Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de inhemske zigenarna torde vara bofasta, om de
än företaga årliga storvandringar. Och i den mån
de verkligen bosätta sig, blifva de mottagliga för
landets bildning och uppgå efter hand i massan af
dess innebyggare. Blott så mycket af fädernegryet
ligger ännu i dem, att de ej kunna låta bli att
prångla med hästar, och att marknadsresor äro deras
käraste nöjen. Skojare och valackare äro också
namn, som allmogen med anledning deraf tillägger
dem. Under det mer eller mindre kringstrykande
lefnadssätt, som zigenarna föra, undgår sannolikt
flertalet af dem all anteckning i såväl husförhörs-
som mantalslängderna. Enligt utdrag ur de förra
funnos 1880 i Sverige 132 zigenare (59 mankön och 73
qvinkön), deraf nära hälften (63 pers.) i Elfsborgs
län (Ullasjö, Rölanda, Öxabäck och Sätila socknar),
16 pers. i Byarums socken, Kalmar län, och 17 pers. i
Vankifva och Simrishamns socknar af Kristianstads
län. Men man är icke berättigad antaga, att de
personer, som af presterskapet hänföras under
benämningen zigenare, äro så fåtaliga, som synes
framgå af ofvanstående siffror. Följaktligen äro de
till antalet tills vidare okända. Antalet zigenare
af oblandadt blod torde dock ej kunna vara särdeles
stort.
I Danmark utfärdades den första utvisningsordern
mot zigenarna d. 30 Okt. 1536 (Kristian III:s
första köpenhamnska recess), och denna förnyades och
efterföljdes genom flere »öppna bref», bl. a. d. 29
Sept. 1554 och d. 18 Nov. 1561, skrifvelsen d. 28
April 1574, der profossen befalldes hemta alla
tattare på Själland och föra dem till Köpenhamn, der
de skulle arbeta på galérvarfvet eller annanstädes,
och brefvet d. 31 Maj 1589 (förnyadt för Norge d. 1
Aug.), som hotade zigenareanförarna med dödsstraff och
de öfrige med utvisning, recesserna 1615 och 1643
samt Kristian V:s »Danske lov» (1683) och »Norske
lov» (1687), hvilka likaledes hotade zigenarna
med dödsstraff. Det sista allmänna lagbudet om
zigenarna i Danmark är tiggareförordningen d. 24
Sept. 1708, som bl. a. stadgade, att tattare, som
löpte omkring och bedrogo folk med lögn, tjufnad
och trolldom, skulle gripas och utvisas samt hvad
de förde med sig dem fråntagas; stannade de ändock
qvar, skulle de insättas på rasphuset. Hvar och en,
som hyste eller herbergerade dem, skulle bota för hvar
natt 16 lod silfver, hvilka böter jämte zigenarnas
tillhörigheter skänktes de fattige. Denna förordning,
som utsträcktes att gälla äfven för Norge, förnyades
bl. a. 1731 och genom flere enskilda skrifvelser till
stiftsbefallningsmän, amtmän och polismyndigheter. I
allmänhet höllo zigenarna till på Jylland, der i
synnerhet de glest bebodda hedarna erbjödo lämplig
mark, men äfven på Själland, der Frederiksborgs
amt särskildt tyckes hafva funnit nåd för deras
ögon, funnos sällskap af dem så sent som 1720-
och 1730-talen. Lagstiftningen med hänsyn till dem
är emellertid från den tiden tyst, antingen emedan
den allmänna europeiska stämningen mot dem efter
hand mildrades eller derför att man ansåg verkliga
zigenare icke mer finnas i landet. Från det zigenarna
först inkommo i landet dröjde det nämligen sannolikt
ej länge, innan de slogo sig samman med annat löst
folk. Redan Albert Krantz (d. 1517) försäkrar,
att zigenarna, hvar de drogo fram, upptogo män
och qvinnor, som dertill funnos villiga, i sitt
samfund, och på 1650-talet nämnas såväl svarta som
hvita »tatere», hvilka sistnämnda sannolikt varit
vanartade individer af landets egen befolkning eller
andra vagabonder, som antingen gjort gemensam sak
med de egentlige zigenarna eller funnit uträkning vid
att tillegna sig deras lefnadssätt och kanske deras
namn. Med tiden blef det inhemska elementet i dessa
kringströfvande hopar starkare; men först under senare
hälften af 1700-talet kan man säga, att zigenarnas
lif är utsläckt, ty de hafva då uppgifvit sitt språk,
d. v. s. dess sjelfständiga grammatik. Det språk,
»kjeltringspråket» l. »praevelikvantspråket»
(det välklingande språket), som utgör det
s. k. natmandsfolkets (se d. o.) hemliga idiom,
är nämligen till sitt underlag tysk-danskt, med
inblandade ord af romani, och likartadt med de tyska
gauners rotwelsch l. kochemer-loschen (»de vises
språk»). Se vidare Dyrlund, »Tatere og natmandsfolk
i Danmark» (1872). — I Norge, hvars natur ger dem
större spelrum, hafva zigenarna bättre hållit sig, men
äfven der uppgå de småningom i de med det danska
natmandsfolket likartade sällskap af sköiere, meltravere
eller fanter. Ehuru dessa i århundraden strukit
omkring i Norge och det, såsom Sundt säger, icke är
många delar af statsstyrelsen, som kunnat glädja sig
åt en så stor mångfald af lagar och förordningar,
reskript och cirkulär, som oaflåtligen utgått öfver
tattare, landstrykare, tiggare o. s. v., var det först
på 1840-talet, som fantefolket väckte uppseende såsom
en egen kast, som dess förhållanden och seder gjordes
till föremål för speciel undersökning. Vid föregående
folkräkningar hade fanterna icke blifvit medtagna
bland landets öfriga befolkning; men före den allmänna
folkräkningen 1845 utfärdades ett k. cirkulär,
som ålade alla prester på landet att upptaga äfven
fanterna i räkningen med angifvande af hvarje persons
namn, ålder, familjeförhållanden, vistelseort och
sysselsättning, korteligen allt, som kunde tjena att
sprida ljus öfver dessa menniskors yttre och inre
lif. Antalet befanns vara 1,145 pers. De följ. åren
utfärdades cirkulär, som ålade polismyndigheterna
att rikta sin uppmärksamhet på dem och särskildt, när
bevis funnos, få dem straffade som lösdrifvare. 1848
framlades för stortinget förslag om ny lag för
fanterna, och samtidigt fick teol. kand. Eilert
Sundt ett resestipendium för att i olika delar
af landet granska deras förhållanden. Frukten af
sina undersökningar framlade han 1850 i sin i många
afseenden förträffliga »Beretning om fante- eller
landstrygerfolket i Norge» (2:dra uppl. 1852). 1854
beviljade stortinget 24,000 kr. till ett försök att
skaffa fanterna en laglig näring och deras barn en
ordentlig uppfostran. Samma belopp beviljades äfven
1857 för nästa budget-termin. 1859 utgaf Sundt en
»Fortsat beretning om fantefolket», enligt hvilken
ofvannämnda försök vidtagits med 250 pers., delvis
med icke liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
