Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vind. 1. Jörgen V. - Vind. 2. Holger V. - Vind. 3. Frederik V. - Vinda, bot. Se Convolvulus - Vindala (F. Vimpeli), imperialt pastorat af 2:dra kl., Vasa län, Finland - Vindarnas torn. Se Andronikos - Vindau (Lett. Wentes-Pils, R. Vindava), sjö- och handelsstad i ryska guvernem. Kurland - Vindblommor. Se Blomma, sp. 714 - Vindbom, sjöv., fyrkantig bom - Vindbrygga (vindbro), befästningsk., bro öfver en fästnings- eller slottsgraf - Vindekörningen. Se Byggningshjelpen - Windelband, Wilhelm - Vindelelfven, biflod från venster till Ume elf - Vindelicien (Lat. Vindelicia), romersk Donauprovins - Vinder. Se Vender - Windermere l. Winandermere, den största och en af de vackraste insjöar i England - Winders, Jacques - Vindfana. Se Anemoskop - Vindflöjel. Se Väderflöjel - Vindglær. Se Vindler - Vindgolf. Se Vingolf - Vindgrottor. Se Vindhålor - Windham, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfört en diplomatisk beskickning till Stockholm
s. å., utnämndes han till riksamiral 1643 och
anförde flottan vid Kolbergheide 1644, men blef der
svårt sårad och dog d. 17 Juli s. å. – 2. Holger
V., den föregåendes son, f. 1623, d. 1683, var
viceskattmästare 1666–79 och derefter vicekansler samt
geheimeråd sedan 1669. Han hade sedan 1666 plats i den
kommission, som utarbetade Kristian V:s danska lag. År
1653 blef han förlofvad med konung Kristian IV:s
dotter Sofia Elisabet, enka efter grefve Pentz, men
öfvergaf henne, då hennes svåger Korfitz Ulfeld och
öfriga slägtingar föllo i onåd. – 3. Frederik V., den
föregåendes son, d. 1702 såsom stiftsamtman i Viborg,
erhöll genom sitt giftermål med Jens Juels dotter
baroniet Juellinge. Hans sonson, Jens Krag-Juel V.,
d. 1776 såsom justitiarius i höjesteret, gifte sig
till grefskapet Frijsenborg. E. Ebg.
Vinda, bot. Se Convolvulus.
Vindala (F. Vimpeli), imperielt pastorat af 2:dra
kl., Vasa län, Finland, Alavo domsaga, Kuortane
härad, Åbo ärkestift, Lappo kontrakt. Areal 261
qvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,769 personer
(1890). A. G. F.
Vindarnas torn. Se Andronikos.
Vindau (Lett. Wentes-Pils, R. Vindava), sjö- och
handelsstad i ryska guvernem. Kurland, vid
den segelbara Vindaus utlopp i Östersjön, 100
km. n. om Libau. Omkr. 6,000 innev. Liflig handel
(export af trävaror, spanmål och linfrö). V. erhöll
stadsrättigheter 1643.
Vindblommor. Se Blomma, sp. 714.
Vindbom, sjöv., fyrkantig bom, som går tvärs
igenom valshufvudet på en kapståndare (se fig. i
art. Kapståndare). R. N.
Vindbrygga (vindbro), befästningsk., bro öfver en
fästnings- eller slottsgraf, så inrättad, att den
medelst ett vindspel (placeradt i ett bakom liggande
porthvalf) kan uppvindas, hvarigenom samfärdseln
med den yttre terrängen afbrytes. På äldre befästa
slott och borgar voro grafbroarna alltid på
ett eller annat sätt så inrättade, att de kunde
uppdragas till skydd mot nattliga öfverrumplingar.
O. A. B.
Vindekörningen. Se Byggningshjelpen.
Windelband [-bant], Wilhelm, tysk filosof, f. 1848,
professor i Strassburg sedan 1882, är lärjunge af Kuno
Fischer och Lotze samt arbetar för en rekonstruktion
af Kants läror. Han har författat bl. a. det i många
afseenden förträffliga arbetet Die geschichte der
neueren philosophie, in ihrem zusammenhange mit der
allgemeinen cultur und den besonderen wissenschaften
dargestellt (2 bd, 1878–80), Präludien. Aufsätze und
reden zur einleitung in die philosophie (1884),
hvari grunddragen till ett kritisk-filosofiskt
system allmänfattligt framställas, och Geschichte
der philosophie (4 häften 1889–91).
