Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viskaholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under hans skydd uppträdde W. första gången med
en kartong, Abundantia och Miseria, som hade stor
framgång på grund af enkel komposition och säker
karakteristik (kartongen finnes nu i Leipzigs museum,
en senare återgifning i olja i Dresdens museum). Sedan
han utfört teckningar och vattenfärgsmålningar,
såsom De fyra årstiderna, Tro, hopp och kärlek
m. fl., reste han med understöd till Rom 1853,
der han lefde till 1857 i umgänge med Cornelius och
andra konstens mästare. Återkommen till Tyskland,
vistades han 10 år i Weimar och kallades 1868
till professor vid akademien i Düsseldorf, der
han vid akademibyggnadens brand 1872 förlorade
alla frukterna af sin förra verksamhet. Under sin
vistelse i Weimar konkurrerade han i flere täflingar i
monumentalmåleri: så till loggian i Leipzigs museum,
dervid han behandlade Promethevs-myten (som ej fick
första priset, men nu befinner sig i dervarande
museum), så ock för Göthe-stiftelsen i Weimar, der
hans kartong Menniskans kamp mot elementen (nu i
dervarande museum) 1865 erhöll första priset. Likaså
vann han första priset för kartonger till prydande
af trapphuset i samma museum, framställande Den
tyska konstens utvecklingsskeden. Vidare märkas hans
väggmålningar i ett grafkapell i Weimars slottskyrka,
fresker i romerska huset i Leipzig (Cornelia,
Gracchernås moder, och Brutus dömer sina söner till
döden). Under sin vistelse i Düsseldorf sträfvade han
särskildt efter koloristisk verkan och fullbordade
under denna sträfvan fyra berömda taflor, Årstiderna
(i Berlins Nationalgalleri). 1876 och 1877 erhöll
W. första priset vid täflan om målningar i kejserliga
huset i Goslar, der han målat i en cykel af väggbilder
dels det första tyska kejsarerikets historia, dels
ock det nya riket af 1871.
Wismar, Mecklenburg-Schwerins andra sjö- och
handelsstad, ligger vid Östersjön, vid Wismarbukten,
som bildar en utmärkt hamn, och är genom jernväg
förenadt med Rostock. 16,815 innev. (1890). Staden
är väl och regelbundet byggd, med breda och
raka gator, och eger flere vackra och prydliga
byggnader från äldre tid, såsom Mariakyrkan
(från midten af 1300-talet), Nikolaikyrkan (byggd
1381–1459), Fürstenhof, förr hertigligt residens,
nu amtsdomstolens lokal (en praktfull italiensk
renaissancebyggnad, påbörjad 1554, restaurerad
1877–79), samt den gamla skolan (från omkr. 1300, nu
stadens fornsaksmuseum). Flere intressanta gamla
husgaflar från slutet af 1300-talet äro ännu
väl bibehållna eller restaurerade. Gymnasium
med realskola, högre flickskola, navigations-
och slöjdskola. Handel och sjöfart, fiske,
jordbruk samt industri (tillverkning af maskiner,
cikoria, cigarrer, takpapp och asfalt m. m.,
kakelfabrik och snickerifabrik, ölbryggerier och
branvinsbrännerier). Staden egde 1886 35 fartyg (2
ångfartyg) om 8,302 tons. Utförseln består mest af
landtmannaprodukter (spanmål, oljefrön, smör och
kreatur), införseln (mest från England och Sverige)
af jern, kalk, trävaror och stenkol. – Staden, hvars
anläggningsår sannolikt är 1226, var under 13:de och
14;de årh. en blomstrande hansestad med
många privilegier och friheter. I likhet med
de öfriga hansestädernas handel gick äfven W:s
tillbaka under 1500-talet, och Trettioåriga
kriget kräfde så stora offer af staden, att dess
borgare nästan ruinerades. Det besattes 1627 af
de kejserlige under öfverste Arnim, hvarefter
dess fästningsverk förstärktes och utvidgades af
italienska ingeniörer. Genom fördraget i Frankfurt
d. 29 Febr. 1632 öfverlemnades W., Warnemünde och
Poel åt Gustaf II Adolf, och i Westfaliska freden
(1648) måste Mecklenburgs hertig till Sverige afträda
W. med amten Poel och Neukloster mot godtgörelse af
de båda sekulariserade biskopsstiften Schwerin och
Ratzeburg. Stadens gamla privilegier bekräftades, och
nya handelsfriheter beviljades, hvarjämte staden blef
säte för Wismarska tribunalet (se d. o.). 1654–89 var
W. en del af drottning Kristinas underhållsland. Någon
uppblomstring för staden kunde ej komma i fråga,
då Sveriges följande krig känbarast drabbade dess
tyska besittningar, hvartill kom, att handeln med
det bakom liggande landet hämmades genom tullarna,
och den sista återstoden af handeln med England
tillintetgjordes genom Navigationsakten. 1675
belägrades staden af danskarna och måste efter en
stark beskjutning gifva sig d. 13 Dec. (g. st.) samt
innehades några år af dem, tills den enligt frederna
i Fontainebleau och Lund återgafs åt svenskarna
1680. Fästningsverken utvidgades och förbättrades
derefter med den största ifver, hvarvid uppfördes 18
hufvudvallar med 9 raveliner och 2 citadell. Ett
fäste, Walfisch, på ön Aderholm i bukten skulle
från sjösidan försvara staden, som derigenom blef
en af de fastaste platser vid Östersjön och fick
namn, af »Nordens Dunkerque». Tyvärr pröfvades
dessa verks styrka alltför tidigt. Redan 1710 var
W. så godt som afspärradt till sjös; 1711 och 1712
instängdes och besköts det af danskarna. Visserligen
undsattes det af Stenbock; men efter två jämförelsevis
lugna år inneslöts det för tredje gången 1715, och
efter 9 månaders belägring måste den uthungrade
staden 1716 gifva sig åt danskar, preussare och
hannoveranare, hvarefter fästningsverken åt sjösidan
började nedrifvas och fästet Walfisch sprängdes. Genom
freden i Stockholm d. 3 Juni 1720 kom W. åter till
Sverige, dock med det vilkor att det skulle förblifva
en öppen stad. Det fick sedan njuta en nära 40-årig
fred, men hvad som derunder vanns gick förloradt
under Sjuåriga kriget, och de stora bördor detta
krig pålade voro ännu icke aflyfta, då de napoleonska
krigen medförde nya offer. Genom konvention i Malmö
d. 26 Juni 1803 öfverlemnades W., som vid den tiden
hade omkr. 6,000 innev., jämte Poel och Neukloster
till hertigen af Mecklenburg-Schwerin såsom hypotek
för ett lån å 1,250,000 rdr hamb. b:ko (omkr. 5
mill. kr.) på 100 år. Transaktionen var i sjelfva
verket en försäljning, och ingendera kontrahenten
ansåg, att något bruk af lösningsrätten skulle i
framtiden ifrågakomma, hälst Sverige, om det vill
begagna sig af densamma, måste betala, utom sjelfva
det lånfångna kapitalet, 3 proc. ränta på ränta på
lånesumman, d. v. s. vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
