Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bornholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsskuld. Enl. värnpligtslagen af 1881 äro alla
vapenföra män från fyllda 20 år skyldiga till 3 års
tjenst i linien och 9 års i reserven; befriade äro
andlige, läkare, apotekare och skollärare. De inhemska
trupperna bilda 4 regementen, om tills. omkr. 4,500
man. — B. var i forntiden en del af Illyrien, kom
som romersk provins till Pannonien, men lades af
Augustus till Dalmatien. Under folkvandringarnas tid
hemsöktes det af olika folk, stod sedan än under
serbisk, än under kroatisk öfverhöghet och blef
jämte Kroatien äfven beroende af ungerska konungar,
tills ban Tvertko (af en inhemsk fursteslägt)
besatte hela kustlandet och 1377 antog konungatitel
samt följdes af en rad konungar med mycket begränsad
myndighet. Turkarna började eröfringen af landet
i början af 1400-talet, men först 1463 var den
fullbordad. Då gick största delen af adeln öfver till
islam för att få behålla sina gods, medan bönderna
fortforo att vara kristna. Den rörelse, som i 19:de
årh. så starkt grep de kristna folkslagen i Turkiet,
lemnade ej häller B. lugnt; dels gjordes uppror
af bönderna mot muhammedanernas förtryck, dels af
länsadeln, emedan den turkiska regeringen sökte
begränsa dess inflytande. Frihetsstriden i Serbien
utbredde sig äfven till B., men blef der undertryckt,
likaså upproren 1830–32, 1834–35, 1840 och 1843. Den
jäsning, som 1848 uppstod bland sydslaverna i
Ungern, grep ock deras stamfränder i B.; både kristna
och muhammedaner grepo till vapen mot turkarna och
erbjödo Jellačič att sluta sig till Kroatien. Först
1851 fick Omer pasja bukt med upproret och kufvade
samtidigt länsadelns makt. Sedermera njöt landet
ett jämförelsevis ostördt lugn, i synnerhet under
generalguvernören Osman pasjas välvilliga förvaltning
(1860–68), tills 1875 ett nytt uppror utbröt, som
den turkiska regeringen, upptagen af andra uppror
och krig, ej förmådde undertrycka. Berlinkongressen
bestämde slutligen (1878), att B. med Herzegovina
(med undantag af en mindre del, som lemnades
Montenegro) skulle öfverlemnas åt Österrike-Ungern
att förvalta. I slutet af Juli ryckte österrikiska
trupper in i landet, men mötte ett så kraftigt
motstånd af muhammedanerna, att ockupationen först
i slutet af Okt. var fullbordad.
Bosporanska riket. Se Bosporos. Suppl.
Bosporos. Traciska B. l. sundet vid Konstantinopel (Turk. Istambul
Boghasi) emellan Europa och Mindre Asien, sträcker
sig i n. n. ö.–s. s. v. från Svarta hafvet till
Marmarasjön, är 28,5 km. långt med en bredd, som
varierar mellan 550 m. och 2,5 km., och liknar en
slingrande flod. med ett djup af 30–60, högst 120
m. Geologiskt sedt är sundet af mycket ung ålder. I
tertiärtiden var Europa ännu landfast med Asien, och
först fram i diluvialtiden synas de båda verldsdelarna
hafva blifvit skilda. Stränderna äro i n. vulkaniska,
i s. devoniska. Nästan hela året om går en ytström med
en hastighet af 4–5 km., på smalaste stället ända till
8 km., i timmen från Svarta hafvet till Marmarasjön,
medan en långsammare underström förer saltare vatten
till Svarta hafvet. Gränsen mellan de båda strömmarna
ligger på ett djup af 18–25 m. Djupast ned, under
50 m., har man på sista tiden konstaterat en tredje
ström, hvilken liksom den öfversta har riktning mot
