Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valera y Alcalá Galiano, Juan - Valeriana Tourn. (på tyska förvrängt till baldrian), vendelrot (-ört), vänderot (-ört), bot. - Valerianeæ Fr., bot., en nat. familj af örtartade växter eller halfbuskar - Valerianella Tourn., vårsallat, bot. - Valeriansyra, baldriansyra, kem. - Valerianus, Publius Licinius, romersk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstäder i Europa och Amerika, bl. a. såsom spansk minister
i Lissabon, Washington och Bruxelles, hvarunder
han förvärfvade sig en för spaniorer mindre vanlig
kosmopolitisk bildning. Han har för öfrigt varit
deputerad, senator, understatssekreterare m. m. Hans
politiska bana har dock varit af mindre betydelse
än hans literära, der han med framgång egnat sig åt
lyrik, novellistik och literär kritik. 1858 utgaf
han ett band dikter (ny uppl. 1886), formfulländade,
men väl lärda, och 1874 sin första och på samma gång
bästa novell, Pepita Jiménez (många uppl.), en fin
och originel psykologisk studie på ett klassiskt
språk. V:s noveller utgåfvos 1888–90 samlade i 3
bd. Som kritiker har V. skrifvit en mängd artiklar
och broschyrer, utmärkta för lärdom, elegans och
spiritualitet, men något ytliga och vacklande. Bland
broschyrerna må nämnas Estudios criticos (1864),
Disertaciones y juicios literarios (1878), Apuntes
sobre el nuevo arte de escribir novelas (1887)
och Cartas americanas (1889-90). Han har äfven
försökt sig såsom historiker, i det han (1887–91) å
nyo utgifvit och fortsatt Lafuentes bekanta »Historia
general de España». V. är medlem af Spanska akademien
(sedan 1862). Å. W:son M.
Valeriana Tourn. (på tyska förvrängdt till baldrian),
vendelrot (-ört), vänderot (-ört), bot., ett slägte
af större eller mindre örter, som äro typen för
nat. fam. Valerianeae Fr. Stjelkbladen äro vanligen
motsatta och oftast parbladigt delade. Blomfodret
bekläder frukten och bildar vid mognaden långa
fjunlika strålar å den nötlika, enfröiga fruktens
topp. Blomkronan är sambladig, trattlik och
olikformigt 5-flikig. Ståndarna äro 3 (kl. Triandria
L.), och pistillen har 3-deladt märke. Svenska
floran har 2 arter. V. officinalis L., äkta vendelrot
(T. katzenbaldrian), som varierar mycket med afseende
på bladens form och storlek, växer hälst å fuktig
mark vid bäckar, sjöar, hafsstränder o. s. v.,
men förekommer äfven på höglända ställen och i
klippspringor invid vatten. Den är utbredd öfver
hela Skandinavien och öfver nästan hela Europa
samt finnes i Asien och odlas i Nord-Amerika. Dess
jordstam och birötter äro officinella (se Vendelrot;
jfr Valeriansyra). Den andra arten, V. dioica L.,
har hela rotblad och blommorna tvåbyggare. – Valeriana
celtica L. (T. nardenbaldrian) lemnar den förr mycket
berömda drogen nardus celtica l. spica celtica, som
ännu är i bruk i flere land och i Orienten för sin
vällukt användes i aromatiska bad. Drogen utgöres
af den smala rotstocken, som är omkr. 5 cm. lång
och öfverdragen med liksom långhåriga fjäll eller
trådar af uppslitsade bladrester, hvilka hafva en
gråbrunaktig färg. Smaken är bitter, kryddartad
och »värmande»; lukten erinrar om patschuli och
mysk. Denna valeriana är hemmahörande å Europas
alper och har deraf äfven fått namnet »alpbaldrian»
l. »alp-valeriana». Nardus celtica har användts
såsom ett nervstimulerande medel samt begagnas i
parfymfabrikationen. Jfr Nardostachys. O. T. S.
Valerianeae Fr., bot., en nat. familj af örtartade
växter eller halfbuskar med motsatta, ofta pardelade
blad, utan stipler. Blommorna
sitta i qvastlika, 3-greniga eller ock
ensidiga knippen samt äro fullständigt utan
symmetriplan. Foder och krona äro 5-taliga,
det förra ofta mycket otydligt, i det att det
bekläder frukten och vid dennas mognad visar sig
å dess topp likt en låg kant eller ett fruktfjun,
liksom hos Synanthereae Fr. (Compositae L.). Af de
egentligen 5 ståndarna utvecklas vanligen blott 3
(Valeriana) eller 1 (Centranthus). Nardostachys
har 4 och Fedia 2 ståndare. Den ensamma pistillen
har stift och 3-deladt märke. Frukten har
ursprungligen 3 rum, men endast 1 kommer till
utveckling med 1 frö, som saknar fröhvita.
O. T. S.
Valerianella Tourn., vårsallat, bot., är ett slägte
af små eller medelstora, späda örter med motsatta,
smala och hela blad, ljusblåa eller hvita blommor
samlade i täta, nästan hufvudlika knippen. Fodrets
bräm bildar en ringformigt tandad kant (ibland
omärklig). Kronan är sambladig, trattlik, med 5
lika stora flikar. Af fruktens ursprungligen 3 rum
utvecklas blott 1 med 1 frö. Den svenska floran eger
två, mindre allmänna arter: V. Morisonii DC. och
V. olitoria L., hvilken, enligt hvad det svenska
namnet antyder, har begagnats såsom sallat. Namnet
»rapunsel» (se Campanulaceae) har oriktigt blifvit
tilldeladt denna växt. O. T. S.
Valeriansyra, baldriänsyra (se Valeriana), kem.,
en i valeriana-rot (vendel-rot) och flere växter
förekommande fettsyra, C4 H9 . CO2 H, som bildas
vid förruttnelse af ägghviteämnen och härskning
af fett, hvarför den finnes i svett, tran, ost
o. s. v. Lättast erhåller man valeriansyra genom
oxidation af finkelolja. Syran är en färglös olja,
som luktar likt schweizerost. P. T. C.
Valerianus, Publius Licinius, romersk kejsare,
utmärkte sig såsom krigare under kejsarna Alexander
Severus (222–235) och Decius (249–251). Af den
senare utsågs han att bekläda det återupplifvade
censorsämbetet. V. var en man af rena seder, klokhet
och duglighet, men såsom censor kunde han föga uträtta
i fråga om att återställa den gamla romareanden,
ifall detta verkligen var Decius’ syfte. Efter
kejsar Gallus’ fall 253 blef V. kejsare och antog
sin son Gallienus till medregent. Deras regering
blef ej lycklig. Från alla håll stormade fiender mot
kejsaredömet: vid Rhen anföllo franker och alemanner,
vid nedre Donau markomanner och goter samt i Asien
goter och perser. Det var icke möjligt att skydda
riket mot de fientliga skarornas härjande infall,
hvilka spridde förödelse öfver blomstrande bygder och
städer. Särskildt farliga visade sig perserna under
sin konung Sjapur, hvilken år 260 tog V. sjelf till
fånga, enligt uppgift vid en underhandling. Huru länge
V. lefde i persisk fångenskap känner man icke. Till
sitt rike återkom han aldrig. De berättelser, som
förtälja om förödmjukande behandling i fångenskapen
äro obestyrkta. V. var en ädel man med goda afsigter,
hvilken sökte efter bästa förmåga fylla sina pligter
som kejsare. Han lät sig angeläget vara att erkänna
verklig förtjenst och främja en god förvaltning i
provinserna, men synes icke hafva egt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
