Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cannaceæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carlist-upproret och upproret på Cuba. I Mars 1879
nedlade han åter sitt ämbete, men återtog det i
Dec. s. å. Han började dock snart häftigt
angripas för sin reaktionära politik af Sagasta och
Martinez Campos samt begärde afsked i Febr.
1881, då Sagasta bildade en liberal ministèr. C.
invaldes af Madrid i cortes och var der ledare
af oppositionen mot Sagasta såsom chef för det
»konservativt-liberala partiet». Mot Posada de
Herreras derpå följande kabinett, som uppställt
allmän rösträtt på sitt program, uppträdde C.
mycket kraftigt och blef efter dess fall åter
premierminister d. 18 Jan. 1884, dervid förklarande
sitt mål vara att bevara ordning och frihet samt
befästa monarkien. Han erhöll efter cortes’
upplösning majoritet för sig i den nyvalda
representationen. Efter Alfons’ död afgick han och
efterträddes d. 26 Nov. 1885 af Sagasta, men valdes
i stället till president i deputeradekammaren.
Hans bestämda afvisande af förslaget om allmän
rösträtt och hans anspråksfulla uppträdande, som
skaffade honom fiender äfven inom hofvet, hindrade
länge hans försök att åter komma in i regeringen.
Men då Sagasta afgick i Juli 1890 kallade
regentinnan C. åter till chef för ministèren, och
han förhjelpte nu den af honom förut bekämpade
allmänna rösträtten till seger, i hopp om att
derigenom förstärka det konservativt-klerikala elementet,
samt genomdref Spaniens öfvergång till
skyddstullsystemet. Till följd af oenighet inom sitt
eget parti, måste C. i Dec. 1892 lemna plats
för ett kabinett Sagasta, men kallades d. 24
Mars 1895 å nyo till konseljpresident. Den
svåraste uppgift, som nu föreligger honom, är
bekämpandet af upproret på Cuba. C. är en af
sitt lands störste vältalare och åtnjuter anseende
äfven som lärd. Han har författat flere större
historiska arbeten, såsom Historia del dominio
austriaco en España (1869) och Estudios del
reinado de Felipe IV (3 bd, 1888–-90), samt
är sedan 1867 medlem af Spanska akademien och
sedan 1882 direktor för historiska akademien i
Madrid. Under hans ledning började 1890
utgifvas en af flere författare utarbetad samling
monografier under titeln »Historia general de
España».
J. Fr. N.
*Canrobert, François Certain (ej de
Canrobert), valdes 1879 och 1885 till senator samt
afled d. 28 Jan. 1895. Jfr L. Martin: »Le
Maréchal Canrobert» (1895).
Canso (Gut of C., »C:s tarm»), ett 34 km.
långt, på smalaste stället endast 1,6 km. bredt
sund, som skiljer ön Cape Breton från Nova Scotia
och förenar Chedabucto bai med S:t Georgsviken
och S:t Lawrenceviken.
Cantabria, Lat. Se Kantabrien.
*Cantal, franskt depart., har enl. krigsministeriets
beräkning en areal af 5,775 qvkm., med
239,600 innev. 1891 (minskning på 50 år af
17,800 pers.). Ladugårdsskötsel, särskildt
mjölkhushållning, är hufvadnäring; sädesproduktionen
är otillräcklig för befolkningens behof.
Depart. är indeladt i 4 arrondissement: Aurillac,
S:t Flour, Mauriac och Murat.
Cantani, Arnoldo, tysk-italiensk läkare, f. i
Böhmen 1837, blef med. doktor i Prag 1860,
kallades 1864 till e. o. professor i farmakologi och
toxikologi i Pavia samt 1867 till öfverläkare vid
Ospedale maggiore i Milano. Året derpå utnämndes
han till professor i medicinsk klinik i Neapel,
der han dog 1893. C. inlade stora förtjenster
om införandet af den tyska medicinen i Italien
och utgaf en mängd större och mindre arbeten
inom olika områden af sin vetenskap.
R. T–dt.
*Canterbury. 1. Stad i England, bildar sedan
1888 eget grefekap (16 qvkm) och hade 23,062
innev. 1891. — 2. Provins på Nya Zeeland.
Areal 36,364 qvkm., med 128,392 innev. (1891).
Canterbury [ka’ntörbärri], Thomas of. Se
Becket.
Canterbury tales [ka’ntörbärri tels], en serie
berättelser af G. Chaucer (se denne).
Canth, Vilhelmina (Minna), född Johnsson,
finsk författarinna, föddes d. 19 Nov. 1844 i
Tammerfors. Tidigt utvecklad och begåfvad med
rik intelligens, anslogs hon först af folkskolesaken
samt blef, då seminariet i Jyväskylä 1863 inrättades,
en af dess första elever. Men redan följande
år förlofvade hon sig och gifte sig 1865 med sin
lärare, lektorn J. F. Canth. I ett par af dennes
tidningsföretag tog hon sina första steg på
författarebanan med noveller och uppsatser i
nykterhets- och qvinnofrågorna, för hvilka tiden då
likväl ej ännu var mogen. Genom några
representationer, som i Jyväskylä gåfvos af den finska
teaterns medlemmar, väcktes hos henne lusten att
beträda den dramatiska författarebanan, för hvilken
hon senare visade sig ega så rika anlag. Men
efter sin mans död (1879) nödgades hon för att
lifnära sig och sina 7 barn i Kuopio börja samma
slags handel, som hennes fader der idkat. Emellertid
började hon snart, ehuru kommen till
mognare år, ifrigt författa, och på både dramatikens
och novellistikens område har hon frambragt flere
framstående skapelser. Hennes första dramatiska
arbete, det af sprittande qvickhet och dramatisk
kraft utmärkta 5-aktsskådespelet Murtovarkaus
(Inbrottsstölden) erhöll 1881 ett pris af Finska
literatursällskapet, uppfördes 1882 på finska
teatern och utkom i tryck 1883. Den af henne
sjelf såsom ett »idylliskt sommarstycke» betecknade
pjesen Roinilan talossa (På Roinila gård;
prisbelönt af finska teatern, uppfördt 1883, tryckt
1885) företer liksom det första flere tekniska
förtjenster och originelt skildrade allmogetyper. I
dessa första arbeten spåras ännu ingen tendens.
Men efter att hafva studerat Brandes’, Taines,
Spencers, Mills och Buckles arbeten och påverkats
af de realistiska tidsströmningarna, särskildt inom
den norska literaturen, begynte fru C. skrifva i
starkt tendensiös anda. De arbetande klassernas
svåra belägenhet och qvinnans tillbakasatta ställning
gåfvo henne ämnen till häftiga skildringar.
Hennes 5-aktsstycke Työmiehen vaimo (1885;
»Arbetarens hustru», uppfördt i Stockholm 1886;
tryckt på svenska s. å.) framställer med stor
dramatisk kraft hustruns värnlösa ställning vid sidan
af en moraliskt förderfvad och försupen man,
hvarjämte de högre klassernas hårdhet mot
arbetarna skarpt klandras. Kovan onnen lapsia
(Olyckans barn, 3 akter 1888), hvars uppförande
efter några representationer förbjöds, framhåller
samhällets försummade pligter mot proletärerna och
den bland dessa rådande nöden såsom naturlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
