- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1341-1342

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vollon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Danmark. Svenskarna bemäktigade sig ön d. 2
Juli 1630, erhöllo besittningsrätt till densamma
genom westfaliska freden och afträdde den i freden
i Stockholm d. 20 Jan. 1720.

Vollon [vållå’ng], Antoine, fransk målare, f. i Lyon
1833, utbildade sig först i dervarande akademi, begaf
sig sedan till Paris och uppträdde första gången på
utställningen 1864. Han målade först stillebensstycken
med saftig färg och bredt manér, hafsfisk och
köksinteriörer, såsom t. ex. Kökspiga skurande en
kittel,
röd och frodig och liksom omgifven af den
täta matatmosferen; sedan kommo landskap och sist
genrebilder, allt i en starkt om Courbet påminnande
realism, som verkar lifligt, men ibland, såsom i
ofvannämnda bild, råkar in på det plumpas, oskönas
område. Af hans verk må vidare nämnas Kuriositeter
(i Luxembourg), Efter balen, Ett hörn i atelieren,
Nyårsdagen, En slagtaredisk
och Rustningar (1875
i Luxembourg).

Vollsjö, socken i Malmöhus län, Färs härad. Areal
1,980 har. 1,705 innev. (1892). Annex till Frenninge,
Lunds stift, Färs kontrakt.

Wollstonecraft [ou’llstånkräft], Mary. Se Godwin.

Wolmar, stad i ryska guvern. Livland, på högra
stranden af livländska Aa, n. om Wenden. Omkr. 2,600
innev. W. anlades som ordensborg 1283 af livländske
ordensmästaren Vilhelm af Schauenburg, och en liten
stad uppstod, hvilken sedan omgafs med mur och
vall. Borgen var på 1600-talet enligt en samtidas
utsago »ett ringa hus och icke värdt kallas
slott». Der försvarade sig öfverste K. Karlsson
Gyllenhielm och Jakob De la Gardie sedan början af
Sept. 1601 öfver två månader mot en öfverlägsen polsk
styrka och gåfvo sig d. 10 Dec. efter 3 stormningar,
först då ammunition och lifsmedel tagit slut och
af den 200 man starka besättningen endast 80 voro
tjenstbara. De båda befälhafvarna gjordes till
fångar. Af besättningen hade endast 10 stupat för
fienden, men 150 dukat under för sjukdom. Fienderna,
hvilkas antal slutligen steg till omkr. 8,000 man,
förlorade 400. (Jfr »Berättelse om Wolmars eröfring
1601», i »Hist. tidskr.», 1886.) Fästningsverken
slopades af Gustaf II Adolf, som 1622 skänkte staden
till Axel Oxenstierna. 1689 afbrann staden nästan
helt och hållet, togs af ryssarna 1702 och måste 1877
antaga rysk stadsordning.

Volmerslaget kallas det stora slag vid Reval d. 15
Juni 1219, der konung Valdemar Seier (»Kong Volmer»)
öfvervann de hedniske esterna. I slaget användes
för första gången dannebrogen. Dansken P. Heise har
tonsatt (manskörer) Richardts dikt om »Volmerslaget».
E. Ebg.

Wolmirstedt, stad i preussiska regeringsomr. Magdeburg
(Sachsen), 14 km. n. om Magdeburg, vid Elbes biflod
Ohre och jernvägen Magdeburg-Wittenberge. 3,757
innev. (1885).

Volney [vållne], Constantin François
(Chasseboeuf) de, grefve, fransk reseskildrare,
filosof, historieskrifvare och orientalist, f. 1757
i Craon, depart. Mayenne, tillhörde en burgen ofrälse
familj. Han idkade i Paris en
tid juridiska och derefter medicinska studier,
men egnade sig snart på allvar åt historien och
kronologien samt uppträdde såsom skriftställare,
uppmuntrades af Holbach och införlifvades med
den krets af yngre sensualistiska tänkare, hvilken
med Cabanis i spetsen samlades i m:me Helvétius’
salong. Med ögonmärke att lägga en vetenskaplig
grundval för kronologien för att på denna väg
gendrifva bibelns traditioner, var V. 1782–86 stadd
på en färd i Orienten, ett på den tiden djerft och
ovanligt reseföretag. Sedan han lärt sig arabiska i
ett kloster på Libanon, lefde han bland arabstammar,
genomströfvade de dittills föga kända landen Syrien
och Egypten samt delgaf sina ytterst noggranna
iakttagelser i Voyage en Syrie et en Egypte (2 bd,
1787; flere uppl.), en i strängt vetenskaplig stil
hållen, på hvarje rad lärorik bok, som
1798 tjenade Bonapartes ryktbara egyptiska
expedition till osviklig ledtråd. En väckelse
till sistnämnda företag torde V. hafva gifvit
genom sin skrift Considérations sur la guerre
des turcs et de la Russie
(1788), i hvilken han
påpekar, att Frankrike borde bemäktiga sig Egypten,
liksom han 1792 på Corsica intalade den unge
Bonaparte samma framtidstanke. Ledamot af tredje
ståndet vid 1789 års riksdag, var han en bland de
beslutsammaste ifrarna för reformer på grundvalen af
de »menskliga rättigheterna», och det var han,
som först väckte frågan om kyrkogodsens indragning.
Såsom generaldirektör för handeln, 1792, på Corsica
införde han der odlingen af sockerrör och indigo.
V:s opposition mot skräckväldets män bragte honom
i fängelse 1793, efter girondisternas fall, men han
undgick guillotinen och lösgafs, sedan Robespierre
störtats (i Juli 1794). Derefter höll han under
ett är vid École normale historiska föreläsningar,
i hvilka han misantropiskt nedgjorde alla
historiska ideal. Trött vid revolutionens
hopplösa vändning, emigrerade han 1795 till
Nord-Amerika, men utsattes der för hvarjehanda
obehag och återvände 1798. Bonaparte gjorde
sin gamle vän V. till senator
1799 och upphöjde honom i grefligt stånd 1808,
fastän denne städse visade sig sjelfständig mot
kejsaren. 1814 utnämndes V. till pär af Frankrike.
Han afled i Paris 1820. Af Franska institutet
vardt V. ledamot vid dess stiftande, 1795.
Han donerade ett pris att af Institutet årligen
bortgifvas för arbete i österländska språk. – V:s
ryktbaraste arbete var Les ruines, ou méditations
sur les révolutions des empires
(1791; senaste
uppl. 1868–69; »Ruinerna eller reflectioner öfver
rikshvälfningarne», 1800), i hvilket han med dyster
vältalighet låter den materialistiska tidsfilosofiens
belysning falla på kulturutvecklingen och bl.
a. söker ådagalägga, att alla religioner äro
skapelser af fruktan och prestlist. La loi
naturelle, ou catéchisme du citoyen français
(1793;
»Den naturliga lagen». 1831) är ett i sin
syftning rent och sansadt försök till grundläggning
af en materialistisk sedelära. I Tableau du climat
et du sol des États-unis d’Amérique
(2 bd, 1803;
ny uppl. 1822) afhandlar han på sitt träffande,
exakta vis Nord-Amerikas naturbeskaffenhet och tecknar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0675.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free