Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var öppnadt genom Muhammed Ali. Efter köpmän,
elefantjägare och slafhandlare följde ett årtionde
senare vetenskapsmännen, hufvudsakligen i landen
v. om Nilen, i Bahr el-Ghasels område: Brun-Rollet
(1856), Poncet, Petherick (1857), Antinori, Piaggia,
Lejean och Heuglin (på 1860-talet), Schweinfurth
(1868–71), som öfvergick vestra Niltillflödenas
vattenskillnad och i Monbuttolandet upptäckte den
mot v. strömmande Uëlle, som han antog vara Schari,
men som vi nu veta vara öfre loppet af Kongos biflod
Ubangi. Dessa trakter undersöktes sedan närmare af
Schnitzer (Emin Pasja) 1877–89 och Junker 1877–88
och 1880–86. Samtidigt med Emin pasja verkade Lupton
såsom egyptisk ämbetsman i Bahr el-Ghasel-området och
kom 1883 ända till Foro i Dar Banda, n. om Mbomus
förening med Uëlle-Ubangi. Casati kompletterade
1884–89 forskningarna i Monbuttolandet. Icke
oväsentligt understöddes dessa och andra
vetenskapliga expeditioner af Sudans generalguvernör
Gordon (1874–80), på hvars uppdrag egyptiska
generalstabsofficerare och engelsmän gjorde
kartläggningar i Kordofan och Darfur.
Man försökte ej vidare att lösa Nilproblemet genom
att norrifrån framtränga utöfver 3° 34’, utan från
östkusten. Sedan 1518 hade man kännedom om en stor
sjö innanför Mosambik, och man ställde den enligt
Ptolemaios’ framställning i samband med Nilen, stundom
äfven med Kongo och Sambesi. Cooley samlade sedan 1835
alla underrättelser om den, gaf den på sina kartor
(1845 och 1853) ett bestämdt läge och införde namnet
Njassa i literaturen. Flere försök gjordes att nå
den österifrån, men förgäfves. Då kom med ens en
stor öfverraskande framgång. Tyska missionärer,
sedan 1843 verksamma i Mombasa, upptäckte 1849
snöbergen vid eqvatorn: Rebmann Kilimandsjaro, Krapf
Kenia. Ännu mera eggande verkade de hörsagor,
som de inhemtade öfver det stora inhafvet i det inre,
hvilka gåfvo anledning till Burtons och Spekes
epokgörande expedition till den förmenta Nilsjön.
De funno 1858 Tanganjika och Speke ensam Victoria
Njansa: inhafvet upplöste sig i flere sjöar. Spekes
andra expedition 1860–64, i förening med Grant,
löste slutligen i hufvudsak problemet. Sedan de följt
vestsidan af Victoria Njansa, funno de sjöns utlopp
vid Riponfallen, följde detta till Karumafallen
och sammanträffade i Gondokoro vid Hvita Nilen med
den från Kairo kommande Baker (1862–64), som genom
upptäckten af Albert Njansa och Somerset-Nilens
utlopp i denna fullständigade deras resultat. Sedan
derefter Stanley 1876 funnit Kagera l. Alexandra
Nil, Victorias största tillflöde, hvilket Baumann
1892 följde till dess ursprung, och 1889 Semliki,
som förenar Albert-Edvard-Njansa med Albert-Njansa,
hade man afslöjat den årtusenden gamla hemligheten
med Nilens ursprung.
Kongos mynning upptäcktes, som nämndt, 1484, men
ett försök att tränga uppför floden gjorde först
Tuckey 1816 (ofvanför Isangila); efter honom följde
L. Magyar 1848 (till Jellalafallen) och Burton 1863. Om
jätteflodens utsträckning och dess väldiga bifloder
visste man ingenting. Livingstone höll den af honom
1867 upptäckta Luapula för Nilens öfre lopp, men Cameron
påvisade 1874, att Nilsjöarna lågo högre än Lualaba
vid Njangwe, och antog, att Lualaba tillhörde
ett stort vest-afrikanskt vattenbäcken. Först
Stanley ådagalade genom sin epokgörande färd från
Njangwe till Boma vid Atlantiska hafvet 1876–77,
att Lualaba var identisk med Kongo. Kongos södra
bifloder voro sedan länge bekanta, utan att man anat
deras sammanhang med Kongo. Redan 1796 hade Pereira
och 1798 Lacerda genomvandrat södra Kongobäckenet,
och tvänne pombeiros (d. v. s. infödda handlande,
som stodo i förbindelse med portugisiska köpmännen vid
kusten och förmedlade förbindelsen med det inre) hade
1802–11 korsat Syd-A. mellan Loanda och Sofala. Graça
hade 1843–46 och L. Magyar 1850–51 framträngt till
Muata Jamvos rike. Livingstones upptäckter på resorna
från vattenskillnaden n. om Sambesi genom Lunda till
Angola (1852–54) samt vid Moëro och Bangveolosjön
(1867-68) bekräftades och fullständigades genom senare
resande. Genom Pogge (1875) och Buchner (1879–81)
erhöllos säkrare underrättelser om Lundariket. Capello
och Ivens undersökte 1877–79 Kuangos, Tschikapas och
Kassais öfre lopp. Pogge och Wissmann företogo 1881–82
en expedition från Angola till Njangwe, hvarifrån
Wissmann fortsatte till östkusten, men Pogge återvände
till vestkusten. På uppdrag af Internationella
afrikanska associationen anlade Stanley stationer
vid nedre Kongo, trängde uppför denna flod till Aruvimi
och upptäckte 1882–83 Leopold II:s sjö och Mantumbasjön,
hvilkas förbindelser med hvarandra och med Kongo
fastställdes af Grenfell 1886 och Bentley 1887. Dessa
och andras forskningar hade gjort oss bekanta med ett
antal floders mynningar i Kongo och med deras öfre
lopp. Den felande förbindelsen lemnade de nu följande
forskningarna af Wissmann, Wolf m. fl., som 1884
fastställde Kassais förbindelse med hufvudfloden,
Wolf, som 1885–86 for uppför Sankuru till 6° s. br.,
Grenfell och v. François, som 1885 foro uppför
Lulongo, och van Gèle, som 1886 for uppför dess
biflod Lupori. Wissmann anträdde 1886 sin andra
stora expedition genom kontinenten, hvarunder han
begagnade ett halft års vistelse i Balubalandet till
vigtiga geografiska utflykter. Delcommune, förut
verksam vid Leopold II:s sjö, Lukenge och Sankuru,
löste 1888 den svåra frågan rörande den af Cameron
upptäckta Lomamis identitet med den under namnet
Lubilasch i Kongo mynnande floden genom att fara
uppför den till 4° s. br. och ådagalade derjämte att
Camerons Lomami icke, såsom Wolf antagit, hör till
Sankurus flodområde. Janssen, som 1889 kom till
4° 27’ s. br., visade, att Lomami är den beqvämaste
vattenvägen till Njangwe. 1887 företogos tvänne
synnerligen vigtiga flodexpeditioner: af van Gèle,
som framträngde på Ubangi ända till 23° ö. lgd och
derigenom löste Uëllefrågan, samt af Stanley, som på
sin Emin-pasja-expedition följde Aruvimi nästan till
dess källor. Genom dessa fingo Schweinfurths, Junkers
och Luptons tidigare forskningar i Monbuttolandet
och Dar Banda sin vetenskapligt tillfredsställande
lösning. Af andra forskningar i Kongoområdet må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
