- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
461-462

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åreskutan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kalmar stift, Ölands södra kontrakt. — 5. Socken
i Skaraborgs län, Åse härad. Areal 1,883 har. 741
innev. (1892). Annex till Flo, Skara stift, Väne
kontrakt.

Ås (äldre former Aos och Aas; jfr Aros),
Lat. Asylum, fordom kloster, beläget i Halland,
vid Viskans utlopp, der nu kungsgården Åskloster
ligger. Det var ett munkkloster af cisterciensorden,
stiftadt 1194 genom utflyttning från Sorö, och åtnjöt
stort anseende. Ett par af konung Magnus Erikssons
i späda år aflidna barn blefvo begrafna i Ås kloster
(Styffe: »Skand. under unionstiden»).

Ås (landtbruksskola). Se Aas.

Åsa. Se Ingjald Illråde.

Åsagudarna. Se Åsar.

Åsaka, förut varande namn å fem socknar i
Vestergötland, som numera benämnas: 1. Barne-Åsaka,
socken i Skaraborgs län, Barne härad. Areal
2,556 har. 855 innev. (1892). Annex till Lekåsa,
Skara stift, Vånga kontrakt. — 2. Kållands-Åsaka,
socken i Skaraborgs län, Kållands härad. Areal 1,509
har. 536 innev. (1892). Annex till Råda, Skara stift,
Kållands kontrakt. — 3. Skånings-Åsaka (se d. o.). —
4. Vartofta-Åsaka (se d. o.). — 5. Väne-Åsaka (se
d. o.).

Åsa-Loke. Se Loke. Jfr Utgårda-Loke.

Åsaläran, Nord. mytol., framställningen af den
religiösa uppfattning, som anknöt sig till och hade
sin medelpunkt i tron på Åsarna (se d. o.).

