Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wernher der Gartener ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gymnasium, prestseminarium, tekniskt institut,
målare- och bildhuggareakademi, stadsbibliotek
och tafvelgalleri (mest taflor af veronesiska
mästare). Industrien är obetydlig (några silkes-,
linne- och yllemanufakturer), men handeln med silke,
vin, spanmål, olja m. m. är rätt betydande. –
Ingenting är kändt om stadens historia, förr
än den 89 f. Kr. blef romersk koloni med namnet
Augusta. Dess bördiga omgifningar, dess centrala
läge vid föreningen af flere stora vägar och den
naturliga styrkan i dess läge (till 2/3 af sin
omkrets försvarad af Adige), allt bidrog att göra
V. till en af de rikaste och vigtigaste städer i norra
Italien, ehuru dess omfång inom murarna ej var stort.
Qvarstående rester af dessa och portarna visa genom
inskrifter, att de härröra från 3:dje årh. Den gamla
grafven (fossa) är fortfarande en öppen kanal. V. är
skalden Catullus’ födelseort. Äfven under den följande
gotisk-lombardiska tiden hade staden stor betydelse
och var östgotakonungen Teoderiks älsklingsstad, som i
folksagan fick namnet Bern (se Didrikssagan). Ehuru
V. i likhet med öfriga städer i norra Italien led
mycket under de guelfisk-ghibellinska striderna,
intog det en framstående plats såväl i politiskt som
i konsthistoriskt hänseende under herskaredynastien
della Scala (1268–1387). Sistnämnda år blef Gian
Galeazzo Visconti i Milano herre i V., som kort
efter hans död genom förräderi föll i händerna på
Francesco II di Carrara, herre af Padua. Tillsammans
med denna stad eröfrades V. 1404–05 af Venezia och
tillhörde sedan (med ett afbrott, 1508–17) denna
republik till dess fall 1797. 1814–66 tillhörde det
Österrike. – I enlighet med öfverenskommelsen på
kongressen i Laibach (1821) samlades medlemmar af
den heliga alliansen i Okt. 1822 till en kongress i
V., hvilken skulle behandla stridigheterna mellan
Ryssland och Turkiet, förhållandena inom Spanien,
Piemonts utrymmande af de österrikiska trupperna
samt allmänna åtgärder för att upprätthålla
Europas lugn. Närvarande voro kejsarna af
Ryssland och Österrike, konungarna af Preussen,
Sardinien och Båda Sicilierna jämte andra italienska
furstar. Diplomatiska ombud för de särskilda makterna
voro: för Österrike Metternich, för Ryssland
Nesselrode, Pozzo di Borgo m. fl., för Preussen
Hardenberg (hvilken ej deltog i förhandlingarna)
och Bernstorff, för Frankrike Montmorency och
Chateaubriand, för England Wellington. Det vigtigaste
beslutet af kongressen, som afslutades d. 14 Dec.,
var att Frankrike skulle intervenera i Spanien för att
undertrycka revolutionen derstädes. Mot detta beslut
protesterade Wellington enligt sina instruktioner.
Veronese. Se Guarino från Verona.
Veronese, Bonifazio, den äldre och den yngre, tvänne
italienska konstnärer af en från Verona härstammande
konstnärsfamilj, hvilka jämte ännu en tredje,
Bonifazio Veneziano, äro kända i samlingarna under
namn af Bonifazio. Den italienske konstkritikern
Giov. Morelli har gjort ett lyckadt försök att
särskilja dem. Här upptagas blott de tvänne förste; om
den tredje se Veneziano 2. – 1. B. V. d. ä., död 1540,
var lärjunge af Palma Vecchio. Morelli anser honom
t. o. m. hafva varit medarbetare å Palmas tafla »Jakob
och Rakel vid brunnen» (i Dresden), förut tillskrifven
Giorgione. Han är den mera framstående af de båda,
en älskvärd tecknare och en klar kolorist. Af
honom tillräknade verk må anföras från yngre dagar:
Heliga familjen (i Milanos Ambrosiano, ansedd vara
af Giorgione), samma ämne (i enskild ego i Milano,
ansedd vara af Palma) samt en tredje bild med samma
ämne (i Pal. Colonna, Rom, uppgifven vara af Tizian);
af senare arbeten: Heliga familjen (i Pal. Pitti,
Florens, uppgifves vara af Palma), Moses hittas (i
Dresden, med namnet Bonifazio) och Heliga familjen
(i Stuttgart, uppgifves vara af Palma), slutligen
Den rike mannens gästabud (i akademien i Venezia,
likaledes rätt benämnd), hvilken anses vara ett af
mästarens finaste arbeten. – 2. B. V. d. y., död 1553,
utvecklade sig i nära anslutning till den förre och
anses t. o. m. hafva arbetat tillsammans med honom,
så att deras bilder äro svåra att skilja. Morelli
antager såsom gemensamma verk flere skildringar
af Moses, som hittas, särskildt den, som finnes
i Brera (i Milano, tillskrifven Giorgione),
vidare Konungarnas tillbedjan, Salomos dom och
Äktenskapsbryterskan (i Venezias akademi). Ensam torde
han kunna anses vara upphof till Kristus i Emmaus
(i Brera), Tronande Kristus (i Venezias akademi),
Kristus lärer i templet (i Pal. Pitti), Den förlorade
sonen (i Pal. Borghese, Rom), Herdarnas tillbedjan
(i Dresden, tillerkänd Giorgione) och Heliga
familjen (dersammastädes, tillskr. Palma). Den
yngres figurer utmärka sig enligt Morelli för
spetsigare extremiteter och längre, smalare öron.
C. R. N.
Veronese, Paolo, italiensk målare af den venezianska
skolan, f. i Verona 1528, d. i Venezia 1588,
hette egentligen Paolo Caliari och var son
till bildhuggaren Gabriele C. Hans lärare var
Antonio Badile, med hvars dotter han omkr. 1566
gifte sig. Derjämte påverkades han af öfriga äldre
veronesiska mästare (Cavazzola och Brusasorci) så
starkt, att han före beröringen med venezianerna
har fullständigt veronesiskt lokaltycke i sin
konst, hvilket visar sig i en mera kylig, dämpad
färgharmoni. Dit höra hans ungdomsarbeten, madonnor i
Veronas pinakotek, på duk flyttade fresker från Casa
Contarini (omkr. 1550), väggbilder från Villa Soranza
(1551, nu spridda i Nord-Italien och England) samt
fresker i Villa Fanzola vid Castelfranco. Dermed växte
hans rykte så, att han 1555 kallades till Venezia för
att måla sakristians tak i kyrkan S. Sebastiano. Han
målade der Madonnans kröning jämte de 4 evangelisterna
och derefter i kyrkans skepp Ester inför Ahasverus,
Esters kröning och Mardochais triumf, mäktiga bilder i
glödande och dock milda färger, omgifna af svicklar,
målade grått i grått (1556). År 1557 torde han
hafva utfört taflan på högaltaret, Madonnan med fyra
helgon och två martyrer. Derefter följde freskerna
å kyrkans innanväggar, S. Sebastians martyrium i två
afdelningar, de sigtande skyttarna i den ena, martyren
bunden vid trädstammen i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
