor skada. Starrgräsens
frukter omgestaltas till små, svarta, nedsmutsade klot
genom angrepp af U. caricis. En bland de allmännaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
