Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilje ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidor af samma sak. Ingen kan nämligen vilja något,
utan att deri ingår viljan att undanrödja hindren för
dess verklighet; och ingen kan vilja en negation, utan
att derunder ligger viljan att förverkliga något,
för hvilket det, som han vill negera, utgör ett
hinder, huru allmänt och obestämdt detta positiva
något än må af honom fattas. För att en vilja skall
förefinnas, måste å ena sidan ett motiv vara gifvet,
som tenderar till att leda henne i en viss riktning,
å andra sidan ett material, på hvilket hon kan verka,
och hvilket hon kan, alltefter sitt val emellan
de olika motiven, på olika sätt bestämma. Motivet
tillhör alltjämt det jämförelsevis mer medvetna
hos menniskan, materialet åter det jämförelsevis
omedvetna. Ur denna synpunkt sedd, blir viljan en
förmåga att bestämma det (relativt) omedvetna efter
det (relativt) medvetna. Som det emellertid gifves
många grader af medvetenhet, så förekomma äfven inom
viljelifvet mångfaldiga gradationer, beroende dels af
den medvetenhet, med hvilken motivet är fattadt, dels
af den frihet, med hvilken det är valdt. Båda dessa
bestämningar äro dock endast olika synpunkter, från
hvilka i grunden samma sak kan ses, ty friheten beror
af medvetenheten. Den lägsta psykiskt bestämbara
formen är instinkt eller drift, der motivet i det hela
kan kännetecknas såsom omedvetet och friheten har
karakteren af uteslutande eller åtminstone afgjordt
öfvervägande negativ frihet. På begärets ståndpunkt
är motivet visserligen i högre grad medvetet och
friheten högre, men båda karakteriseras dock af
tillfällighet eller äro sporadiska. Friheten får
derför här karakteren af godtycke (arbitrium), ett
val visserligen emellan olika bestämningsgrunder,
men utan medveten hänsyn till sammanhanget dem
emellan (t. ex. utan hänsyn till förhållandet mellan
ändamål och medel), såvidt nämligen fråga är om den
egentligen godtyckliga ståndpunkten. En menniska,
som i det hela står på denna ståndpunkt, kännetecknas
af sin nyckfullhet. Annorlunda ställer sig saken, om
vi fortgå till viljan i hennes högsta och egentliga
form, då valet sker emellan egentligen medvetna
grundsatser. Der väljer hon det, som hon väljer,
just ur denna medvetna synpunkt, och derför vet
hon äfven hvarför hon vill hvad hon vill. Emellan
alla dessa ståndpunkter finnas emellertid oändliga
grader, och menniskan kan i olika afseenden,
rent af i samma konkreta vilje-funktion, intaga
olika ståndpunkter. Hufvudändamålet kan t. ex. vara
godtyckligt valdt, men i fråga om medlen kunna stor
följdriktighet och planmässighet göras gällande. Till
sin allmänna karakter måste viljan städse bedömas
efter sitt högsta motiv och i det hela anses befinna
sig på dess ståndpunkt. (Beträffande frågan om viljans
frihet se Determinism.) I den form vi känna henne
kan viljan omöjligen tänkas annorlunda än som en
form af ett ändligt personligt lif. Hon förutsätter
nämligen ett yttre och opersonligt, som visserligen
af personlighetens makt i viss mån bestämmes,
men som dock i det hela mot denna bibehåller sin
sjelfständighet och sitt oberoende. Viljans makt
är personlighetens makt, men denna visar sig i mycket inskränkt och
begränsad; och så länge den förblir vilja i vanlig
mening, kan den ej sakna denna karakter, ty den
förutsätter då alltjämt ett yttre, på hvilket den
verkar. I den form förnimmandet för oss är gifvet,
kan emellertid samma anmärkning göras äfven om detta,
ty äfven det förutsätter tydligen ett i den meningen
yttre, att det är af den förnimmande oberoende. Då
man emellertid vill tillägga förnimmandet en absolut
betydelse, såsom hvarje personlig verldsåsigt måste
göra, måste det tydligen fattas i annan form än
den ändliga, i hvilken det för oss är omedelbart
gifvet. Med iakttagande af detsamma kunde väl äfven
viljan få en sådan betydelse, att den kunde fattas
såsom absolut. Hitintills har dock filosofien,
tvifvelsutan till följd af sin outredda ståndpunkt i
fråga om potentialitetsbegreppet (se Potentialitet),
egentligen aldrig kommit längre i fråga om viljans
begrepp än till bestämningar, hvarigenom hon
ytterst reduceras till förnimmande och ses ur denna
synpunkt. (Inom den svenska filosofien se P. Wikner:
»Gud är kärleken», och Fr. v. Schéele: »Kan Gud
tänkas såsom vilja?», i hvilket sistnämnda arbete
en särdeles redig och öfversigtlig framställning
af boströmianismens ståndpunkt i frågan gifves,
hvilken dock i många punkter jäfvas af H. Edfeldt
i hans skrift: »Om Gud såsom vilja».) En kommande
forskning skall måhända bestämdare utreda det hos
viljan specifika och dermed äfven komma till klarhet i
frågan i hvad mån hon kan ega en absolut betydelse,
hvilken fråga väl till sist får till uppgift
att utreda begreppen helig och allsmäktig vilja.
L. H. Å.
Vilje, mytol. Se Vili.
Wilken, Friedrich, tysk historiker, f. i Ratzeburg
1777, blef 1805 professor i historia vid universitetet
i Heidelberg och 1807 chef för biblioteket
derstädes. 1817 utnämndes han till professor och
överbibliotekarie vid Berlins universitet, vardt
1829 vetenskapsakademiens ständige sekreterare
samt sedermera preussisk historiograf och 1830
geheimeregierungsrat. Han dog sinnessvag 1840. Bland
W:s skrifter, hvilka hufvudsakligen sysselsätta sig
med persiska språket och Orientens historia, må nämnas
Geschichte der kreuzzüge nach morgenländischen und
abendländischen berichten (1 bd, 1807–32), hans
förnämsta arbete, som dock lider brist på historisk
kritik.
Wilkens, Julius Frederik Kristian Emil, dansk
teknolog, född i Köpenhamn d. 29 Febr. 1812, blef
1829 en af de förste eleverna i polytekniska skolan,
der han 1832 aflade examen i mekanik och kemi och
1836–86 var anställd som lärare i teknologi. 1842–68
undervisade han derjämte i maskinlära
vid krigshögskolan och fick professors titel
1849. Såsom lärare sträfvade W. att vetenskapligt
ordna de spridda ämnen, som tillhörde hans fack,
enligt samma plan, som Karmarsch samtidigt följde i
Tyskland. Hans föreläsningar utkommo i tryck 1871 (ny
uppl. 1886). W. var under en lång tid synnerligen
verksam i Köpenhamns industriförening. Såsom
folketingsman 1850–54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
