- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
483-484

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä är den tjugusjunde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjuguåttonde - bokstafven i det moderna svenska alfabetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ä är den tjugusjunde — eller, ifall V och W räknas
hvart för sig, den tjuguåttonde
— bokstafven i det moderna svenska alfabetet. Det
är endast de skandinaviska språken, som gifvit
de särskilda tecknen för å-, ä- och ö-ljud deras
särskilda plats i alfabetet. Tyskan, som eger
tecken för ä och ö, inordnar dem under resp. a och
o; detta på grund af deras paleografiska ursprung.
Tecknet ä har nämligen utgått från en kombination
af tecknen för a och e. I Lat. tecknades den
ursprungliga diftongen ai med dessa tecken; men
mycket snart trädde i stället derför kombinationen ae.
Då nu denna så betecknade diftong omkr. början af vår
tidräkning öfvergick till monoftongiskt ä-ljud, blef
ae tecken för ä-ljud. Detta, eller vanligare
sammanbindningar deraf, t. ex. æ o. s. v., blef
under medeltiden det vanligaste tecknet för afljud,
som också kom till användning i germanska språk,
såsom främst angelsachsiska och isländska, sparsamt
i fornhögtyska. De isländsk-norska handskrifterna
hafva æ, ę (sällan ae) såsom tecken för ä-ljud.
I normaliserade texter nyttjas för kort och långt
ä-ljud resp. e och æ eller, bättre, æ och ǽ.
I fornsvenskan och forndanskan är æ det
vanliga tecknet för ä-ljud. I danskan och norskan
är æ det moderna ä-tecknet, om också sporadiskt
bruk af ä förekommer. Detta senare tecken
har utgått från (d. v. s. a med öfverskrifvet i
st. f. sidoskrifvet e, som också förekommer i
äldre tryck, men sedan utvecklats till de nu i
tryck och skrift använda punkterna; jfr Å och
Ö). — I transkriptionsalfabet har æ understundom
varit användt som tecken för ä-ljud, ä deremot
— och detta sällan — såsom tecken för den
irrationella indo-europeiska vokal, som vanligast
tecknas ə. — Det moderna tecknet ä är i svenskan och
tyskan, liksom æ i norsk-danskan, tecken för ä-ljud.
I samma språk, i synnerhet i de skandinaviska, nyttjas
derjämte ofta e såsom tecken för ä-ljud (jfr E),
dessutom i lånord ofta samma tecken som i de språk,
från hvilka de äro lånade, t. ex. i franska ord ai,
é, è
o. s. v.. I isländskan och fornnorskan
uttrycktes ä-ljud utom med æ äfven med e, ę
(eventuelt med accent é, ę). I de forngermanska
dialekterna användes i allmänhet för att beteckna
ä-ljud tecknet e; dock nyttjades i fornhögtyskan
sparsamt æ. I angelsachsiskan betecknar æ ett
ljud, som närmast kan jämföras med Eng. a i man, hat
o. s. v. I engelskan återges ä-ljuden på flere sätt,
exempelvis med a (care, fat), ai (pair, plaid), ea
(bear), e (where), äfvensom med ei, ey, ay. De franska
s. k. öppna e-ljuden kunna också karakteriseras som
ä-ljud och uttryckas på mångahanda sätt, såsom med
e, é, è, ai, ay, ei, ey. För såvidt för öfrigt ett
ä-ljud förefinnes, t. ex. i andra romanska språk,
slaviska språk o. s. v., uttryckes det mest med e
eller diakritiska former deraf.

Såsom ä-ljud uppfattas och karakteriseras
hufvudsakligen följande vokaler. 1) Det svenska
slutna ä-ljudet eller öppna e-ljudet är en
»låg-främre-orundad» vokal, d. v. s. bildad med främre
delen af tungan svagt höjd mot hårda gommen. För
öfrigt torde det kunna karakteriseras som »trångt»,
d. v. s. slutet ä-ljud, t. ex. här, slät, väta,
knä
o. s. v. Till och med något slutnare, närmare
e liggande är ett ljud, som i svenska dialekter
förekommer rätt ofta och motsvarar Sv. e (i) och
ä. Detta är specielt fallet i de nordsvenska,
finska och estsvenska dialekterna, äfvensom i
uppländskan och Stockholmsmålet, sporadiskt i
sydligare dialekter. Inom detta område falla
de tyska öppna e (slutna ä) i t. ex. bär, mähen
o. s. v., det franska i terre, frère, chaise, bref
o. s. v., väl också de engelska s. k. æ-ljuden
i pair, where, have o. s. v. Deremot synes det
engelska öppna e-ljudet, t. ex. i let, many, men
o. s. v., snarast vara att betrakta som ett »vidt»,
d. v. s. öppet »medelhögt-främre-orundadt» ljud. 2)
Utaf samma art, d. v. s. »öppet» ljud af 1:sta
typen, synes det svenska korta ä-ljudet vara: slätt
(subst. och neutr. af slät), lätt, släppa, tvätta
o. s. v. Detta ä-ljud förekommer för öfrigt i vissa
dialekter motsvarande riksspråkets e, a och möjligen
andra ljud. 3) Ett »vidt», d. v. s. öppet, men
»medelhögt-blandadt-orundadt», eller kanske snarare
liggande midt emellan det »bakre» och »blandade»
läget, förekommer i riksspråket i sådana ord som
härd, svärd, färd, tvärt, järn, pärla, mäld, däld,
d. v. s. före supradentaler och kakuminaler samt före
r och s. k. tjockt l med följande konsonant: värk,
spjälka, stjälpa
o. s. v. (uttalade med »tjockt» l,
såsom fallet merendels är i dialekterna). I dessa
ställningar företräder det svenskt a i sydöstra
Sverige (Kalmar och Bleking). Detta ljud torde
föreligga äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free