Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bringa de vidlyftiga handlingarna i ordnad och
presentabel form. Då 1827 års oppositionella
statsrevision ej af regeringen tilläts att behandla
mer än de 2 för revisionen fastställda åren och alltså
ej kunde fullständigt granska skeppshandelsfrågan,
valde den till föremål för sin ovilja W., som fick
skulden för handlingarnas hemlighållande, hvilkens
ledande ställning inom regeringen var bekant,
och hvilkens sparsamhet i det yttre man tog till
grund för giftiga rykten om olofligt användande af
räntekammarmedlen. Angreppet misslyckades totalt:
W:s ära vann på försöket att fläcka henne, men
den oerhörda arbetsbörda, som hvilat öfver honom,
i förening med sorgen öfver broderns död och öfver de
kränkande misstankarna hade brutit hans krafter, och
några dagar före revisionens upplösning afled han d. 9
Dec. 1827, vid endast 48 års ålder, uppsliten såsom
han sjelf en gång sagt, »af negativ verksamhet». Yttre
utmärkelser kommo honom tidigt till del. Han blef
1812 adlad, hvarvid han behöll sitt ofrälse namn,
1815 friherre och 1826 grefve. Han valdes till ledamot
af Krigsvet.-akad. (1808), Landtbruksakad. (1812;
hedersled. 1822), Vetenskapsakad. (1817) och
Svenska akademien (1826). W. är en af vårt lands mest
framstående statsmän i nyare tider. Begåfvad med ett
skarpt omdöme, ovanligt ordningssinne samt en oerhörd
arbetsförmåga, hade han, den fattige skrifvarens
son, redan vid 48 års ålder tillryggalagt en i
vår historia nära nog enastående ämbetsmannabana och
derunder förvärfvat sig en mångsidig och vidsträckt
erfarenhet, som gjorde honom oumbärlig i behandlingen
af statsmaskineriet. »Wirsén är», sade Hans Järta,
»af alla svenska statsmän, som jag lärt känna,
den, som har den vidaste och säkraste blicken;
hans ena öga är en Herschels tub, hans andra ett
mikroskop». Med en sådan ljus och omfattande blick
och en ovanlig böjlighet i förmåga att lämpa sig
till såväl det minsta som det största förenade han
tillika lugn manlighet och en sällspord styrka i
karakteren, som lätt förklarar hans stora inflytande
på riksvårdande värf, för hvilket äfven Karl Johan,
som eljest ej älskade öfverlägsenheten, ofta böjde
sig. Men fåordig och sträf på ytan – särskildt mot
jämlikar för att undgå förtrolighet –, fordrande
såsom förman, hatare af allt förnämt dagdrifveri
och fjäsk, sparsam i lefnadssättet för att undvika
ekonomiskt beroende, och dertill en uppkomling, var
han föga populär och hade många fiender, hvilkas afund
väpnade förtalet. Såsom privatperson utmärktes W. af
varm och frisk gudsfruktan, bestämdhet och sedlig
kraft, trofasthet mot vänner och en vidsträckt,
ehuru oftast i det tysta utöfvad välgörenhet. »De
skatter», sade J. O. Wallin, »han åt de sina
lemnat äro vida ädlare och gedignare, än dem ett
afundsamt småsinne ville finna, men ej fann i hans
qvarlåtenskap: de äro den kraftfulles värf, den vises
tankar, den rättfärdiges välsignelse och den ädles,
i alla skiften bepröfvades, obefläckade ära».
S. C.
3. Wirsén, Carl David af, skald, kritiker, sonson
af W. 1, son af sedermera öfversten och
sekundchefen för Lifregementets dragonkår Karl
Thure af W. och Eleonore von Schulzenheim, föddes
på Bällsta gård, Vallentuna socken, Upland, d. 9
Dec. 1842. Efter att hafva genomgått Stockholms
gymnasium, der den klassiskt, fine rektor G. R. Rabe
på honom liksom på många andra utöfvade intryck för
lifvet, blef W. 1860 student i Upsala, der han 1862
aflade kansli- och 1866 filos. kandidatexamen samt
s. å. promoverades till filos. doktor. Omkr. ett
år vistades han 1866–67 i utlandet, hufvudsakligen
i Paris, skref Studier rörande reformerna inom
den franska vitterheten under sextonde och nittonde
seklen (1868), kallades på grund af detta specimen
1868 till docent i literaturhistoria vid Upsala
universitet och utnämndes 1870 till lektor i svenska
och latin vid nämnda stads högre läroverk. 1870
var han tillsammans med H. Forssell utgifvare af
»Svensk tidskrift», i hvilken han skref bl. a.
afhandlingen Om Claes Livijn (äfven särskildt utg.),
ett sjelfständigt bidrag till forskningen öfver
Nya skolan. Han utgaf och försåg med biografisk
inledning E. Björcks »Valda dikter» (1869) och
skref inledning till D. Klockhoffs »Efterlemnade
skrifter» (1871). På grund af sjuklighet vistades
han en del af åren 1871 och 1872 uti Italien,
företrädesvis Rom. 1875 tog W. afsked från
lektoratet och bosatte sig 1876 i Göteborg, der han
mottog anställning som föreläsare samt vårdare af
museets bibliotek och konstsamlingar. Sedan han på
våren 1879 efter K. V. Böttiger invalts i Svenska
akademien, flyttade han 1880 till Stockholm, der
han s. å. inträdde som literaturgranskare i »Post-
och Inrikes Tidningar», med hvilken verksamhet
han sedan 1886 förenat ett liknande kritiskt värf
i tidningen »Vårt land». 1883 uppdrogs åt W. att
tills vidare förestå sekreteraretjensten i Sv. akad.,
och i Nov. 1884 valdes han till akademiens ständige
sekreterare. Sistnämnda befattning har under W:s tid
tagit innehafvarens krafter och förmåga mera i anspråk
än under äldre tider, emedan på honom till stor del
hvilat ordnandet af två maktpåliggande uppgifter:
fixerande af stafsättet och ordboksarbetet. I det
förra afseendet föll det på hans lott att jämka
emellan företrädarna för en konservativ och en mera
reformkräfvande ståndpunkt, ett arbete som bar
sin frukt i de senaste upplagorna af akademiens
»Ordlista», der man visligen gaf de modernare
åsigterna rum. Jämte Wisén och Tegnér har W. mot
en för uppskof mera böjd grupp kraftigt verkat för
att utgifningen af akademiens »Ordbok» skulle taga
sin begynnelse. I Dec. 1883 förordnades W. till
ledamot af psalmbokskomitén, hvilken fick till
uppgift att med varsamhet utarbeta ett nytt förslag
till psalmbok (tryckt 1889). Bland andra allmänna
uppdrag, som lemnats W., må nämnas inspektoratet
för den bekanta Wallinska flickskolan i Stockholm
(Dec. 1880–Juni 1890).
Såsom versdiktare försökte W. sig först (under
signaturen Kuno) i studentkalendern »Isblomman»
(1861) och i Namnlösa (student-)samfundets (se
d. o.) första publikation: »Sånger och berättelser
af nio signaturer» (1863). Hans lyra var derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
