- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
685-686

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbotten, landskap i Norrland - Vesterbottens fältjägarekår. Se Vesterbottens regemente - Vesterbottens kontrakt, i Hernösands stift äro fyra: 1. V. första kontrakt - Vesterbottens kontrakt. 2. V. andra kontrakt - Vesterbottens kontrakt. 3. V. tredje kontrakt - Vesterbottens kontrakt. 4. V. fjerde kontrakt - Vesterbottens län omfattar södra delarna af Vesterbotten och Lappland samt den nordöstliga delen af Ångermanland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rickleån, Säfvar elf, Ume elf med Vindelelf. Landskapet
dels utgör ett tämligen lågt kustland, i södra
dalen af Vesterbottens län 30 à 40 km. bredt, men
afsmalnande mot den norra delen och inom Norrbottens
län utvidgande sig mot n. till en bredd af 100 km.,
dels omfattar det nedre skogslandet af dessa län,
hvilket sänker sig från Lappland mot kustlandet. Till
följd af dessa terrängförhållanden äro i regeln
vattendragen strida och forsande i landskapets vestra
del, men mera lugnt framflytande genom kustlandet,
der Bottniska viken möter dem med flerestädes mellan
land och holmar inskärande fjärdar. Landskapet
är i allmänhet, i synnerhet i den södra delen,
hvarken vackert eller gifmildt. Jordmånen är,
frånsedt elfstränderna, sandig och mager, och den
alltför lifliga skogsafverkningen har icke velat
afstå från de arbetskrafter, som kunnat mera än
som skett inskränka de många frostalstrande kärren
och myrarna. – Landskapet är deladt emellan två
län: Norrbottens län, 27,700 qvkm., och
Vesterbottens län, 17,800 qvkm. (se artiklarna om dessa
län). Landskapets vapen är i blått fält en gående
ren (silfver) och tretton sexuddiga stjernor (guld).
S-s.         K. S.

