Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till minne af de gutar, som föllo i striden med
danskarna d. 27 Juli 1361. Derbredvrid ligger Nya
begrafningsplatsen (invigd 1830) med grafkapell
(1869). Norr ut ligger lekplatsen Tröborg
(Trojeborg), en märkvärdig cirkelrund stensättning,
samt ej långt derifrån Galgberget med stadens
månghundraåriga afrättningsplats (en galge af
tre stenpelare inom ringmur). Längre ut ligger
Snäckgärdshagen med vackert läge samt en plats för
fester och folklekar.
V. stads historia går tillbaka till den gråa
forntiden. Såsom namnet (af Fornnord. vi, offerställe)
antyder, var V. i heden tid ett offerställe. Omkring
midten af 1000-talet anses platsen hafva blifvit
af betydenhet såsom handelsstad, och till följd
af sitt läge blef den snart medelpunkten för den
lifliga handelsförbindelsen mellan å ena sidan
norra och vestra Europa, å den andra Ryssland och
Orienten. »Sannolikt var det under medverkan af tyska
sjöfarande och köpmän, som stadssamhället grundades;
länge bestod staden af tvenne särskilda korporationer,
en gotländsk och en tysk, och de sammansmälte blott på
det vilkor, att hälften af magistraten skulle tillhöra
hvardera nationen» (Styffe). I Novgorod hade Gotlands,
i första rummet V:s, köpmän ett faktori, »Gotenhof»
(se d. o.), öfver hvilket Gotlands prostar och
domare hade dispositionen, men som efter midten af
1300-talet uthyrdes åt de livländska städerna. Såsom
en rik och mäktig republik intog staden en mycket
framstående plats inom hanseförbundet. Den slog eget
mynt (»gutniska penningar»); dess borgare stiftade
sjelfva sina lagar (i midten af 1300-talet fanns en
på tyska, genom konung Magnus Erikssons tillskyndelse
tillkommen Visby stadslag), och dess sjörätt blef
äfven i andra land antagen till efterrättelse. V:s
storhetstid som handelsstad var 1100-talet, men äfven
under 1200-talet stod det i blomstring. Der funnos
då 3 kloster: Gråbrödraklostret, stiftadt 1233, med
kyrkan S:t Katarina, Svartbrödraklostret, stiftadt
före 1245, med kyrkan S:t Nikolaus, och Solberga (se
d. o.) nunnekloster af cisterciens- l. bernhardinorden,
som nyttjade kyrkan S:t Jakob, 11 församlingskyrkor,
bland dem 4 för utländska köpmän (S:t Maria för de
tyske, ryska kyrkan för de ryske, S:t Gertrud för
de nederländske och S:t Jakob för de livländske
köpmännen), vidare ett Helgeandshus med kyrka
(Helgeandskyrkan) och. på norra sidan om stadsmuren,
Sankt Görans hospital, med kyrka. Handelsvägarnas
förändrade riktning till följd af korstågen och
Rysslands eröfring genom tatarerna samt Lybecks
uppblomstring hade redan minskat V:s betydelse såsom
handelscentrum, då konung Valdemar Atterdag d. 27
Juli 1361, efter att utanför Söderport hafva slagit
Gotlandsbönderna, tvang stadens innevånare till
dagtingan och erläggandet af en dryg brandskatt. Att
staden öfverlemnades åt en ohygglig plundring samt
att kyrkor och kloster nedbrändes är ogrundadt. Att
datera »V:s fall» år 1361 är öfverdrifvet. Det
fortfor länge efteråt att betraktas såsom hufvudort
för en af hanseförbundets tredjedelar. Men att V. blef
en krigsskådeplats (efter Visborgs anläggning) under
den allmänna oron i Norden och särskildt att Erik af
Pommern så länge (1437–49) vistades på Gotland var särdeles
förderfligt för V:s handel, och icke långt
derefter utträdde staden faktiskt ur hanseförbundet
(V. kallades 1470 sista gången till hansedag). Under
1500-talet, i synnerhet efter lybeckarnas öfverfall
pingstdagen 1525, då norra delen af V. med flere af
dess kyrkor brändes, sjönk staden i allt djupare
förfall. (Om V:s historia jfr för öfrigt Gotland,
sp. 1397.) Staden blef till stor del öde, templen
föllo i ruiner, hamnen igenvallades, och äfven sedan
fredligare tider inträdt och Gotland 1645 blifvit
en oomtvistad svensk provins samt V. 1647 erhållit
stapelstadsrätt, förblef V. en fattig och obetydlig
ort. Det började under 1700-talet långsamt resa
sig ur sitt förfall, och småningom har utvecklingen
fortgått under 19:de årh. Staden fick 1854 nederlags-
och 1879 transitoupplagsrätt. I flere hänseenden står
det nuvarande V. i tacksamhetsskuld hos sällskapet
D. B. W. (»De badande vännerna»), stiftadt 1814,
hvilket verkat för folkupplysning och välgörenhet,
stiftat den första sparbanken på ön (1830) och
anlagt (1855–56) den ofvannämnda trädgården. Utom
den i art. Gotland (sp. 1400) nämnda literatur må
här påpekas Strelow: »Cronica Guthilandorum» (1633),
»Gotland och Visby i taflor» (20 litografier efter
teckn. af P. A. Säve, med text af C. J. Bergman;
1856–58), »Wisby. 30 bilder af K. Romin, med
kortfattad text af C. J. Bergman» (1891), »Visby och
dess minnesmärken af H. Hildebrand, med teckningar af
R. Haglund» (1892, under utgifning) samt G. Lindström:
»Anteckningar om Gotlands medeltid» (I, 1892) och »Die
rathslinie von Wisby» (Lyb. 1893). En god ledning för
besökare af V. lemnar C. J. Bergman: »Visby. Korta
anteckningar» (2:dra uppl. 1892).
Visby landsförsamling, i Gotlands län, delad å Norra
och Södra häraden, med 1,085 har, 139 innev., i det
förra och 423 har, 60 innev. i det senare, tillsammans
1,508 har, 199 innev. (1892). Annex till Visby stad,
Visby stift, Norra kontraktet.
Visby stift omfattar ön Gotland, med kringliggande
småöar (Fårö, Sandö o. s. v.). Gotland hörde
ursprungligen till Linköpings stift, men skildes
derifrån 1570 och fick 1572 sin egen stiftschef, som
bar titeln superintendent intill 1772, då stiftet,
eller superintendentian, blef biskopsdöme. Stiftet
omfattar de 3 kontrakten (»tredingarna») Norra, Medel-
och Södra kontraktet. Pastoraten äro 44, omfattande
93 församlingar. Af dessa pastorat äro 3 regala,
39 konsistoriella och 2 prebenden. Arealen utgör
3,158,4 qvkm. folkmängden 51,074 pers. (1892).
Viscaria, M. Se Tjärblomster.
Viscaya. Se Biscaya.
Viscera, Lat Se Inelfvor.
Vischer [fi’-], tysk konstnärsslägt. – 1. Her-mann
V., bronsgjutare i Nürnberg, lefde kring midten
af 1400-talet och utförde 1457 för stadskyrkan i
Wittenberg ett dopbäcken med apostlafigurer,
i hvilket arbete han visar sig hafva varit en
bland de siste anhängarna af den då nära utlefvade
medeltidsstilen. – 2. Peter V., bronsgjutare i
Nürnberg, den förres son, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
