- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
659-660

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öresundstullen l. sundstullen kallades den transitotull, som danska konungar upptogo af fartyg, hvilka i Öresund passerade en linie mellan Helsingör och Helsingborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Östersjöväldet (Dominium Maris balthici) blef
Öresundstullen kärnpunkten i hans nordiska
politik. Han förmåddes dertill äfven af monarkiska
och finansiella skäl, enär tullkammaren i
Helsingör stod direkt under hans kontroll och
inkomsterna tillföllo hans egen kassa. Han sökte
följaktligen draga den största möjliga inkomst
af tullen. Men detta var politiskt oklokt, ty
han måste derigenom råka i konflikt med de båda i
sundstullen då mest intresserade parterna: Sverige
och Nederländerna. Tullstriderna mellan Sverige
och Danmark under åren 1622 och 1623 voro ytterst
häftiga. Kristian IV förbjöd svenska örlogsfartyg
att visa sig s. om Ösel och Gotland. Soldater och
krigsförråd fingo ej föras genom Sundet. Estländare
vägrades tullfrihet; svenskarna skulle med ed styrka,
att varorna voro deras egna, o. s. v. Underhandlingar
fördes derom, och Kristian gaf slutligen vika
i de flesta punkter. Efter freden i Lybeck 1629
blefvo hans bemödanden att öka tullinkomsterna än
ifrigare. Särskildt under åren 1637–39 oroades och
betungades de sjöfarande nationerna genom förhöjda
tullar, bitullar, skärpta visitationer m. m. Den
svenska tullfriheten var honom särskildt en nagel i
ögat, och nekas kan ej, att nederländarna, som hade en
stor del af Sveriges handel i sina händer, oförsynt
begagnade sig deraf. Under trycket af den gemensamma
faran ingingo Sverige och Generalstaterna ett förbund
till sjöfartens skydd 1640. Ett förslag framkastades
från nederländsk sida att genom en kanal mellan
Öster- och Nordsjön undgå Sundet. Generalstaterna
öppnade underhandlingar med Danmark i Stade 1641, vid
hvilka de protesterade mot all sundstull, åberopande
fördraget i Speier m. m., men danskarna förespeglade
dem fördelarna af att sundstullen fortfarande
upptoges, men att de blefve privilegierade. De nöjde
sig med en nedsättning vaf tullen. Svenskarna sökte
med vapen i hand få sin tullfrihet erkänd i det krig,
som äfven af politiska skäl fördes 1643–45. Missnöje
med sundstullen förmådde nederländaren Louis
De Geer att under kriget utrusta en flotta till
Sveriges tjenst. Den nederländska regeringen
understödde dock ej Sverige enligt 1640 års fördrag,
utan sände endast medlare till fredskongressen
i Kristianopel-Söderåkra. Axel Oxenstierna, som
å svensk sida ledde underhandlingarna, bekämpade
rättsgrunden för sundstullen, förklarande, att
Sverige ej såge på egen fördel, utan yrkade på dess
fullständiga upphäfvande för alla nationer, men han
understöddes hvarken af de nederländske eller franske
medlarna, som voro afundsjuka på Sveriges växande
makt. Olyckligtvis kände också danskarna från början
huru långt de nederländske underhandlarna enligt sin
instruktion kunde gå i eftergifter. I fredsslutet
vid Brömsebro (1645) erkändes uttryckligen Sveriges
och alla dess bilands (äfven de pommerska städernas
och Wismars) tullfrihet, men Generalstaterna fingo
underkasta sig en tulltaxa, upprättad i Kristianopel
d. 13 Aug. 1645. Ingen höjning skulle få ega rum på 40
år, och efter denna tid skulle Speierfördraget träda i
kraft. Tullen fastställdes (med vissa undantag) till 1
proc. af varuvärdet, hvilket var lägre än någon
tulltaxa sedan 1628. Dertill kommo dock åtskilliga
bitullar (alla skeppstullar). Missnöje öfver detta
fördrag spordes genast i Nederländerna, och 1649
ingingo Danmark och Generalstaterna den af Korfitz
Ulfeld uppgjorda s. k. redemptionstraktaten,
enligt hvilken sundstullen skulle småningom
aflösas. Ingendera parten var dock vid närmare
besinnande nöjd med dess bestämmelser,
hvarför dessa 1653 upphäfdes genom den
s. k. rescissionstraktaten. Från 1679 gjorde
Generalstaterna tid efter annan försök att få
sundstullen afskaffad, men slutligen, 1701, under
tryck af den osäkra politiska ställningen, ingingo
de ett nytt fördrag med Danmark, hvarvid allt blef
vid det gamla.

De två makter, som under midten af 1600-talet upptogo
kampen mot Generalstaternas handelsvälde, England
och Frankrike, sökte ock betinga sig förmåner i
Sundet. Cromwell arbetade förgäfves 1650–52 att
få sundstullen upphäfd. I handelsfördragen mellan
Danmark och England af 1661 och 1670 likställdes
England med Nederländerna. Kristianopelstaxan
blef gällande äfven för Frankrike enligt 1663
års fördrag. Denna taxa användes småningom för
alla andra nationer, så att endast Sverige blef
privilegieradt. I frederna i Roskilde (1658),
i Köpenhamn (1660) och Lund (1679) bekräftades
Sveriges tullfrihet.

Under 1700-talet mister äfven den sista privilegierade
makten sin tullfrihet. Sverige, som dock egde
den sidan af Sundet, hvilken fartygen seglade
närmast, förlorade sin tullfrihet genom freden i
Frederiksborg 1720 och måste underkasta sig tulltaxan
i Kristianopel. Detta bekräftades genom art. 37 i
freden i Kiel 1814. Under 1700-talet underkastade sig
de handlande nationerna utan allvarligare protester
sundstullen. De vigtigaste underhandlingarna, som då
fördes om densamma, voro de med Preussen, angående de
pommerska städernas tullfrihet, och de med Ryssland.

Med den ökade samfärdseln under 1800-talet inträffade
dock ett annat förhållande. Den tidsutdrägt
tullen förorsakade kändes betungande. Den gamla
tulltaxan var dessutom bristfällig, saknade
bestämmelser rörande bomull, kaffe, kakao m. fl. nya
artiklar. Angående dess revision fördes diplomatiska
förhandlingar i Köpenhamn och London 1841, och
en konvention af d. 19 Juni s. å. afslöts, som
kompletterade 1645 års bestämmelser, nedsatte
tullen för ospecificerade varor och sammanslog
under benämningen »tullkammarsportler» alla de
olika expeditionsafgifterna. Tullen förblef dock
hinderlig, ej minst för svenskarna. Kommersekollegium
måste 1842 och 1846 förnya en 1739 utfärdad varning
för svenska sjömän att medelst förbisegling undandraga
sig tullen. Sveriges ständer inlemnade d. 20 Aug. 1851
till regeringen en underdånig skrifvelse angående
Öresundstullen, enligt hvilken Sverige årligen
skulle betala 5–6 hundratusen rdr rmt i tull,
hvilket dock var en obetydlig summa mot den förlust
tidsutdrägten och osäkerheten medförde. Stockholms
grosshandelssocietet och skeppsredare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free