Åsar l. asar (Isl. æsir), Nord. mytol., är ett för
alla forngermanska språk gemensamt ord med betydelsen
»gudomsväsende», »halfgud», »heros» samt troligen
i det närmaste identiskt med det sanskritiska asu,
»lifsande», och det i zend förekommande anhu, »lif»
(jfr ahu-ra, »herre», Ahuramazda, Ormusd). Ordets
äldsta form har i germanska språk varit ansuz,
pl. ansiwiz. Om goterna veta vi genom den latinske
författaren Jordanes, sjelf af gotisk börd, att
deras konungaätt ansågs härstamma från »ansis,
d. v. s. halfgudar». I angelsachsiska (och
fornfrisiska) källor nämnas ése vid sidan af
ylfe, »alfer», och de förres »skott» spela här
samma rol som annars »elfskott» (se Elfva). Hur
allmänt ordet och väl äfven den dervid knutna
religiösa föreställningen en gång varit bland alla
germanska stammar framgår af de så ytterst talrika
och allmänt spridda mansnamn, i hvilka ordet ingår
som första sammansättningsled (fornhögtyskt Ans-,
angelsachsiskt Ós-, isländskt Ás-, forndanskt Aes-
o. s. v.), t. ex. mansnamnen Fornhögt. Ansgar
(latiniseradt Ansgarius; Angelsachs. Ósgárr,
såsom keltiskt lånord Oskar), Anshelm; Angelsachs.
Ósvald, Ósvine (som keltiskt lånord Ossian), Ósbeorn
(Eng. Osborne, Isl. Ásbjörn, D., Esbjörn, Sv. Jesper);
Isl. Áslákr, Ásmundr, Ásketill (som franskt lånord
Anquetil, Sv. Eskil) och qvinnonamnen Ása, Àslaug,
Astriðr
(D. Estrid). Emellertid är det blott i den
fornnordiska mytologien som åsa-namnet (Isl. áss,
pl. ǽsir) blifvit det i fråga om gudarna med en viss
förkärlek använda uttrycket. I synnerhet brukas det
om dunderguden Tor, som från början var den förnämsta
gudomligheten här i norden och först hos
vikingarna undanträngdes af stormguden Oden. Derför
tituleras han Åsa-Tor, »landets ås» (Isl. landáss),
»åsa-fursten» (Isl. ásabragr), »den allsmäktige
åsen» eller helt enkelt »åsen». Derför säges han
hafva »ås-kraft» och »ås-vrede», och derför är åska
(Fornsv. as-ikia, ursprungligen »guds-åkning») namnet
på Tors framfart med blixt och dunder. I senare
tid blef Oden, som bekant, den förnämste af åsarna,
åtminstone inom den norsk-isländska mytologien, och
han uppfattades då som alla de öfriges herskare och de
flestes fader. I vissa källor uppfattas numera »åsar»
icke längre som ett gemensamt gudanamn, utan betecknar
den förnämsta och talrikaste klassen inom den nu rikt
befolkade gudaverlden samt ställes särskildt i en
viss motsättning mot en annan klass af gudomligheter,
vanerna (se d. o.), hvilka dock i andra källor räknas
till åsarna. Enligt Snorres strängt systematiserande
framställning af den gamla mytologien voro de
egentlige åsarna till antalet 12, men denna sannolikt
från den klassiska mytologiens heliga tolftal (och
möjligen äfven de tolf apostlarna) lånade siffra
lyckas han icke nöjaktigt motivera. Han uppräknar
nämligen blott elfva: Oden, Tor, Balder, Ty (Isl. Týr),
Brage, Hemdall (Isl. Heimdallr), Had (Isl. Höðr),
Vidar, Vale (Isl. Váli), Ull och Forsete, ty af de
på samma ställe nämnde Njärd (Isl. Njörðr), Frö
(Isl. Freyr) och Loke voro de båda förre vaner,
den sistnämnde deremot af jätteslägt (men i sin
egenskap af åsarnas kamrat kallad »Åsa-Loke»). För
att fylla 12-talet måste man sålunda tillgripa någon
af de annanstädes nämnde åsarna Vile, Ve, Höne
(Isl. Hænir), Lodur, Härmod (Isl. Hermóðr), Mode och
Magne, men valet bland dessa blir lika godtyckligt,
som det blir svårförklarligt hvarför de öfrige
skola uteslutas. — Den qvinliga motsvarigheten
till åsarna bilda deras gemåler och systrar,
de s. k. åsynjorna. Ordet åsynja (Isl. ásynja)
förekommer blott inom den fornnordiska mytologien och
tyckes vara okändt för öfriga germanska stammar. Såsom
åsynjor anföras i de isländska källorna: Frigg (den
förnämsta af alla), Saga (Isl. Sága), Er (Isl. Eir),
Sjofn, Lofn, Vår (Isl. Vár), Vör, Syn, Hlín, Snotra,
Fulla, Gnå
(Isl. Gná), Idun, Nanna, Sif, Jord, Sol och
Bil, stundom äfven trots deras afvikande börd Fröja
(Isl. Freyja), som var af vanernas slägt, samt Gefjon,
Sigyn, Gerd, Skade
och Rind, hvilka egentligen voro
af jättebörd, men i likhet med Loke upptagits bland
gudarna. — Åsar och åsynjor bodde enligt den yngre,
systematiskt utbildade mytologien i Åsgård, en midt
i himlen belägen härlig nejd, der de rundt kring
Idavallen residerade i en stor borg eller, enligt de
yngsta källorna, 12 palats, ett för hvarje gud. Till
Åsgård kom man från jorden öfver Åsbron, och man
inträdde genom Åsgrinden. — Jfr vidare Mytologi,
sp. 646 o. f. Ad. N–n.

Åsarne (stundom kalladt Åsan), socken i Jämtlands
län, Bergs tingslag. 540 innev. (1892). Annex till
Berg, Hernösands stift, Jämtlands södra kontrakt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:24:57 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free