Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnas de af svenskarna Möller, Pagels och
Gleerup 1883–86 vid mellersta Kongo, de af Bentley,
Crudgington, Johnston, Pechuel-Loesche, Chavanne,
Danckelmann och Comber vid nedre Kongo.
Den genom forskningarna vid Tanganjika bekante
kapten Burton och botanisten Mann lärde oss känna
Kamerunberget (1861). Andra forskare i dessa trakter
äro Reichenow, Buchholz och Lühder (1872–73),
Grenfell och Comber (1876–79), de der bosatte
svenskarna Knutson och Valdau, vidare v. Zöller,
Johnston, Zintgraff och Zeuner, Kund och Tappenbeck
(efter 1887) samt Morgen. Zintgraff lyckades
1889 framtränga till Ibi vid Binuë. Morgen reste
s. å. öfver Jaundestationen till Ngila och öfre
Mbam tillbaka till kusten på Sannaga, och 1890 bröt
han upp till Binuë, som han nådde under 10° ö. lgd,
hvarefter han for utför Binuë och Niger till kusten. —
Gabun och Ogowe voro nästan obekanta till midten af
19:de årh. Hvad Bowdich 1817 berättade om tillvaron
af en flod Ogowe och Bouët-Willaumez 1838 om Gabuns
närmaste omgifning var mycket torftigt. Banbrytande
verkade Du Chaillu (1851–65) med sina resor innanför
kusten och vid Ogowe, som han följde till 12°
35’ ö. lgd. Han hade en mängd efterföljare, men det
lyckades först Savorgnan de Brazza med Marche och
Ballay att 1877 icke blott nå Ogowes källområde,
utan öfver vattenskillnaden och längs Kongos
biflod Alima komma fram till Kongo, hvarigenom den
forna föreställningen att Ogowe var en arm af Kongo
upphäfdes. Crampel drog 1890 med en stor expedition på
Kongo till Ubangis båge för att derifrån framtränga
till Tsadsjön, men expeditionen blef i April 1891
öfverfallen af araber och tillintetgjord. Då öfvertog
Brazza ledningen af en ny expedition, med hvilken han
1892 marscherade längs Sangafloden och i Komasa under
3° 40’ n. br. sammanträffade med Mizon, som dragit
uppför Niger och Binuë och derifrån vändt sig mot s.
Öfver två århundraden egde Portugal kolonien
Angola, utan att af landet känna mer än den yttersta
kustremsan. I det närmast liggande inlandet gjorde
Saldanha 1807 och Cardoza 1816–19 och efter lång
paus Graça 1843–46 resor af större eller mindre
betydelse. Öfver landskapet Bihe inhemtade L. Magyar
1847 tillförlitlig och noggrann kännedom, och i
konungariket Kongo gjorde Bastian 1857 etnografiska
studier. Derjämte hafva Welwitsch 1853–65 och Monteiro
1858–73 vidgat kännedomen om landet mellan kusten och
Kuango, Duparquet 1868, Capello, Ivens och Serpa Pinto
1877–79 om den sydligare delen, A. de Paiva om trakten
vid Kunene och Kubango samt van Veth 1885–86 om Bihe.
Hollands kolonialpolitik lät mycket litet göras för
kännedomen om det inre Syd-A. Visserligen sände
regeringen små expeditioner till okända trakter,
men deras resultat hemlighöllos, och främlingar
fingo endast med svårighet besöka landet. Först
1777 hade Gordon funnit Oranjes öfre lopp och Patterson
1778 dess mynning, dock är det möjligt, att
regeringskommissarien Hop redan 1761 gått öfver
floden i sistnämnda trakt. Men med engelsmännens
besittningstagande af kolonien (1795) blef det
annorlunda. Barrow (1797–98) och Lichtenstein
(1803–06) framträngde den förre till kaffrerna, den
senare till betsjuanerna. Protestantiska missionärer
nedsatte sig efter 1807 långt in i landet, såsom
Burchell (1810–12) i Kaplandet, Campbell (efter 1812)
i Natal och vid Oranjefloden bland betsjuanerna,
La Trobe (1815 ff.), Philip (1820 ff.), Thompson
(1821 ff.), Cowie och Green (1828), Moffat, Hamilton,
Arbousset, Daumas (1834–39), Steedman, A. Smith (1834–36),
Alexander (1836–37) m. fl. Genom boers’ vandringar sedan
1835 öppnades hittills okända land. Jägare, såsom Gordon
Cumming, Gassiot, svensken Wahlberg, Galton, Green,
svensken Ch. J. Andersson m. fl., trängde långt in,
men ingen så långt som missionären Livingstone,
Moffats måg. De första åren af sin vistelse i Syd-A.
bodde han bland vestbetsjuanerna vid Kuruman
samt på de af honom grundade stationerna Mabotsa och
Kolobeng omkring Limpopos källor. 1849 upptäckte
han Ngamisjön och de följ. åren Tsjobe och öfre
Sambesi. Derefter följde 1852–54 hans stora resa från
Kapstaden genom Betsjuanaland öfver vattenskillnaden
mellan Sambesi och Kassai till Lunda och Angola,
hvarifrån han sedan (1854–56) återvände till Kilimani,
undersökte Sambesis område, hvarunder han upptäckte
sjöarna Njassa och Sjirwa samt hela det stora området
omkring sjöarna Njassa, Tanganjika, Moëro och
Bangveolo. Vid Tanganjika sammanträffade han 1871 med
den till hans uppsökande utsände Stanley och dog,
ända till slutet verksam, 1873 vid Bangveolo. Af
hans många efterföljare i Syd-A. kunna vi här nämna
endast några få. Bleek uppehöll sig 1855–56 bland
kaffrerna för att studera deras språk, och Fritsch
studerade 1864–66 sydafrikanernas språk och seder i
Oranjefristaten och Betsjuanaland. Mauch undersökte
1865–72 Matabeles rike och Mashonaland samt upptäckte
derunder ruinstaden Zimbabue, Erskine 1868–75
särskildt nedre Limpopo. E. Holub färdades tre gånger
(1868–74, 1875–76 och 1886–87) genom betsjuanernas
land till och öfver Sambesi. Selous’ resor 1887–89
bekräftade guldrikedomen i Mashonalandet, som,
sedan Britiska Sydafrikanska kompaniet tagit det i
besittning, blifvit ännu mera kändt.
Östra hörnet af A., Somal- och Gallalandet,
är till följd af befolkningens fientlighet en
af de minst kända delarna af kontinenten. Owens
(1824–26) och Guillains (1846–48) kustfärder uppdrogo
kustlinierna. Burton, Speke m. fl. sökte intränga
norr ifrån, men kommo ej långt. Från samma sida
utgingo ock Haggenmacher (1874), som lyckades nå 8°
30’ n. br., Révoil (1878–79), Menges (1884–85),
v. Hardegger och Paulitschke (1885) samt James och
Aybner (s. å.), som öfver Ogaden kommo ända till
Webi. Från ö. och s. ö. gjorde von der Decken (1865),
Brenner (1867–68), Munzinger (1875), Révoil (1881–82)
samt Bricchetti och Robecchi (1890–91) mer eller
mindre lyckade försök att intränga. Framgångsrikare
voro försöken från s.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
