- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
387-388

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbruks-statik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adlandet, och återtog sin syssla i kansliet, i hvars
memorial och betänkanden han lemnat en mängd bevis
på sin rastlösa flit och ämbetsmannaförmåga. 1697
utnämndes Å. till direktör för postväsendet i riket
och 1700 till statssekreterare. Han dog i Stockholm
d. 25 Juni 1702.

2. Åkerhielm, Samuel d. y., friherre, riksråd, den
föregåendes son, föddes i Stockholm d. 14 Dec. 1684,
studerade i Upsala och Åbo och en tid äfven i Oxford
(enligt en uppgift på engelska drottningen Annas
bekostnad), anställdes efter slutade studier i
kansliet och kallades efter sitt giftermål, 1712,
med Anna Kristina Feif (dotter till Karl XII:s
inflytelserike gunstling Kasten Feif) till Bender
för att tjenstgöra i konungens kansli derstädes
samt utnämndes i Jan. 1714 till sekreterare
vid Krigsexpeditionen. Å. följde sedan Karl XII
såsom tjenstgörande i Krigsexpeditionen både under
vistelsen i Stralsund och under fälttågen i Norge. Vid
kansliets omorganisation 1719 blef Å. en tid utan
plats, till dess han utnämndes till krigsråd. Vid
frihetstidens första tvänne riksdagar (1719 och 1720)
var Å. medlem af sekreta utskottet och utmärkte sig
såsom en af de ifrigaste förfäktarna af ständernas
allmakt. 1723 kom han å nyo in i kansliet, såsom
statssekreterare för krigsärendena. Denna utnämning
skedde trots Kanslikollegiets och rådets motstånd
genom konung Fredriks bevågenhet eller politiska
beräkningar. I kansliet slöt Å. sig emellertid
ifrigt till holsteinska partiet, hvars främste man,
riksrådet Cederhjelm, var hans hustrus svåger, och
gjorde hvad på honom ankom för att hindra Sveriges
anslutning till hannoverska alliansen. Efter
holsteinska partiets fall aflägsnades han ur
kansliet och utnämndes 1728 till president i Åbo
hofrätt. Såsom ämbetsman erkändes Å. allmänt som
en ovanligt duglig och skicklig person, begåfvad
och kraftfull, men han var hätsk och oförsonlig och
lät såsom partiman hänföra sig till ytterligheter,
som ingalunda kunna försvaras. Trots sitt aflägsnande
från ärendenas medelpunkt blef han en af Arvid Horns
farligaste motståndare, som vid riksdagarna arbetade
emot hans politik med växande anseende och kraft,
så att franske ambassadören 1732 ansåg honom för den
ende, som lämpligen kunde uppställas såsom chef för
ett nybildadt holsteinskt parti. Redan 1731 samlade
Å:s namn vid landtmarskalksvalet en del af den lilla
minoritetens röster, och konung Fredriks ynnest
upphöjde honom s. å. i friherrligt stånd. 1734 var
Å. nära att blifva vald till landtmarskalk och skulle
troligen besegrat Lewenhaupt, om ej konung Fredrik
oförsigtigt nog förordat hans kandidatur. I sekreta
utskottet och Mindre sekreta deputationen var Å. både
1734 och 1738 en af krigspolitikens ifrigaste målsmän
och arbetade nitiskt på den äfventyrliga förbindelsen
med Frankrike och Turkiet. Han yrkade i sekreta
utskottet redan på hösten 1738 truppers öfverförande
till Finland, deltog synnerligen verksamt i angreppet
mot Horns rådkammare och redigerade sjelf en god
del af anmärkningarna, pådref med ifver den olagliga
förföljelsen mot Arckenholtz och gaf uppslaget till
den oböjlige prosten Serenius’
utstötande ur sekreta utskottet. Såsom en
af det segrande hattpartiets hänsynslösaste på
samma gång som dugligaste anhängare valdes
Å. på våren 1739 främst af alla till medlem
af den nya rådkammare, som skulle realisera
de bålstora entusiastiska förhoppningar om
svenska stormaktsväldets återställande, hvarmed det
nya partiet samlat skaran af anhängare och
bragt sig sjelf till makten. Men han var för
mycket statsman att icke inse det orimliga i
krigspolitiken och lär hafva yttrat, då man ville göra
honom till kanslipresident, att han gerna afstod åt
Gyllenborg att bryta halsen af sig på utförandet af
omöjliga föreskrifter. Å. hade väl också knappt
kommit in i rådet, förr än han började skilja sig
från sitt parti och med ifver förfäkta den politik,
hvars främsta målsmän han sjelf med alla krafter
bidragit att drifva från makten. Det må betraktas
såsom ett bevis på hans klara uppfattning af de
politiska konjunkturernas verkliga innebörd, på
ett oförskräckt mod att följa en ändrad öfvertygelse,
sedan väl hans nya ställning i riksstyrelsens centrum
vidgat och beriktigat hans politiska åsigter,
men den häftiga omkastningen i partiståndpunkt har
också ej utan skäl ådragit Å. klandret att
i sin tidigare bana i väsentlig grad hafva bestämt
af personlig maktlystnad och af hat och hämdbegär
mot Horn, som störtat hans svåger och drifvit
honom sjelf ur kansliet. Å:s söndring från
hattpluraliteten framträdde redan i Aug. 1739, då
han i rådet med ihärdighet och skarpsinne bekämpade
det olyckliga beslutet att öfverföra en armé till
Finland, och sedan i hans följande afstyrkanden af
de nya politiska kombinationer, med hvilka hattarna
sökte ersätta Turkiets bristande medverkan.
Vid 1741 års riksdag uttalade Å. sig skarpast
af alla rådets ledamöter mot det afgörande
krigsbeslutet; och när det ömkliga fälttågets
oerhördt nesliga utgång bragt hela riket i
fara och fruktan för det kommande ansvaret
gjorde hattarnas representanter i rådet tveksamma och
modfällda, framträdde han alltmer som den dominerande
personligheten i rådet, för hvars kraft de öfrige
böjde sig eller gingo ur vägen. Han är
nu mösspartiets förnämste man, den ledande i de
hemliga rådslag, som bestämma partiets operationer
under riksdagarna, och den, som mellan riksdagarna
i regeringen företräder mössornas åsigter i utrikes
politik och penninghushållning. I den beryktade
principalatsfrågan tog Å. parti för den uppfattning,
som i de till riksdag valde representanterna endast
såg de väljande menigheternas eller valmännens ombud,
hvilka borde följa sina principalers instruktioner
och af dem kunde dragas till ansvar och afsättas.
En sådan åsigt, hvars praktiska genomförande skulle
blifva liktydigt med politisk anarki, kan möjligen
hos Å. hafva varit en teoretisk konseqvens af den
republikanska grundtanke om all makts ursprung
nedifrån, som man anmärkt ligga i frihetstidens
författning. Men hos en så praktiskt anlagd
politiker som Å. ligger nog förklaringen snarare
i hans partiståndpunkt, hvilken förmådde honom att
gynna läror, som närmast framkommit såsom opposition
mot det lättsinne, hvarmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free