- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
99-100

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yhlen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfvensom halfylleväfnader, med 750 arbetare och ett
tillverkningsvärde af 2,223,000 kr.

Användt till klädedrägt, är ylle i vissa fall
oöfverträffligt, på grund af fårullens finhet,
mjukhet och spänstighet samt framförallt dess
värmesparande egenskaper. Mest värmesparande af
allt ylle är flanellen, derför att den till följd af
sin luckerhet förmår hysa den mesta luft. Ullen är
mycket hygroskopisk, d. v. s. den eger i hög grad
förmågan att ur luften upptaga och i sina porer
förtäta vattengas (jfr Ull, sp. 1300). Kastadt
i vatten, upptager yllet endast mycket långsamt
vatten och fasthåller särdeles envist luften i sina
porer samt förlorar icke genom vattenupptagningen
helt och hållet sina elastiska egenskaper (i
olikhet med linne och bomull). Dertill kommer,
att fuktig ylleväf torkar mycket långsammare
och afdunstningen försiggår mycket jämnare. Allt
detta gör yllet så lämpligt till beklädnad, ty
ju hastigare ett tyg suger till sig vatten och
således på samma gång förlorar sin lufthalt, och
ju fortare vattnet afdunstar (t. ex. vid svettning),
dess större blir kroppens värmeförlust, hvaraf lätt
förkylningssjukdomar följa. Men på en känslig och
ömtålig hud utöfvar yllet ofta en obehagligt retande
inverkan och framkallar derigenom äfven en ökad
svettafsöndring. Ylleunderkläder hålla likasom ett
ständigt lager af fuktig ånga mellan sig och kroppen,
hvilket bidrager till att förvekliga huden. Hos
halfylle äro dessa olägenheter i mindre grad för
handen.

Yllemusslin. Se Musslin.

Ylleplysch. Se Plysch.

Yllestad, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, Slättängs tingslag. Areal 3,211 har. 781
innev. (1892). Y. bildar med Näs och Visttorp
ett konsistorielt pastorat, Skara stift, Vartofta
kontrakt.

Yläne, konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Virmo kontrakt, Åbo ärkestift, Finland. Areal
350 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,634
pers. (1890). I civilt afseende hör Yr. till
Loimijoki domsaga, Ulfsby och Masku härad, Åbo och
Björneborgs län. A. G. F.

Yme l. Ymer (Isl. Ymir), äfven kallad Örgelme
(Aurgelmir), Nord. mytol., är enligt eddorna
alla jättars (eller åtminstone alla köldjättars,
»rimtursars») stamfader. Han uppkom i tidens
begynnelse genom köldens och värmens sammanträffande
i Ginnungagap (se d. o.) och särskildt af de
etterdroppar, som stänkte dit från Elivågar. Han
lifnärde sig af den mjölk, som rann ur den på
liknande sätt uppkomna kon Ödhumlas (Auðhumblas)
spenar. Denna återigen lefde af att slicka stenar,
belagda med salt rimfrost, en sysselsättning, som på
samma gång framskapade gudarnas stamfader, Bure (se
denne). Emellertid hade Y. fått afkomlingar på det
sätt att, medan han sof, en man och en qvinna växt
fram under hans venstra hand, på samma gång som hans
ena fot med den andra aflat en son, försedd med sex
hufvud. Ehuru Bures son Bur (Burr, Borr) befryndat
sig med Ymesättlingarna, beslöto dock hans tre söner,
Oden, Vilje (se Vili) och Ve, att utrota detta onda
slägte. I den af dem dödade Ymes blod
drunknade alla hans otaliga afkomlingar så när som på
ett enda par, rimtursen Bergelme och dennes hustru,
som sedan fortplantade jätteslägtet. Nu företogo
sig de nämnde tre gudarna att af Y:s kropp forma
verlden. Af köttet blef jord, af blodet vatten,
af benen berg, af håret träd, af hufvudskålen
himlahvalfvet, af hjernan moln o. s. v. —
Yrmir-myten är sannolikt af jämförelsevis sen
upprinnelse och torde till stor eller största delen
bero på bibliska berättelser (jfr t. ex. Noak),
kristna legender och antika sagor, som under
vikingatiden nått Norden, och hvilkas inflytande
särskildt är märkbart i fråga om framställningen
af verldsskapelsens detaljer. Jfr E. H. Meyer:
»Germanische mythologie» (1891), och E. Mogk i Pauls
»Grundriss der germ. philologie», I,. 1112 o. f.
Ad. N–n.

Ymer, en tidskrift, som utgifves i Stockholm
sedan 1881 af Svenska sällskapet för antropologi
och geografi. Likmätigt § 12 i dettas stadgar
utgifver sällskapet genom sekreteraren, enligt
styrelsens bestämmande, en tidskrift, i hvilken
äfven redogöres för förhandlingarna vid sällskapets
sammanträden. Tidskriftens namn, afsedt att utgöra ett
slags motsvarighet till »Kosmos», är taget efter den
nordiska mytologiens kaos-jätte Ymer, urämnet till
den verld, som är föremål för geografiska studier,
och dermed äfven till menniskoslägtet, hvilket är
föremål för antropologisk forskning. Tidskriften
utgafs första året i 4 häften, 1882–87 i 8 häften
årligen och 1888–89 med 6 årshäften. Sedan 1890 är
årshäftenas antal efter styrelsens beslut endast
4. Arkantalet var i de första årgångarna 15–16,
bestämdes 1884 till 24, nedgick 1888 till 11 och
fastställdes från 1890 till 18 årligen. Förutom
redogörelse för sällskapets förhandlingar meddelas
äfven en på franska affattad resumé af desamma,
intagen i årgångens slut. 1884 infördes en ny
afdelning, »Notiser», l. kortfattade underrättelser
om nyare upptäckter och arbeten. Bland författare
af uppsatser i tidskriften märkes ett flertal
svenska polarfarare och Afrika-resande. Det främsta
medarbetarenamnet är A. E. Nordenskiöld. — Föregångare
till »Ymer» voro de af samma sällskap, hvilket till
1877 kallade sig Antropologiska sällskapet, utgifna
»Tidskrift för antropologi och kulturhistoria»
(1873–77), »Antropologiska sektionens tidskrift»
(1878–80) och »Geografiska sektionens tidskrift»
(1878–80).

Ymesfjeld [-fjell], en, som det synes, numera ur bruk
kommen benämning på Jotunfjeldene eller en del af
dem i Norge.

Ymisland, d. v. s. »blandningsland», land, hvars
innevånare äro af blandad börd, är i den isländska
Hervararsagan namnet på ett land, som uppgifves ligga
mellan jättarnas och menniskornas hemvist. Namnet
har sålunda ingenting att göra vare sig med Ume
lappmark eller med jätten Yme, såsom åtskilliga äldre
författare tänkt sig. Möjligen har den fantastiska
föreställningen om ett dylikt land uppstått med
anledning af de på gränsen mellan den finsk-lappska
och den skandinaviska befolkningen förekommande
blandade äktenskapen. Jfr K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free