Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadebevis. Se Vad - Wadelai, by i östra Sudan - Vademecum (Lat., »gå med mig!»), stundlig hjelpreda - Vadensjö, socken i Malmöhus län - Vade retro me, satana!, Lat., »gå bort ur min åsyn, satan!» - Vadetid, jur., tid, inom hvilken vad skall erläggas. Jfr Vad - Vadfot. Se Foglar, sp. 1538 - Vaðgelmir, Nord. mytol., kallas i Eddan en underjordisk flod - Vadhjul. Se Vattenhjul - Wâdi, Arab., flod, floddal - Vadlanus, Joachim. Se Watt, J. von - Wâdi-Halfa, hufvudstad i Egyptens sydligaste län (mudirijje) - Vadmal (Isl. vað-mál, af váð, tygstycke, kläde, våd, och mál, mått; på Island var näml. vadmal den förnämsta värdemätaren, innan guld- och silfvermynten kommo i bruk), ett slags groft, hemväfdt ylletyg - Wadman, Johan Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vadebevis. Se Vad.
Wadelai, by i östra Sudan, vid venstra stranden af
Bahr-el-Djebel l. öfre Nilen, under 2° 47’ n. br.,
252 km. s. s. v. om Lado. Under mahdiupproret i
egyptiska Sudan såg sig Emin bej (sedermera Emin
pasja), guvernör i Eqvatorialprovinsen, tvungen att
lemna provinsens hufvudstad, Lado, och söka skydd
i W., der han med en handfull folk, som förblifvit
honom troget, höll stånd mot de upproriske. Om hans
»befrielse» derifrån genom Stanley se Schnitzer.
Vademecum (Lat., »gå med mig!»), stundlig hjelpreda;
föråldrad titel på fickböcker, som innehålla råd och
upplysningar, kort sammandrag af en vetenskap eller
konst, böner, roande småsaker el. dyl.
Vadensjö, socken i Malmöhus län, Rönnebergs
härad. Areal 655 har. 288 innev. (1891). V. bildar
med Örja ett konsistorielt pastorat, Lunds stift,
Rönnebergs kontrakt.
Vade retro me, satana!, Lat., »gå bort ur min åsyn,
satan!», Kristi tillrättavisande ord till Petrus,
Mark. 8: 33 (vade post me, satana!, Matt. 16:
23). Vade satana! l. apage s., Grek. hypage (apage)
satana!, »gå bort, satan!», början af Kristi sista
svar till satan, då denne frestade honom (Matt. 4:
10, Luk. 4: 8).
Vadetid, jur., tid, inom hvilken vad skall
erläggas. Jfr Vad.
Vadfot. Se Foglar, sp. 1538.
Vaðgelmir, Nord. mytol., kallas i Eddan en
underjordisk flod, i hvilken lögnare och baktalare
till straff skola vada. Th. W.
Vadhjul. Se Vattenhjul.
Wâdi, Arab., flod, floddal; äfven hvarje långsträckt
fördjupning i marken, som efter regn fylles af en
bäck. Det arabiska namnet har i spanskan öfvergått
till Guadi (Guad), t. ex. Wâdi Ana till Guadiana,
Wâdi al Kebir till Guadalquivir. Med wâdi äro
många floders, dalars och orters namn sammansatta,
t. ex. Wâdi Musa, Mose-dalen, i Petreiska Arabien,
med ruiner af staden Petra.
Vadianus, Joachim. Se Watt, J. von.
Wâdi-Halfa, hufvudstad i Egyptens sydligaste län
(mudirijje), på Nilens högra strand, 2 km. nedanför
andra katarakten, nära Nubiens gräns. Omkr. 2,800
innev. Staden har sitt namn (»halfa-dalen») med
anledning af den mängd halfa-(esparto-)gräs, som växer
på de omgifvande slätterna, och hvaraf förr i staden
gjordes utmärkta mattor.
Vadmal (Isl. vað-mál, af váð, tygstycke, kläde,
vad, och mál, mått; på Island var näml. vadmal den
förnämsta värdemätaren, innan guld- och silfvermynten
kommo i bruk), ett slags groft, hemväfdt ylletyg.
