Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 533-534 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och, om tillräckligt många sporer insprutats,
förorsaka experimentdjurets död. Dervid eger dock
aldrig någon förökning af svampen rum inom organismen,
eftersom det aldrig inom djurkroppen kommer till någon
sporbildning. Flere mögelsvampar äro farliga parasiter
for djur, t. ex. Empusa muscae, en basidiomycet, hvars
sporer på flugans hud gro ut till ett mycel, som växer
in i flugans kropp och dödar henne, samt Botrytis
Bassiana, som åstadkommer muscardinsjukdomen hos
silkesmasken.

Af smittämnen, tillhörande jästsvamparnas grupp,
har hittills endast ett beskrifvits såsom patogent
för djur. Det eger intresse, emedan förhållandena
vid detsammas uppträdande utgjort utgångspunkten för
den Metsjnikovska fagocytläran. Denna jästsvamp har
nätformiga sporer; när dessa komma in i tarmkanalen
på små krustacéer af dafniernas slägte, kunna de
tränga genom tarmväggen in i blodet, hvarest de
föröka sig. Hos några af djuren upptagas de af de
hvita blodkropparna och förstöras; dessa djur blifva
immuna mot sjukdomen. Lyckas de hvita blodcellerna ej
utrota sporerna, föröka dessa sig och döda djuret. Det
är denna de hvita blodcellernas i dafnien strid mot
de invaderande parasiterna, som föranledt Metsjnikov
att uppställa och utarbeta sin hypotes.

Det öfvervägande flertalet smittämnen hör till de
egentliga bakteriernas grupp. De vigtigaste patogena
mikrokockerna äro följande:

Fig. 16.

De pyogena mikrokockerna. Redan för mer än 10 år sedan
hade man funnit, att i allt var förekommo mikrokocker,
endera ordnade i hopar, stafylokocker (se fig. 16),
eller också i kedjor, streptokocker (se fig. 17). De
blefvo snart derefter renodlade och öfverförda
på djur, och man fann, att de hos dessa åstadkommo
varbildningar. Man fann vidare, att ett ej ringa antal
sådana varbildande bakterier finnes, och att de alla
med undantag af en, nämligen den, som åstadkommer
det blå varet, äro mikrokocker. På senare tider har
man emellertid funnit, att äfven andra bakterier, som
i regeln ej bilda var, någon gång göra detta; detta
gäller i synnerhet den vanliga Talamon-Fränkelska
pnevmonikocken. Å andra sidan har man också funnit,
att varbakterierna någon gång kunna åstadkomma
andra förändringar, t. ex. lunginflammation. Man
har slutligen också funnit, att var kan förekomma,
utan att några mikrokocker der kunna återfinnas. Man
har i sådant fall antagit, att de förut funnits, men
afdött. Varbildningen förekommer dels såsom lokala
varhärdar efter yttre skador, dels i inre organ. I
förra fallet hafva mikrokockerna genom såret i huden
inkommit i organismen antingen genom beröring med
ämnen, som varit förenade med pyogena bakterier,
eller från luften, i hvilken dessa mikrokocker
mångfaldiga gånger påvisats. I synnerhet förekomma
de i stor mängd i dammiga, orena lokaler, illa hållna
sjukhus m. m. Mikrokockerna utveckla sig då antingen
på det ställe, dit de utifrån inkommit, och bilda
der varhärdar, eller ock sprida de sig efter

Fig. 17.

bindväfven långa vägar från ingångsstället. De mindre
varhärdarna å ingångsstället förorsakas vanligen
af stafylokocker, den i bindväfven fortvandrande
varbildningen af streptokocker. De förra visa
vanligen ett godartadt förlopp; den åtföljande
febern är ringa, och sedan huden öfver varhärden
varigt smält, brister varhärden ut och tömmer sig,
ifall den ej innan dess genom kirurgens ingripande
tömts; den senare, den progressiva varbildningen, är
deremot ofta beledsagad af höggradig feber och svårt
allmänlidande samt leder ej sällan till döden genom
de i stora mängder bildade toxinerna, en sjukdom,
som fått namnet septikemi. Detta är den ena formen
af den farliga allmänna s. k. blodförgiftning, som af
de varbildande bakterierna kan förorsakas: den andra
formen, pyemi, är ännu farligare och leder nästan
alltid till döden. I denna form af sjukdom bildas
i vener i närheten af det inficierade såret tromber
(blodproppar), i hvilka varbakterierna växa in genom
kärlväggen: tromben sönderfaller då, och stycken
af densamma, s. k. embolier, föras med venströmmen
till inre organ, der de fastna och, alldenstund de
innehålla varbakterier, framkalla varhärdar. En på
varbakterier beroende ytterst farlig blodförgiftning
förekommer ej sällan hos barnsängsqvinnor, den
s. k. barnsängsfebern, och denna är oftast en
septikemi. Varbildningen i menniskokroppen kan
undantagsvis åstadkommas af andra bakterier än de
egentliga varbakterierna; undersökningarna hafva
äfven visat, att var kan uppstå genom inverkan af
vissa kemiska ämnen oberoende af bakterier, och
man antager, att varbildningen ej direkt beror på
inverkan af de varbildande bakterierna, utan på de af
dem afsöndrade toxinerna. Enligt nyaste meddelanden
skulle å Pasteur-laboratoriet framstälts blodserum,
hvars öfverförande verkade såväl profylaktiskt
som kurativt på dessa bakterier äfvensom på en dem
närstående mikrokock, nämligen

Rosfebermikrokocken. Denna utgöres af små i kedjor
förekommande mikrokocker, hvilka förefinnas i alla
undersökta fall af ros (erysipelas): de kunna renodlas
och åstadkomma, öfverförda på kaniner eller menniskor
rosfebern, (se vidare d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>