- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
529-530

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welwitschia mirabilis ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungen Magnus den gode, understödd af sachsiska
hjelptrupper, vann öfver dem en stor seger vid
Lyrskovshede (se d. o.) 1043. Under denna vendernas
storhetstid försökte obotritfursten Godschalk att
samla dem till ett mäktigt rike och på samma gång
på nationel väg kristna och civilisera dem, ett
företag, som i viss mån gynnades från Danmark, men
i synnerhet fann en kraftig befordrare i ärkebiskop
Adalbert af Hamburg och Bremen. Visserligen mördades
Godschalk 1066 af sina hedniska undersåtar, men hans
verk fortsattes af hans son Henrik och Knut Lavard
(se denne). Efter den senares död (1131) upplöstes
dock detta välde, och härjningarna började med ny
styrka, hvarom bl. a. vittna Konghälls förstöring
1135 och Sigtunas 1187, hvartill vendiska sjöröfvare
åtminstone medverkade. Men nu följde omsider
vendernas fullständiga kufvande. En väsentlig
andel deri hade Albrekt Björnen (se denne), hvilken
förenade Nordmark och Altmark till markgrefskapet
Brandenburg. Men det var dock framförallt Henrik
Lejonet (se denne), som, samlande Nord-Tysklands
krafter, på fullt allvar återupptog och slutligen
bragte till fullbordan de sachsiske kejsarnas stora
verk: Vendlands kristnande och germaniserande,
hvarvid den danske konungen Valdemar I på en gång
var hans bundsförvant och medtäflare. Obotritfursten
Niklot, som ledde vendernas motstånd, besegrades
1160, och hans son Pribislaw blef kristen och mottog
Mecklenburg såsom län af Henrik. Valdemar intog 1168
Rügen samt förstörde det der belägna, åt
Svantevit helgade vendiska nationaltemplet i Arkona. Det
öfriga Pommern, der kristendomen grundats genom biskop
Ottos af Bamberg missionsverksamhet (1124), kufvades
af Valdemar och Henrik och blef ett omedelbart tyskt
län 1181 under den inhemske fursten Bogislaw. De
öfriga vendiska landen vid Östersjön kommo efter
Henrik Lejonets fall under Danmark, hvars konung Knut
VI derför antog titeln »de venders konge» (Lat. rex
slavorum;
sedermera, oriktigt, rex vandalorum), men
de förlorades åter till Tyskland under Valdemar Sejr
(se denne) och den olyckstid, som derefter inbröt
öfver Danmark. De skildrade eröfringarna hade till
följd den vendiska nationalitetens nästan fullständiga
undergång. Venderna utrotades eller germaniserades;
tyska kolonister inströmmade i deras land, och endast
en mängd ortnamn röja nu, att landet mellan Elbe och
Oder fordom varit slaviskt. Dock har en obetydlig
spillra af den vendiska nationaliteten till våra dagar
bevarats i öfre och nedre Lausitz inom en fyrkant,
som bildas af orterna Peitz, Lübbenau, Bischofswerda
och Löbau. De der bosatte sorbiske l. lausitzske
venderna hafva bibehållit sitt slaviska språk,
sorbiskan l. lausitzskan (se Vendiska språket),
och efter 1840 har på detta äfven utvecklats en
ganska rik literatur. Ehuru helt och hållet tyska,
kallades de i vendernas område (Mecklenburg, Pommern
o. s. v.) genom Henrik Lejonets eröfringar grundade
städerna (Stralsund, Wismar, Rostock, Lybeck, Hamburg,
Lüneburg) »de vendiska» och spelade under detta namn
en lysande rol i Hansans (se d. o.)
historia. – Namnet Vendes konung, som af Gustaf Vasa
omkr. 1540 upptogs i den svenska konungatiteln till
följd af rivaliteten med Danmark, beror af en oriktig
identifiering af vender med vandaler. Stödjande
sig på Jordanes’ berättelse att goterna utvandrat
från Skandinavien och besegrat vandalerna i deras
gamla bostäder vid Östersjön, ansåg han sig hafva
lika god rätt till titeln »vendernas konung» som
de danske konungarna och lade derför till »rex
Svecorum et Gothorum» ordet »Vandalorum», som på
svenska återgafs med »Vendes». – Jfr Schafarik:
»Slawische alterthümer» (1843–44) och Wendt: »Die
germanisierung der länder ö. der Elbe» (1889).
S. B.

Vendes artilleriregemente (n:r 3) erhöll sin
nuvarande organisation 1872 och utgöres af 4
åkande batterier, förlagda i Landskrona, och
6 ridande, i Kristianstad. Regementet, hvars
manskap anskaffas genom värfning med i allmänhet
två års tjenstgöringstid, består af 72 officerare,
76 underofficerare och trumpetare med underofficers
värdighet, 10 civilmilitärer och 1,129 man i nummer
med 258 nummerhästar och 189 under exercistiden
legda hästar jämte 60 kanoner. Till regementet höra
dessutom 2 reservbatterier, hvilkas styrka dock
är till största delen vakant. Se vidare Artilleri.
C. O. N.

Vendes konung (d. v. s. venders, vendernas konung). Se
Vender.

Vendetta (Ital., af Lat. vindicta, hämd), blodshämd,
sådan den ända till nyaste tid utöfvats på Corsica. Se
Blodshämd.

Vendidad-sade. Se Zend-avesta.

Vendiska kronorden, mecklenburgsk orden, stiftad d. 12
Maj 1864 af storhertigen af Mecklenburg-Schwerin och
storhertigen af Mecklenburg-Strelitz gemensamt. Orden
har 6 grader: storkors af första och andra
klass, storkommendörer, kommendörer, riddare samt
förtjenstkors i guld och i silfver. Dekorationen
utgöres af ett åttaspetsigt, hvitt emaljeradt,
gyllene kors med gyllene gripar mellan armarna
och en blå midtsköld, som visar den vendiska
kronan i guld och är omgifven af en röd rand med
inskrift. Ordensbandet är för Schwerin rödt, med blå
och gula ränder, för Strelitz blått, med gula och
röda ränder.

Vendiska literaturen (sorbiska, lausitzska,
serbiska literaturen
) bestod intill midten af 19:de
årh. nästan uteslutande af religiösa skrifter. Man
känner från tiden före 1700 omkr. 20, från 18:de
årh. omkr. 200 tryckta arbeten på vendiskt språk. I
början af 1800-talet öfversatte pastor G. Mjen (Möhn)
stycken af Klopstocks »Messias» till vendiska och
skref en lofsång öfver språket på hexameter.
1809–12 utgaf Johan Dejka en månadsskrift,
»Serbski powjedar a kurir» (Den sorbiske berättaren och
kuriren). De mest betydande faktorerna i den
vendiska renaissancen voro presten Andreas Lubjenski
(1790–1840), som författade religiösa och moraliska
skrifter, historiska berättelser m. m., och Andreas
Seiler
(1804–72, bekant med Palacký och Milutinovic),
hvars samlade skrifter 1883 utgåfvos af Muka. I sin
diktning ger Seiler, den förnämste diktaren på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free