Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittkamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»schol-mästare» vid Johannis skola derst. 1764. filos.
magister 1767, prestvigd s. å., komminister i
S:t Klara församling 1774, kyrkoherde i Öster-Fernebo
församling i Gestrikland 1783 och kontraktsprost
1787. Han erhöll 1800 teol. doktorstitel och
utnämndes 1803 till kyrkoherde i Kungsholms
församling i Stockholm samt valdes till fullmäktig i
Riksgäldskontoret. Död d. 4 Mars 1811. W. författade
St. Jacobs minne, eller historisk berättelse om
St. Jacobs och Johannis församling i Stockholm (1771).
Wittkamp, Johann Bernhard, belgisk målare, f. 1820
i Westfalen, kom 1830 till Delft, der han först fick
undervisning, och 1836 till Rotterdam, hvarefter han
1840 studerade i Antwerpen under de Keyser och 1853
gjorde en studieresa i Frankrike, Italien, Schweiz
och Tyskland. Hans kompositioner sägas utmärka sig för
känsla och god karakteristik, men deremot vara mindre
lyckade i färg. Bland dem märkas hans första tafla,
Holländarnas öfvervintring på Novaja Zemlja 1596,
för hvilken han fick guldmedalj 1845, Fångvaktaren
(1850, i Gents museum), Hugo Grotius i Rostock
(1851), Holländarnas återkomst från Novaja Zemlja
(1854), Kung Lear, Romeo och Julia, Parisina (efter
Byron) m. fl.
Vittne (Fornsv. vitni, egentl. bevis; sedermera bevis
genom vittnen, vittnesbörd, vittne), jur., en person,
som inför rätten under edlig förpligtelse (se Ed)
skall meddela upplysning i en anhängig rättegång
eller med afseende å en framtida sådan. Enligt
svensk rätt kan icke, såsom i vissa främmande land,
parten sjelf höras såsom vittne. Vittnespligten är
en allmänt medborgerlig pligt. Dess fullgörande
framtvingas derigenom att vittnet stämmes till
rätten. Hörsammas ej kallelsen, fälles vittnet till
böter och kan genom vite eller hemtning tvingas att
inställa sig. Är vittnet tillstädes, men undandrager
sig att aflägga vittnesmål, kan vittnet dertill
hållas genom vite eller fängelse. Från vittnesmål
uteslutas personer, hvilkas trovärdighet i allmänhet
eller i det särskilda fallet kan anses tvifvelaktig
(se Jäf). Främmande lagstiftningar medgifva befrielse
från vittnespligten i fall, der tvånget att meddela
upplysningar skulle komma i strid med vittnets
naturliga omtanke för eget eller sina närmastes
väl och derför blifva alltför tryckande; men en
sådan hänsyn är för vår gällande rätt i det hela
okänd. Vittnesförhöret ledes af domaren och föregås
af vittnesedens afläggande. Dock kan i allmänhet eden
af parterna eftergifvas, utan att sådant förändrar
vittnets ansvar för falsk utsago. Vittnet skall yttra
sig angående hvad vittnet sjelf iakttagit, men har i
allmänhet icke att uttala omdömen. Genom domaren ega
parterna få till vittnet framställa frågor, som röra
saken. Sedan vittnesmålet antecknats i protokollet,
uppläses det antecknade för vittnet, som har att
till riktigheten erkänna uppteckningen. Enligt
gällande lag har vittnesmålet en bestämd verkan
såsom bevis. Två sammanstämmande vittnen utgöra
fullt bevis; ett vittne är blott »halft» bevis.
I. Afz.
Vittnesbördets ark. Se Ark 1.
Vittnesed. Se Ed.
Vittnesersättning, jur. Skyldigheten att för
vittnesmåls afläggande inställa sig vid domstol
motsvaras af en rätt för vittnet att derför undfå
ersättning. I allmänhet skall den, som inkallat
vittnet, ersätta vittnet kostnaden för resa och
underhåll, enligt domarens pröfning. I brottmål, der
allmän åklagare å tjenstens vägnar för talan, utgår
dock sådan ersättning med ett i lag bestämdt belopp
af allmänna medel till de vittnen, som af åklagaren
eller på grund af domstolens förordnande inkallats. I
nämnda fall eger vittne, hvars hemvist är beläget på
längre afstånd än 5 km. från det ställe, der rätten
sammanträder, få resekostnaden af allmänna medel
förskjuten eller annorledes blifva satt i tillfälle
att utan egen utgift inställa sig vid rätten.
I. Afz.
Vittoria. 1. Stad på Sicilien, prov. Syracusa, i ett
rikt vin- och olivdistrikt. Omkr. 22,000 innev. Det
är en fullt modern stad, anlagd i början af 17:de
årh. – 2. Spansk stad. Se Vitoria. – 3. Stad i
Venezuela. Se Aragua.
Vittoria (V. della Volpe), Alessandro, italiensk
arkitekt och bildhuggare, f. i Trient 1525, d. i
Venezia 1605, kom 1543 till Venezia och blef lärjunge
hos Jacopo Tatti (Sansovino). Han egnade sig der
mera åt plastiken än åt arkitekturen och utvecklade
en fri, något sjelfsvåldig stil, som ådrog honom
tadel af hans lärare, hvarför V. 1547 lemnade honom
och begaf sig till Vicenza, der Palladio sysselsatte
honom som »stuccatore», särskildt vid dekoreringen
af den af Palladio byggda Villa Barbaro in Maser. Men
på bemedling af den beryktade skriftställaren Pietro
Aretino återvände han 1553 till Sansovino och bistod
honom sedan troget. Af hans arkitektoniska verk må
nämnas Scuola di S. Girolamo och Palazzo Balbi vid
Canal grande. Bland hans många skulpturverk påminnes
om Karyatiderna vid ingången till Biblioteca di
S. Marco (1543–47), S. Sebastian (i S. Salvatore),
S. Hieronymus (i Frari), S. Catarina och Daniel
(i S. Giuliano), S. Justina och S. Domenico (i
det af honom byggda Capella del Rosario till
kyrkan S. Giovanni Paolo), flere figurer på
monumentet öfver Contarini (i S. Antonio, Padua)
samt hans egen grafvård (i S. Zaccaria), med
en förträfflig byst mellan allegoriska figurer
af Arkitekturen och Skulpturen och högst uppe
i den delade gafveln ryktets gudinna, alla tre
utmärkta venezianska qvinnogestalter. Bäst är denne
senrenaissancemästare, som står på gränsen till
barocken, i sina byster, af hvilka de flesta befinna
sig norr om Alperna. Utom den nyss nämnda bysten af
honom sjelf porträtterade han ett par gånger sin
lärare, Sansovino, hvarjämte med säkerhet mellan
20 och 30 byster af honom finnas påvisade. Ibland
Sansovinos efterföljare är han lätt att känna igen:
han är de andre mestadels väsentligen öfverlägsen.
C. R. N.
Vittoria, Tomaso Ludovico da, spansk tonsättare,
f. omkr. 1540, d. omkr. 1608, studerade för de spanske
påflige sångarna Escobedo och Morales i Rom samt
blef kapellmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