Wadman, Johan Anders, skald, föddes på Drottningskär
vid Karlskrona d. 27 Sept. 1777. Om hans barndom
och ungdom vet man ytterst litet. Han var prestson,
responderade 1796 såsom student i Lund vid en
disputation och lär, enligt en obestyrkt uppgift,
hafva aflagt bergsexamen. Hans föräldra-arf åtgick
dels till studiehjelp åt en vän, som sedermera blef
en framstående läkare i Göteborg, dels å en utländsk
resa, hvilken W. företog 1804 eller 1805. En obesvarad
kärlek synes hafva tidigt brutit hans håg och kraft till
ordnadt arbete. Han var 1807–09 informator på
den värmländska landsbygden och 1813–14 anställd
såsom sjukhuskommissarie vid svenska armén i
Tyskland och Norge, hvarefter han några år innehade
informatorsplats i Göteborg. Der tillbragte han sin
återstående lefnad, i en sjelfvald fattigdom, som
gränsade till armod, men aldrig nedtryckte honom,
och vänners alla erbjudanden om bistånd afvisade
han konseqvent. I glada lag var W. högst gerna
sedd, och för dem diktade han ystra sånger. Han
utgaf en samling af sina dikter under titeln
Samlingar. Lekochalfwar (2 bd, 1830–35). W. dog
i Göteborg d. 6 Febr. 1837. Processionen vid hans
begrafning var den största man sett i Göteborg. En
af J. P. Molin i brons modellerad byst af W. restes
af Göta Par Bricole 1869, i Lorentzbergs park
(Göteborg).
Den starkast klingande strängen i W:s skaldskap
är en bacchanalisk, af humor färgad glädje och
lefnadsnjutning. Under karlavulen skämtan, som
ofta träder anständigheten för nära, i kraftigt
framtrollade situationsbilder, med bitande qvickhet
och ironi mot verldsmenniskors sjelfviska äflan
efter penningar och utmärkelser lofsjunger han
vinets njutning i förtroliga vänners krets eller i
älskarinnans famn samt lyckan af ett tillbakadraget
lif i en idyllisk naturs hägn. Gent emot timlig
upphöjelse intager W. en stoisk epikurés ståndpunkt,
och verldsföraktet får hos honom verkligt klassiska
uttryck. Formen i hans dikter lider af ovårdnad och
en viss kärfhet, men stundom undandrogo gracerna
honom icke sin gunst, och en originalitet och en
ingifvelse af äkta slag göra honom i alla händelser
till en betydande literär företeelse. Till hans mest
karakteristiska dryckessånger höra Epikurén, När jag
dricker, Bålen, Svart och hvitt, Den första Maj,
Arrackens styrka och kraft samt Vattnet och vinet. Klart
skönjes W:s skaplynne äfven i hans jägaresånger och
idyller. De förra äro synnerligen liffulla, och det
mustiga i målningarna passar väl till ämnet. Cykeln
Jägarens lif, Jagten vid Nohr och den bellmanianska
Landvettersjagten m. fl. skola länge utgöra en
fröjd för jägaresjälar och en varnagel för vekliga
dilettanter i denna idrott. Sådana idyller som Min
lilla vrå bland bergen och Landets behag äro att
räkna bland de äktast kända i vår literatur. I ett
antal »allvarsamma sånger» vänder han äfven sina
vapen mot flärden, skrymteriet och lågheten, men
diktionen saknar den adel, som kräfves för en högre
poetisk stil. Metriken är ofta tung och visar någon
gång ett gustavianskt tycke. Ganska uttrycksfulla
dikter äro t. ex. Skalden, Bardens tystnad och
Varnaren. Bland dikter »af blandadt innehåll»
märkas den famösa Colloquium familiare mellan
själen och kroppen, de betecknande »parallellerna»
Kungen och skomakaren, Mäster Schnitt m. fl. samt
satirerna Nya diskontens intåg i Göteborg och Vid
Tegnérs utväljande till biskop i Wexiö. W. firade med
uppriktig lojalitet Karl XIV Johan i flere sånger. I
de tre inledningssångerna, särskildt den dråpligt
satiriska Till den kongliga svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
