Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Analfabeter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eget skön och kan vara förvissad om en lön fullt
motsvarande hans frivilliga arbetsprestationer. I
sin skrift »Idée générale de la révolution au
XIX:e siècle» (1851) lemnar Proudhon en utförlig
framställning af sitt åtrådda samhällstillstånd. På
det fria fördragets grundval skola associationer
bildas för yrkesproduktion, sammanhållna af menniskans
inneboende känsla för hvad som är rättvist. Proudhons
anarkistiska läror blefvo en tid utan inflytande
på folkets breda lager i Frankrike, i synnerhet
som Proudhon sjelf senare vardt moderat, förklarade
anarkismen för ett ideal, som aldrig kan förverkligas,
och såg en mer ändamålsenlig samhällsform i
»federalismen», d. v. s. det förhållandet att staten
upplöser sig i en mängd små, fullt sjelfständiga och
sinsemellan endast löst förenade samfund. Betydligare
inflytande utöfvade håns nämnda läror under 1840-talet
i Tyskland. Der förkunnade venster-hegelianen Kaspar
Schmidt (psevdon. Max Stirner) i sitt arbete »Der
einzige und sein eigenthum» (1845; ny uppl. 1882) den
mest brutalt ytterliga individualism och upprättade
det egoistiska jagets suveränitet på spillrorna
af hvarje gudomlig och mensklig myndighet. Den
anarkistiska skolan har sedermera gjort hans lära
till sin, men Stirners samtid uppmärksammade honom
föga. Åtskilliga tyska agitatorers uppviglingsförsök
vid denna tid qväfdes snart. Först i början af
1860-talet, då arbetarerörelsen blef lifaktig och
antog en internationel karakter, fick anarkismen en
gynsam jordmån. Den inträdde i en ny fas genom ryssen
M. Bakunin (se denne), som skickligt gjorde bruk af
Proudhons läror för sin agitatoriska verksamhet. Hans
kommunistiska teorier funno genklang både i vestra
Europa och i Ryssland, hvarest nihilisterna sökte
göra sig dem till godo för sina hemliga anslag (se
Nihilism, 3). Liksom Proudhon trodde Bakunin, att
anarkismens mål kunde uppnås endast genom en våldsam
omstörtning. Sjelf var han alltid emot mord, men hans
utskickade i Ryssland, Sergej Netsjajev (1869), gick
längre och förklarade hvarje medel berättigadt, äfven
mord och attentat, hvilkas enda syfte vore att »gifva
anarkismens idé näring». Han uppställde densammas
nya grundsats: »handlingens propaganda.» Om försöken
att åvägabringa en sammansmältning mellan Bakunins
anhängare och det af K. Marx ledda socialistiska
partiet samt om den söndring dem emellan, som utbröt
1872, se art. Internationalen. Af Paris-kommunens
hemska välde i Mars–Maj 1871 hafva anarkister såväl
som socialister gjort sig en ära. Efter Bakunins död
(1873) afstannade den anarkistiska rörelsen för flere
år. I Tyskland var Hödels attentat mot kejsar Vilhelm
I (1878) en yttring af den handlingens propaganda,
som från den fransk-schweiziska revolutionshärden, det
af Bakunin 1873 stiftade Juraförbundet (Fédération
jurassienne), predikades. Först med tysken Johann
Most (f. 1846), hvilken såsom alltför radikal blifvit
utstött ur det socialdemokratiska partiet, uppstod
åter en anarkistisk agitator med förmåga att verka
på massorna. I sin lidelsefullt och i bullersam,
skräflande ton skrifna tidning »Die freiheit»
(utg. i London 1878–82 och sedan 1883 i New York)
predikade han öppet rånmord och attentat. För
dessas åvägabringande borde list, skrymteri, bedrägeri
och stöld förena sig med dolk och gift. Most skulle
vilja i Tyskland undanrödja en tjugondedel af
befolkningen, hvilket utgör 2 mill. menniskor att
mörda. Den österrikiske anarkisten Peukert förklarar
sig icke nöjd, förr än han får höra tjutet och
tandagnisslan från tiotusen borgerliga familjer för
en enda tår, som utgjutits i en arbetarefamilj. Ett
anslag, som, om det lyckats, skulle haft oberäkneliga
följder, var de tyska anarkisternas plan att vid
aftäckandet af Niederwaldsmonumentet 1883 spränga
i luften kejsar Vilhelm I jämte öfriga församlade
furstar och statsmän. Det socialdemokratiska partiet
i Tyskland tillbakavisade anarkismen; dock har de
»oafhängiga» socialisternas grupp, hvilken vid mötet i
Erfurt 1891 bröt sig ut ur partiet, alltmera förklarat
sig identisk med anarkismen. I Österrike vardt en stor
del af arbetarna snabbt vunnen för Mosts anarkism,
som der bar frukt i flere blodiga attentat under
början af 1880-talet; men regeringen ingrep strängt
och undertryckte rörelsen. — I Frankrike infördes
anarkismen genom den ryske revolutionsmannen furst
P. A. Kropotkin (upphofsman till den inflytelserika
anarkisttidningen »La révolte») och geografen Elisée
Reclus, hvilka från 1880 vunno arbetarekretsar i Lyon
och Paris för sina teorier. En rik anarkist-literatur
af tidningar och flygskrifter uppspirade från midten
af 1880-talet der såväl som i de andra romanska landen
samt i England och Amerika. I Paris inträffade i
Mars och April 1892 ett antal delvis förhärjande
explosioner, åvägabragta af anarkister medelst
stulen dynamit, med den påföljd att befolkningen
greps af panik. Äfven sedan det värsta odjuret
bland våldsmännen, Ravachol, afrättats, fortforo
attentaten. Den 10 Dec. 1893 kastade Vaillant en
dynamitbomb ned i deputeradekammaren under pågående
sammanträde, och d. 24 Juni 1894 mördades franska
republikens president, Sadi Carnot, med en dolkstöt
af den unge italienske anarkisten Caserio, vid
invigningen af utställningen i Lyon. — Äfven Belgien
har varit skådeplats för åtskilliga attentat. —
I Spanien reste anarkismen hufvudet redan under
revolutionsåret 1873 och fick t. o. m. i sitt våld
flere af de södra städerna, men resningen kufvades
af Castelar; dock gaf staden Cartagena sig först
efter en längre belägring. I detta land är en stor
del af den organiserade arbetarerörelsen genomsyrad
af anarkism. Det revolutionära missdådarebandet
»Den svarta handens» (Mano nera) verksamhet har
fortgått i det fördolda. Ett försök till attentat
mot deputeradekammaren i April 1892 förebyggdes
lyckligen. Den 7 Nov. 1893 utförde anarkister en
ohygglig våldsbragd genom bombkastning i Liceo-teatern
i Barcelona, hvaraf 23 menniskor dödades och 50
skadades. — Rörelsen har tidigt skjutit rötter äfven
hos Italiens stads- och jordbruksarbetare. Det var
uti Italien, som anarkismen (1876) inträdde i sitt
kommunistiska skede (förut hade den trott på ett slags
lönesystem). Der timade under 1894 flere attentat,
bl. a. ett misslyckadt mot konseljpresidenten
Crispi. — Jämförelsevis lugnt har London haft det,
ehuru denna stad utgör samlingsplats för de värste
anarkisterna, som der känna sig mindre otrygga på
grund af den gamla politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
