Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena kloster (Lat. Monasterium sanctarum Mariæ Virginis et Brigidæ in Vatzstena)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hopsamla almosor, testamentsgåfvor och offer af personer,
som sjelfva för sjukdom eller andra hinder icke kunde
komma till Vadstena. Man började nu inskrifna den
ena gården efter den andra i klostrets jordebok, och
höga och låga täflade om att med gåfvor stadga och
betrygga klostret, som snart fick rykte inom hela den
katolska verlden. Enligt påflig befallning skulle
biskopen i Linköping anställa årlig visitation i
klostret för att granska reglernas efterlefnad. Den
första egde rum 1388. Det stadgades då, att
de s. k. beguiner (se d. o.), som samlat sig i
närheten af klostret, skulle lidas samt fingo bikta
för munkarna; att ingen af klosterfolket hade rätt
att utan konfessorns vetskap och tillstånd såsom
sin egendom behålla den minsta småsak, vore det ock
endast en nål, o. s. v. Söndagen d. 23 Okt. 1384
invigdes högtidligen nunnekonventet i närvaro af
ärkebiskopen i Upsala och biskoparna i Linköping och
Strengnäs. Noga utstakades då de särskilda tillfällen,
vid hvilka munkarna egde rätt att inträda inom
nunnornas konvent. Den första, som stod i spetsen för
klostret, var Birgittas dotter Katarina (se Katarina
Ulfsdotter), ehuru hon icke offentligen nämnes såsom
abbedissa. Trots all den vördnad man egnade denna
klosterstiftelse hände det dock redan i begynnelsen,
att den utsattes för våldsamheter från lekmännens
sida, hvarför påfven Gregorius XI 1377 befallde
biskopen i Linköping att tillse, att hvarken konungar
eller andra måtte i någon mån inkräkta klostrets
egendom eller göra det någon skada. Men redan Urbanus
VI måste till ärkebiskopen i Upsala samt biskopen i
Strengnäs förnya befallningen derom. Den sistnämnde
utfärdade 1379 åtskilliga bullor, hvilka stadgade
bl. a. att klostret skulle befrias från afgifter till
påfliga nuntier och legater äfvensom tionde från de
gårdar, som lågo under klostrets eget bruk, samt att
inga byggnader skulle få uppföras i klostrets närhet,
ej häller något annat kloster på mindre afstånd
än en half mil. Då längre fram i tiden ett kapell
inreddes af borgmästare och råd i helgeandshuset i
Vadstena, tilläto icke abbedissan och konfessorn,
att flere än två mässor om dagen der fingo hållas,
för att icke för mycket draga folket bort från
klostrets egen kyrka. Det var föreskrifvet, att i
den senare 13 altaren skulle underhållas. I början
var ett kapell af trä uppfördt, men det nedbrann 1388
jämte två stenhus och en del af nunnornas byggnad. I
kyrkan förvarades en stor mängd reliker, bland hvilka
Birgittas naturligtvis särskildt tillvunne sig folkets
dyrkan. Delar af dem plägade jämte böcker skänkas
till de klosterstiftelser, som utgingo från Vadstena
(om dem se Birgittin-orden, sp. 562). Bland reliker
må äfven nämnas »jungfru Marias mjölk», hvars äkthet
någon skeptiker betviflat, men den försvarades af
priorn Petrus i Alvastra med stöd af hvad jungfrun
sjelf uppenbarat för Birgitta. Tron på denna relik
synes hafva varit af stor styrka i trakten omkring
klostret, ty ännu 1542 klagade Gustaf I, att borgarena
i östgötastäderna voro »fulle af jungfru Mariae
mjölk, sancta Britas uppenbarelse och annat
papisteri». Det var endast i form af relikgömmor och
kyrkokärl, som enligt reglerna klostret egde att pråla
med guld och silfver, hvarför ock konung Karl Knutsson
från klostret borttog de två dyrbara guldkronor,
som konung Erik af Pommern och drottning Filippa
öfverlemnat till klostret, men lät den guldtafla der
förblifva, i hvilken klostret låtit infatta de reliker
samma drottning skänkt. Birgittas reliker gjorde
Vadstena snart till en vallfartsort, der pilgrimer
från skilda håll kunde söka försoning. Sedan orden
spridt sig till andra land, anlände ofta munkar från
dessa för att i moderklostret anställa forskningar
rörande reglerna eller afskrifva arbeten i klostrets
rika bibliotek, hvars böcker torde hafva uppgått
till ett antal af några tusen. (Jfr G. Silfverstolpe:
»En blick i Vadstena klosters arkiv och bibliotek»,
i »Ur några antecknares samlingar. Gärd .... till
G. E. Klemming», 1891.) Genom en delvis ännu förvarad
brefvexling med de utländska birgittin-klostren
underhölls ock liflig förbindelse med andra land,
och det hus i Rom, som Birgitta erhållit i gåfva af
en italiensk dam, och som sedermera kom i klostrets
ego, förestods af munkar från Vadstena, hvilka sålunda
kunde på ort och ställe bevaka klostrets intressen hos
kyrkans öfverhufvud. Samfärdseln mellan klostret och
påfvestaden blef ock mycket liflig. Det var sannolikt
från Söderköping munkarna på klostrets egna skepp
företogo färder till någon nordtysk hamn samt derifrån
vidare till Rom på egna hästar, på hvilka klostret
synes hafva haft god tillgång. – Vid midsommartiden
1422 anlände till Vadstena en bulla från Martin V,
hvilken innehöll förbud för birgittin-klostren att
hysa två konvent, både munkar och nunnor. Denna fråga
utgjorde föremål för vidlyftiga öfverläggningar
vid kyrkomöten, och våra medeltidshandlingar meddela
ett och annat, som kan förklara det missnöje och de
farhågor birgittin-regeln i detta afseende framkallat,
om ock de från tiden för det svenska klosterväsendets
förfall härstammande berättelserna om klosterlefnaden,
hvilka särskildt riktat sin skärpa mot Vadstena såsom
katolicismens förnämsta hållpunkt vid reformationens
framträngande, måste anses öfverdrifna. Konung Erik
och hans gemål skrefvo egenhändiga bref till påfven
och lyckades förmå honom återtaga sin befallning och
medgifva, att regeln förblef oförändrad. Drottning
Margareta besökte ofta Vadstena, erhöll genom
s. k. broderskapsbref delaktighet i klostrets
förböner och goda verk samt tog någon gång del i
dess enskilda angelägenheter. Drottning Filippa
blef i klostret begrafven. På sin eriksgata 1442
anlände konung Kristofer till Vadstena, bekräftade
dess privilegier samt visade sig alltid klostret
synnerligen bevågen. Konung Karl Knutsson fann sig
1452 föranlåten att gripa in i klostrets styrelse
och yrka på abbedissan Ingeborg Gerhardsdotters
och konfessorn Magnus Unnessons afsättning. De
afgingo frivilligt, men deras förseelser äro
ej kända. Ej häller har man reda på anledningen
till att bägge konventen året derpå träffades af
bannstrålen. Konungen lät sedermera i klostret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
