- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
773-774

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapssocieteten i Upsala ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Alltifrån sin första stiftelse har
Vetenskaps-societeten utöfvat en särdeles aktningsvärd
vetenskaplig verksamhet och tagit initiativ till
flere för universitetet och den lärda bildningen
vigtiga inrättningar. Som exempel derpå kan nämnas,
att societeten vidtagit de första åtgärderna till
inrättandet af ett astronomiskt observatorium och en
professur i fysik samt att den väckt de meteorologiska
studierna till lif. För öfrigt har den inlagt stora
förtjenster om svenska språket, lemnat reseunderstöd
åt yngre forskare, underlättat utgifvandet af lärda
verk och utdelat pris för uppsatser af matematiskt
och naturvetenskapligt innehåll.

Enligt de år 1872 sanktionerade statuten består
societeten af 50 svenska och 100 utländska medlemmar
samt ett obestämdt antal hedersledamöter. Dessa
indelas i tre sektioner, en för fysik och matematik,
en för naturalhistoria och medicin samt en för
historia och arkeologi. Societetens angelägenheter
skötas af en sekreterare, en skattmästare och en
bibliotekarie. Dess äldsta boksamling är numera
införlifvad med universitetsbiblioteket, och i
societetens lokal förvaras nu endast de tidskrifter,
som erhållas från utlandet. Se J. H. Schröder:
»K. vetenskaps-societeten i Upsala» (1845),
O. Glas: »Essai sur la Société royale des sciences
d’Upsal et ses rapports avec l’université d’Upsal»
(1877), och H. Forssell: »Minne af erkebiskopen
Er. Benzelius d. y.» (i »Sv. akad:s handl. ifrån år
1796», d. 58, 1883).

Veteran (Lat. veteranus, af vetus, gammal), gammal
och bepröfvad krigare; uttjent soldat; i tjensten
grånad man; den som är gammal och erfaren i utöfningen
af ett ämbete, en konst, vetenskap el. dyl. Se vidare
Veterani.

Veterani (Lat., plur. af veteranus, gammal,
d. v. s. som länge varit med om något), gamla och
bepröfvade krigare, i motsats till tirones (de
yngre rekryterna). Ordet brukades ock mycket ofta
om soldater, som redan tjenat ut. För att försörja
sådana veteraner och belöna dem för gjorda tjenster
upprättades kolonier eller vidtogos utdelningar
af jord. Sulla samt efter honom Julius Caesar,
Octavianus och Antonius anvisade på sådant sätt åt
afskedade soldater landområden, hvilka de erhöllo
genom konfiskation af motståndares egendom. Under
kejsaretiden försörjdes veterani i och genom
militärkolonier i provinserna. Det förekom ej så
sällan, att afskedade veteraner vid krigstillfällen
kallades under fanorna, naturligtvis icke emot sin
vilja. Sådana benämndes evocati (»uppbådade»). R. Tdh.

Veterinär (Lat. veterinärius, af veterina, lastdjur,
dragare), djurläkare, en i konsten att bota
sjuka husdjur utbildad person, som eger rätt att
utöfva sådan sjukvård och att från apotek reqvirera
derför erforderliga läkemedel. – I Sverige funnos i
Jan. 1892 294 veterinärer. Af dem voro 7 lärare vid
Veterinärinstitutet, 1 vid Veterinärinrättningen
i Skara, 1 å Ultuna landtbruksinstitut, 32 läns-
och 77 distriktsveterinärer, 3 stuteriveterinärer, 11
regements- och 16 bataljonsveterinärer (de förstnämnde
med löjtnants, de senare med underlöjtnants grad), 5
fältveterinärstipendiater och 5 sqvadronshästläkare
(dessa fem tjenster skola indragas i mån af nuvarande
innehafvarnas afgång), vidare 72 privata,
legitimerade veterinärer, 64 privata, ej legitimerade
veterinärer (deraf 62 vid Skara veterinärinrättning
utbildade). De sistnämnde äro ej berättigade
att innehafva veterinärbefattningar i statens
tjenst, ej häller distriktsveterinärtjenst,
hvarmed rätt till tjensteårsberäkning är
förenad. – Genom k. cirk. af d. 5 April 1887
blef inom armén benämningen »veterinärstaten»
ändrad till Fältveterinärkåren. Enligt den 1892
antagna arméorganisationen skall denna kår bestå
af 14 regements- och 14 bataljonsveterinärer
samt 5 fältveterinärstipendiater. – Om de svenske
veterinärernas utbildning se Veterinärinstitutet; om
deras tjenstgöring se k. Instr. för arméns veterinärer
af d. 31 Dec. 1886 och k. Instr. för läns-, stads-,
distrikts- och andra civila veterinärer af d. 19
Okt. 1888 jämte af K. M:t
d. 19 Okt. 1888 utfärdad taxa för
veterinärs tjensteförrättningar. – I Sverige
finnas följande Veterinärsällskap: Uplands
veterinärsällskap, Östergötlands veterinärförening,
Stockholms veterinärsällskap, Nerikes-Vestmanlands
veterinärsällskap och Skånska veterinärföreningen.
F. n. är under bildning en veterinärförening
för Halland, Småland och Blekinge. En för hela
landet allmän förening af veterinärer är »Svenska
veterinärläkare-föreningen» (se d. o.).

Veterinärvetenskapen, djurläkekonsten (medicina
veterinaria
), eller läran om förekommandet,
hämmandet och botandet af sjukdomar bland husdjuren
och konsten att bedöma husdjurens lämplighet för
olika ekonomiska ändamål, räknar gamla anor. De
äldsta anteckningarna om en djurläkekonst finnas
i Zendavesta, der man äfven träffar en taxa för
behandlingen af kreaturssjukdomar. Enligt Dietz
skall den indiske läkaren Charaka hafva efterlemnat
ett verk i veterinär-medicin. Bland grekerna voro
djursjukdomar tidigt föremål för skriftställarnas
verksamhet. De äldsta uppgifterna härom härröra
från Hippokrates, men det ofta omtalade arbetet
»Hippocratis hippiatrica» anses dock vara författadt
långt efter hans tid af en person med samma namn. I
Xenofons verk öfver ridkonsten omtalas några
hästsjukdomar, och Aristoteles beskrifver många af
husdjurens sjukdomar. Hos romarna förekom en ganska
riklig literatur uti ifrågavarande ämne. Columella
lemnar i den 6:te och den 7:de boken af sitt verk »De
re rustica» föreskrifter för behandlingen af ett stort
antal sjukdomar hos husdjuren; likaså beskrifver den
berömde anatomen Galenus en del sjukdomar hos och
operationer å husdjuren. Från 4:de eller 5:te årh.
e. Kr. finnes det fullständigaste verket för denna
period, af en romersk författare Vegetius
(»Artis veterinariae sive mulomedicinae libri
IV»). Under medeltiden skrefvo morerna åtskilligt
i veterinär-medicin, men det från denna tid vigtigaste
och fullständigaste verket är Giordano Ruffos »De
medicina equorum», hvilket fullbordades 1250, och
hvaraf finnes en mängd afskrifter. Från år 1500
till grundläggningen af den första veterinärskolan
(1762) finnes en hel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:08:00 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free