Vindelelfven, biflod från venster till Ume elf,
upprinner på Nasafjälls sydöstra sluttning, ilar
genom vilda och ogästvänliga fjälltrakter mellan
Björkfjällen i n. och Kivortfjällen i s. ned till
Gautträsk i Sorsele socken och vidare till sjön Stora
Vindeln, på hvars stränder odlad bygd först möter,
och hvilken sjö från n. upptager bifloden Lais elf
(se d. o.). Efter utloppet ur
Stora Vindeln fortsätter floden sin forsande
färd i sydöstlig riktning genom Sorsele, Lycksele
och Degerfors socknar, upptagande en mängd smärre
tillflöden, vänder vid utloppet ur Degerfors åt s. och
förenar sig straxt s. om Vännäs kyrka vid ungefär 200
m. höjd med Ume elf. Vattendragets hela längd beräknas
till 425 km. Betydlig timmerflottning eger rum på
elfven, som äfven lemnar tillfälle till laxfiske.
A. G.
Vindelicien (Lat. Vindelicia), romersk Donauprovins,
hvars eröfring fullbordades af Drusus 15 f. Kr. Det
omfattade ursprungligen trakten mellan Raetien
i s., Donau i n., Helvetiernas land i v. och
Noricum (gränsflod Aenus l. Inn) i ö., således
ungefär nordöstra Schweiz med Bodensjön samt en
del af Bajern och Tyrolen. Provinsen sammanslogs
omkr. slutet af 1:sta årh. med Raetien. Hufvudstad
var Augusta vindelicorum (Augsburg). En annan stad
var Batava castra (Passau). Innevånarna (vindelici)
voro af germansk börd. R. Tdh.
Vinder. Se Vender.
Windermere l. Winandermere [oi’ndörmir, oi’nänder-],
den största och en af de vackraste insjöar i England,
vid vestra gränsen af grefskapet Westmoreland, 17,5
km. lång, 1,5 km. bred och ända till 73 m. djup,
ligger 41 m. öfver hafvet och har genom Leven aflopp
mot s. till Morecambeviken. Dess nordände omgifves
af berg af betydande höjd, men för öfrigt omvexla
skogsdungar och öppna fält med en mängd landställen
vid dess stränder.
Winders, Jacques, belgisk arkitekt, f. 1849, har
vunnit ett berömdt namn genom flere framstående
verk. Här må nämnas Antwerpens nederlagshus och
nya museum (detta i förening med Fr. Van Dyck),
hvars hufvudfasad bildar en korintisk kolonnad,
det i 1200-talets gotik utförda rådhuset i Gilly
(Hainaut), Schelde-monumentet i Antwerpen samt
åtskilliga (bl. a. hans eget) privathus i flamsk
renaissance i samma stad.
Vindfana. Se Anemoskop.
Vindflöjel. Se Väderflöjel.
Vindglaer. Se Vindler.
Vindgolf. Se Vingolf.
Vindgrottor. Se Vindhålor.
Windham [oi’ndäm], William, engelsk statsman,
född 1750, studerade i Glasgow och Oxford, hvilket
senare universitet 1793 utnämnde honom till doktor
i civilrätten. År 1784 invald i underhuset för
Norwich, hvilket han sedan representerade till 1802,
slöt han sig närmare till whig-partiet och trädde
i opposition mot Pitt. Men på grund af den franska
revolutionens öfverdrifter slöt han sig till Pitt och
blef en af de ifrigaste förkämparna för ett krigiskt
uppträdande mot revolutionen. 1794 upptagen i Pitts
kabinett såsom statssekreterare för krigsärendena,
verkade han outtröttligt för en kraftig krigföring,
och då han 1801, på samma gång som Pitt, trädde ut
ur regeringen, bekämpade han kraftigt Addingtons
fredsvänliga politik och bidrog till dennes fall,
1804. På grund af meningsskiljaktigheter med Pitt
kom han ej att inträda i dennes s. å. bildade nya
kabinett, men i ministèren Grenville tog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
