Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weimar, hufvudstad i storhertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach - Weimarianerna, under Trettioåriga krigets senare skede den vanliga benämningen på de trupper, som i Elsass stått under hertig Bernhards af Sachsen-Weimar befäl - Weinbrenner, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göthe-museum, med skaldens samlingar och andra minnen af
honom, samt Schillers oansenliga hus, der denne skald
bodde 1802–05 (stadens tillhörighet sedan 1847),
och den på kyrkogården belägna »furstegrafven», der
dessa båda skalder hvila, äro bland de mest besökta
vallfartsorter i Tyskland. I W. stå Rietschels
bronsgrupp af Göthe och Schiller (aftäckt 1857)
framför teatern, Herders staty på Herderplatz nära den
kyrka, der han blef pastor 1776 och der han och hertig
Bernhard af Weimar, hjelten i trettioåriga kriget,
hafva sina grafvar, Wielands staty på Wielandsplatz
och Karl Augusts ryttarestaty på Fürstenplatz.
Weimarianerna, under Trettioåriga krigets senare
skede den vanliga benämningen på de trupper, som i
Elsass stått under hertig Bernhards af Sachsen-Weimar
befäl, men som efter dennes död (1639) nära nog till
krigets slut förde till en viss grad en sjelfständig
tillvaro såsom en särskild kår i de mot kejsaren
fientliga arméerna. Hertig Bernhard af Weimar uppdrog
nämligen på sin dödsbädd kommandot öfver sin armé åt
fyra »direktorer»: generalmajoren J. L. von Erlach
samt öfverstarna J. B. Ehm, grefve Vilhelm Otto af
Nassau och Reinhold von Rosen, med uppmaning att
hålla troget samman. Den mellanställning mellan
Sverige och Frankrike, som hertig Bernhard de
sista åren intagit, funno direktorerna snart vara
för armén ohållbar; och fastän Banér från Böhmen
skyndade att förmana dem till trohet mot Sveriges
krona, afslöt Erlach i direktorernas namn d. 19
Okt. (n. st.) 1639 ett fördrag, som till Frankrike
öfverlemnade hertig Bernhards eröfringar och ställde
hären i ett nära, ehuru icke fullständigt beroende
af Frankrike. Weimarianerna utgjorde nämligen
enligt fördraget ett helt för sig under sina
egna öfverstar, och desse egde rätt att deltaga i
krigsrådet och i alla beslut. I sjelfva verket intogo
weimarianerna i den franska hären under hertigen
af Longueville en ganska sjelfständig ställning och
synas under den första tiden ej ansett sig skyldiga
att obetingadt hörsamma vare sig Frankrikes eller
Sveriges öfverbefälhafvare. Våren 1640 förenade de
sig (under högsta befäl af hertigen af Longueville,
men närmast under ledning af Guébriant, en af hertig
Bernhards f. d. underbefälhafvare) i Thüringen med
Banér. Direktorer voro då (sedan Erlach qvarstannat
i Breisach) Ehm, grefven af Nassau och Rosen, af
hvilka de båda förste afgjordt lutade åt Sveriges
och den senare afgjordt åt Frankrikes sida, medan
en del officerare önskade en nära sammanslutning
med hessarna och lüneburgarna. Weimarianernas split
och egensinne, ja stundom öppna myteri vållade såväl
Longueville som Banér under detta års bekymmersamma
fälttåg stora svårigheter. Dock lyckades Banér
genom sin öfverlägsna klokhet och skicklighet att
någorlunda hålla arméerna tillsammans och förmådde
äfven Guébriant att med weimarianerna följa sig
på det berömda vintertåget åt Regensburg 1641. Att
detta så skickligt planlagda tåg för Banér slutade
med en brådstörtad reträtt genom Böhmen, tillskref
han harmfullt endast och allenast
weimarianernas egennytta. I stället för att fullfölja
framgången stannade dessa nämligen midt i segerfarten
och fordrade goda vinterqvarter. Deras vägran att
följa framkallade nu en af de fruktansvärdaste
kriser, som Banér och den svenska armén någonsin
hade genomgått. Som bekant var det blott genom
en halftimmes försprång vid passerandet af
Erzgebirges vigtigaste pass som hären räddades från
undergång. Samtidigt med Banér hade emellertid
Guébriant och Weimarianerna, genorn Öfre Pfalz,
retirerat till Sachsen, hvarest båda arméerna å nyo
förenade sig. Weimarianerna följde derpå åter villigt
Banérs ledning under tåget till Halberstadt, men
vid det efter fältmarskalkens död följande slaget
vid Wolfenbüttel voro de, ehuru närvarande,
till största delen overksamma åskådare. Guébriant
lyckades emellertid genom hvarjehanda utmärkelser och
ynnestbevis mot de ledande männen närmare förbinda
de weimarska trupperna med Frankrikes krona, och i
Jan. 1642 vann han med deras och hessarnas bistånd
segern vid Kempen öfver Lamboy. Efter Guébriants död
(1643) kommo weimarianerna, ännu alltjämt utgörande
en särskild, ganska svårhandterlig kår, mest bestående
af kavalleri, under Turennes befäl. När denne sommaren
1647 ville från Rhen föra dem, som utgjorde öfver
4,000 man godt kavalleri, till krigsskådeplatsen
i Flandern, vägrade de att lyda. De förklarade,
att om ej deras fordringar af Frankrike uppfylldes
(de fordrade bl. a. att icke blifva åtskilda, att
inga franska officerare skulle sättas öfver dem samt
rätt att hålla ett eget ombud vid franska hofvet),
ville de »agera» i båda kronornas och de konfedererade
ständernas tjenst »alldeles som i hertig Bernhards
tid». Turenne lät fängsla v. Rosen, som han misstänkte
vara de upproriskes ledare, men den flandriska
fälttågsplanen måste uppgifvas. Af de upproriska
trupperna, som på eget bevåg gått tillbaka öfver
Rhen in i Baden, uppnådde 2,000, under ledning af en
f. d. student Wilhelm Hempel, Königsmarks armé, med
hvilken de förenades genom kapitulationen i Bodenburg
(d. 23 Aug. 1647), enligt hvilken de förbehöllo sig
att aldrig vidare användas i Frankrikes tjenst, men
för öfrigt icke yrkade att utgöra en egen kår. De
indelades tills vidare i fyra regementen, hvilkas
befälhafvare Königsmark utnämnde. Åtskilliga tusen
tyskar under Erlachs befäl stodo ännu en tid i fransk
tjenst, men intogo ej den sjelfständiga ställning
eller fingo den vigt som de ofvannämnda trupperna.
P. S.
Weinbrenner [va’jn-], Friedrich, tysk arkitekt, f. i
Karlsruhe 1766, d. derst. 1826, studerade i Wien,
der han lärde känna antiken ur böcker, besökte Dresden
och Berlin samt vandrade 1791 till Italien, der han i
sex år studerade antiken praktiskt i Rom. Han återkom
1797 och vann då först erkännande i Strassburg. Till
följd deraf fick han anställning i Karlsruhe, der
han blef byggnadsdirektör och grundlade en skola för
arkitekter, ur hvilken flere dugande män utgingo,
såsom Hübsch, Eisenlohr m. fl. Såsom arkitekt utförde
han i Karlsruhe den katolska och den protestantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