V:s folkmål höra till den nordskandinaviska
gruppen. De hafva alltså »tjockt» l och tungspets-r
samt öfriga af dem beroende s. k. »tjocka»
ljud (supradentaler och kakuminaler); k, sk, g
»förmjukas» äfven i inljud, t. ex. tatje, taket,
fistjen, fisken, bryggdj, brygga; riksspr. hv-
motsvaras af eng. w, som äfven står efter k och
s; slutande -t, -d, -n bortfalla, t. ex. bönne,
bundit, naggä, naggade, naggat, rota, roten, fara,
fåren, o. s. v.; u är »norskt». Den ursprungliga
skillnaden mellan ord med kort och ord med lång
stamstafvelse framträder ännu tydligt i formen:
t. ex. best. plur. dågan, dagarna, grepan, greparna,
men hästa, hästarna; fem. sing. fjäru, best.
fjärun, strandbrädd, men hîlk, best. hilka, hilka;
mask. sing. grepa, grepe, men lûl, Lule; inf. och
impf. moka, men bînn, binda, segäl, seglä, segla,
seglade. I norr (åtminstone fr. o. m. Piteå)
finnes ännu förbindelsen kort vok. + kort
kons. Den norrländska »artikeln» finnes i sina
vanliga ställningar: en stor, en karl, en Pär,
o. s. v. Bland öfriga mål komma de vesterbottniska
närmast de jämtländska. Liksom dessa förlora de i
(långstafviga) tvåstafviga ord slutande -a och -e och
få (utom Kalix) cirkumflex på rotstafvelsen: flytt,
flytta, läup, löpa, styttj, stycke, klêft, klippte,
o. s. v.; liksom dessa hafva de ännu diftonger,
motsvarande Isl. au, ei, oy: laup, loup, löup, leup,
läup,
löpa, bain, bäin, bein, ben, röyk, räik, råyk,
raik,
rök; i norr. qvarstår äfven gammalt iu: lius,
ljus, diup, djup, stjiut, skjuta, o. s. v. (bredvid
obrutna former sådana som fil, fjöl, tiro, tjära,
o. dyl.) De vesterb. målen (i synnerhet de nordliga)
hafva dessutom utvecklat äfven ursprungligen enkla
vokaler, både korta och långa, framförallt i, y och
u, till diftonger. Mot riksspr. -å, Isl. á, svarar
i flertalet mål a: gas, gås, grât, gråta (åtminstone
stang, stång, o. dyl.); o ersättes gerna af a (som
i ångermanländskan): san, son, tarp, torp, o. dyl.
Före vissa kons.- förbindelser undergå vokaler
qvalitativa och qvantitativa förändringar. Mot
riksspr. e i ändelser (före kons.) svarar här
ett verkligt e- eller ä-ljud. »Förmjukning» af
sk gifver vanligen stj (d. v s. icke »sje»-ljud
såsom i riksspr.); n efter lång vokal blir gerna
»tjockt». Mellan vokaler och i utljud motsvaras
riksspr. g gerna af frikativt [gamma], och d bortfaller;
r och l förlora helt eller delvis tonen före p, t,
k,
och sl ger i utljud tonlöst [lambda]. Hufvudvigten
faller i de norra målen på den andra leden
af sammansatta ord. Best. plur. mask. ändas
(i motsats till jämtl. mål) hos »långstafviga»
mask. på -a t. ex. hästa, hästarna, hos fem. mest
-en. Komparativus på -ne är vanlig. Pres. saknar
böjnings-r. Något i-omljud i pres. af starka verb är
ej iakttaget. Särskilda dativformer (sing. mask. och
plur. på -om, -nom eller -o, -no, sing. fem. och
neutr. på en, -n) äro vanliga (längst i söder blott
i vissa stående talesätt). De olika målen äro sins
emellan mycket olika och skilja sig från riksspråket
alltmer, ju längre norrut man kommer. De nordligaste
målen, i Öfver-Kalix, sins emellan olika i olika byar
(med r för d, med i för y: fliti, flytta, biri,
börja, o. s. v.; diftonger för långa u, o, y, i;
utan skillnad mellan p och b, t och d, k och g; utan
vår vanliga »grava» accent o. s. v.) äro fullkomligt
obegripliga redan för innevånarna i landskapets
södra del. – För Vesterbottens folkmål redogöra
akad. afhandlingar af F. Widmark (1863, hufvudsakligen
Nysätra och Öfver-Kalix), F. Unander (1857, Umemålet,
med ordbok), P. Åström (1888, Degerforsmålet) och
V. Lindgren (1890, Burträskmålet). Språkprof finnas
i tidskr. »Sv. landsmålen», III. 2. Lll.

Västerbottens fältjägarekår. Se Vesterbottens
regemente
.

Vesterbottens kontrakt, i Hernösands stift, äro fyra:
1. V. första kontrakt omfattar de åtta pastoraten
Umeå stad; Umeå landsförsamling med Holmsunds
kapell; Vännäs; Säfvar med Holmö kapell; Degerfors;
Bygdeå; Nysätra; Löfånger. Areal 7,195 qvkm. 44,766
innev. (1891). – 2. V. andra kontrakt omfattar de nio
pastoraten Skellefteå lands- och stadsförsamlingar;
Byske; Norsjö; Jörn; Burträsk; Piteå lands- och
stadsförsamlingar samt Elfsby; Arvidsjaur; Malå;
Arjepluog. Areal 36,549 qvkm. 72,105 innev. (1891). –
3. V. tredje kontrakt omfattar de nio pastoraten
Neder-Luleå; Luleå stad; Öfver-Luleå; Edefors; Råneå;
Neder-Kalix; Öfver-Kalix; Jockmock med Qvickjocks
kapell; Gellivare. Areal 47,403 qvkm. 56,878
innev. (1891). – 4. V. fjerde kontrakt omfattar
de sju pastoraten Neder-Torneå och Haparanda stad;
Karl Gustaf; Öfver-Torneå med Korpilombolo kapell;
Hietaniemi; Pajala med Muonio-nalusta och Tärendö
kapell; Juckasjärvi; Karesuando (Enontekis). Areal
31,277 qvkm. 21,250 innev. (1891).

Vesterbottens län omfattar södra delarna af
Vesterbotten och Lappland samt den nordöstliga
delen af Ångermanland (Nordmalings och Bjurholms
socknar) och är beläget mellan 63° 24’ och 66°
20’ n. br. samt 3° 44’ v. och 3° 33’ ö. lgd (från
Stockholms observatorium). Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free