Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides förlöpande serier af kemiska processer: assimilations- och desassimilationsprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organismens ämnesomsättning. — I djur- och växtorganismen
ingår — förutom vatten och vissa organiska salter,
hufvudsakligast klorider, karbonat, sulfat,
fosfat af kalium samt natrium och kalcium — en
mängd substanser af mer eller mindre invecklad
sammansättning, alla innehållande grundämnena kol,
syre och väte, några äfven qväfve. De vigtigaste
grupperna af dessa substanser äro ägghviteämnen,
som äro qväfvehaltiga, samt fett och kolhydrat, som
äro qväfvefria. Materialet till dessa sammansatta
substanser tager växten direkt från den oorganiska
naturen i form af vatten, kolsyra, fritt qväfve samt
ammoniaksalter och nitrat. Djurorganismen deremot
kan ej assimilera så enkla ämnen, utan är ytterst
hänvisad till den ägghvita, det fett och kolhydrat,
som bildats inom växtriket. Inom djurorganismen
omsättas dessa ämnen och lemna den slutligen i form
af vatten, kolsyra och urinämne (kolsyreamid),
sålunda i den form, hvari de af växten ursprungligen
blifvit upptagna. I stort sedt går ämnesomsättningen
inom växt- och djurorganismen i motsatt riktning;
inom den förra uppbyggas sammansatta ämnen af enkla,
inom den senare sönderfalla de sammansatta molekylerna
i enklare. — I hvarje företeelse, i hvarje materiel
process se vi en omsättning af energi från en form
till en annan. Vid bildandet af de sammansatta
organiska ämnena inom växtorganismen, t. ex. vid
stärkelsens bildning af kolsyra och vatten under
afskiljande af syre, sker en inmagasinering af
energi i form af kemisk spännkraft, en omsättning
af aktuel energi i potentiel, på samma sätt som vid
fjäderns spänning, då man drager upp ett urverk, vid
komprimerandet af luften i en luftbössa, vid laddandet
af ett ackumulatorbatteri o. s. v. Den energi, som
inmagasineras vid stärkelsebildningen, förefinnes
såsom aktuel energi i solstrålarna. I mörker eger
ingen stärkelsebildning rum; växten upptager tvärtom
syre och afger kolsyra. Då stärkelsen förbrännes,
d. v. s. under upptagande af syre omsättes till
kolsyra och vatten, frigöres åter den in magasinerade
energien i form af värme. Inom djurorganismen
omsättes stärkelsen, likasom vid vanlig förbränning,
till kolsyra och vatten. Äfven härvid öfverföres
dess kemiska spännkraft, dess potentiella energi i
aktuel energi: värme och mekaniskt arbete. Djuret
har i allmänhet en temperatur något högre än det
omgifvande mediet och förlorar således värme till
detta genom ledning och strålning. Vidare förflyttar
sig djuret, rör sig, d. v. s. utför ett mekaniskt
arbete. Båda dessa processer, utveckling af värme
och mekaniskt arbete, försiggå under förbrukning af
material, som innehåller kemisk spännkraft. Tillföres
ej organismen sådant material i tillräcklig mängd,
förbrukar den sina egna väfnader. Vid hunger
förblir kroppstemperaturen normal ända till dagarna
närmast före döden, och hjerta och andningsmuskler
arbeta. Under hela tiden aftager kroppsvigten; de
olika organen släppa till material för uppehållandet
af lifsförrättningarna. I främsta rummet förbrukas
fettväfven, derefter skelettmusklerna, minst
nervväfnaden. Förbrukningen af
kroppens egna organ kan ej öfverskrida en
viss gräns. Förr eller senare, beroende på
organismens energiförråd vid hungerperiodens
början äfvensom på ämnesomsättningens liflighet,
uppnås denna gräns. Värmeutvecklingen i väfnaderna,
hjertverksamheten, andningen upphöra, lifslågan
slocknar af brist på brännmaterial. Lifsprocesserna
inom djurorganismen göra sålunda en ständig tillförsel
af spännkraftrikt material nödvändig, för att icke
organismen sjelf skall lida substansförlust. Hvarje
ämne, som utan skada för organismen kan omsättas inom
densamma och dervid förhindra substansförlust från
organismen sjelf, säges hafva ett visst näringsvärde,
eller vara ett näringsämne. De vigtigaste af dessa
ämnen tillhöra någon af grupperna ägghviteämnen,
fett-arter och kolhydrat. I våra vanliga födoämnen
(se d. o.) ingå dessa, näringsämnen i olika mängd. —
För att bestämma omfånget af ämnesomsättningen inom
organismen på en viss tid och under inflytande af
vissa omständigheter, såsom olika slags föda, arbete
eller hvila, olika temperatur hos omgifningen m. m.,
samt afgöra huruvida organismen under denna tid lidit
substansförlust eller om den aflagrat material samt
slutligen bestämma hvilka ämnen blifvit omsatta inom
organismen måste man taga reda på kroppens »inkomster
och utgifter», anordna s. k. balansförsök. Kroppens
inkomster utgöras af de med födan tillförda fasta
och flytande ämnena samt det i lungorna upptagna
syret. Utgifterna utgöras af kolsyra och vatten,
som bortgå genom lungorna och huden, samt de ämnen,
som med urinen afskiljas genom njurarna och med
exkrementen aflägsnas genom tarmen. I såväl
inkomsterna som utgifterna bestämmes genom kemisk
analys mängden ingående grundämnen, i främsta rummet
qväfve och kol. Genom att jämföra qväfvemängden i
inkomsterna och utgifterna kan man afgöra i hvarje
särskildt fall huruvida organismen ökar eller minskar
eller befinner sig i jänmvigt (qväfvejämnvigt)
med afseende på sitt förråd af qväfvehaltiga ämnen,
eller, hvad som kan anses vara detsamma, sitt förråd
af ägghvita. Samma bestämning göres beträffande
kolet. Vi antaga, att i ett visst fall kolmängden
i inkomsterna öfverstiger den i utgifterna. En viss
mängd kol har således qvarstannat i organismen. Detta
kol har aflagrats antingen såsom ägghvita eller
såsom fett, ty i form af kolhydrat aflagras ej kolet
inom djurorganismen. Af qväfvemängden i inkomsterna
och utgifterna beräkna vi storleken af aflagringen
eller förbrukningen af ägghvita. Öfverskottet af kol
utöfver hvad som motsvarar en aflagring af ägghvita
beräkna vi såsom aflagradt fett, likaså den mängd kol,
som vid förbrukning af organismens egen ägghvita ej
återfinnes i kroppens utgifter. På analogt sätt kan
man bestämma den mängd fett, som organismen i ett
annat fall förlorat. Det gäller vidare att bestämma
omsättningen af ägghvita, fett och kolhydrat. Härvid
tager man ej med i beräkningen den mängd af de nämnda
näringsämnena, som passerat näringskanalen utan att
resorberas och således ej ingått i den egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