s. Norra inloppet är under senhösten och vintern,
då dimmor och stormar ofta förekomma, icke utan fara
för sjöfarande trots de båda fyrarna Rumeli- och
Anadoli-Fener. Stränderna äro i högsta grad pittoreska
och erbjuda med sina vackert formade, ofta branta
klippor (ända till 250 m. höga), sina förtjusande,
af cypresser, lagrar och åldriga plataner skuggade
bukter och dalöppningar samt den mängd af borgar
och ruiner, palats och kiosker, byar, villor och
trädgårdar, som gifva lif åt dem, en oafbruten
följd af de härligaste utsigter. Vid ingången ur
Marmarasjön ligger på europeiska sidan Konstantinopel
jämte Pera. midt emot på asiatiska sidan Skutari;
derefter följa såsom de mest framstående punkterna på
venstra stranden de praktfulla kejserliga lustslotten
Dolma-Bagtsje och Tsjiraghan-seraj, der ofvanför
Jildiskiosken, sultanens vanliga residens. Omedelbart
derpå följer byn Ortaköi midt emot Beglerbegköi på
asiatiska sidan. Ungefär vid midten af B. ligga de nu
förfallna slotten Rumeli Hissar på europeiska sidan
och Anadoli Hissar på den asiatiska, båda byggda af
Muhammed II, det senare länge användt som fängelse
för krigs- och statsfångar. Der gick Darius 1513
f. Kr. med sin här öfver på en skeppsbrygga. Derefter
följa Balta-Liman, viken vid Jeniköi samt Therapia
(Tharapia), der Tysklands, Englands, Frankrikes och
Italiens sändebud bo om somrarna, Böjük-dere, vid
det bredaste stället af sundet, och slottet Rumeli
Kavak. Ofvanför Böjük-dere ligga de stora reservoarerna
för hufvudstadens vattenledning. Midt emot, på den
asiatiska sidan, ligga de båda stora, med kruppska
kanoner armerade kustbatterierna Madjiar och Anodoli
Kavak, sundets vigtigaste försvarsmedel. Slutligen
resa sig vid norra mynningen två gamla genuesiska
kastell vid de ofvannämnda, af strandbatterier
skyddade fyrtornen. Framför Rumeli Fener ligga
Symplegaderna (se d. o.) eller Kyaneiska klipporna.
Om Kimmeriska B. se Kertj. Landet på ömse sidor
om detta bildade i forntiden det s. k.
bosporanska riket, hvars vigtigaste städer voro
Pantikapaion (Kertj) och Theodosia (Kaffa) på vestra
sidan samt Fanagoreia (Taman) på östra sidan om
sundet. Befolkningen bestod af grekiska (joniska)
kolonister (i städerna) och infödda jordbrukare, på
gränserna huserade skytiska nomader. Riket, hvars
hufvudstad och kärna var Pantikapaion, grundades
omkr. 480 f. Kr. af archaianak-tiderna, hvilka
såsom ärftliga arkonter regerade till 438,
då makten öfvergick till Spartokos och hans
ätt, spartokiderna, hvilka äfven buro titeln arkonter
(arkonter öfver Bosporos och Theodosia, konungar öfver
sinter, maiter o. s. v.). De stodo i vänskapligt
förhållande till athenarna, gåfvo dem privilegier
med afseende på spanmålsutförseln och belönades af
dem bl. a. med attisk medborgarerätt. Riket utförde
spanmål samt införde vin, olja och andra attiska
produkter. Hotad af skyterna, inkallade den siste
spartokiden, Pairisades II, omkr. 110 f. Kr. konung
Mithradates VI Eupator af Pontos, som kufvade
skyterna och utnämnde sin son Machares till vicekonung
vid B. Sedan denne dödat sig och Mithradates, som
efter sitt nederlag mot romarna flytt dit, följt
honom i döden, gåfvo romarna 63 f. Kr. riket åt hans
andre son, Farnakes, som belöning för det understöd
han lemnat romarna mot sin fader. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
