Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Castries ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1896. I början af sin politiska bana var C. moderat
republikan, men har småningom blifvit alltmer radikal,
en evolution, som hans motståndare tillskrifva en
knappast dold sträfvan efter att nå statens högsta
ämbeten. Chr. Sch.
Cavaillé-Coll [kavajē kåll], Aristide, fransk
orgelbyggare, f. 1811, har förfärdigat de berömda
orglarna i S:t Denis, S:t Sulpice och Madeleine i
Paris samt uppfunnit flere betydande förbättringar
i orgelkonstruktionen, för hvilket ändamål han äfven
utgifvit en del skrifter. A. L.
Cavalcade [-ka’d], Fr. Se Kavalkad.
Cavaliere servente, Ital., »uppvaktande kavaljer»
l. älskare och ledsagare åt en gift dam, husvän,
cicisbeo (se d. o.).
Cavalièrement [sv. utt. kavaljerma’ng],
Fr. (ursprungl. »såsom en kavaljer»),
öfversittareaktigt, utan hänsyn, vårdslöst,
»nonchalant».
Cavalleria, Ital., ridderlighet.
Cavalli, Giovanni, italiensk artilleriofficer,
född 1808, gjorde såsom officer i
sardinska armén förbättringar i bro- och
fältartillerimaterialen. Under sin vistelse i Sverige
på 1840-talet såsom kontrollant vid tillverkningen
af de kanoner, som götos för sardinska regeringens
räkning vid Åkers styckebruk, gaf han Wahrendorff idén
till att förse sin bakladdningskanon med refflor. C:s
försök ledde till antagande af refflade kanoner
inom de flesta land. C., som 1865 utnämnts till chef
för militärakademien i Turin, afled 1879. Han utgaf
flere arbeten rörande ingeniörs- och artillerivapnets
teknik.
*1. Cavallin, S., blef student 1833 (ej 1831). Han
afled i Hvellinge d. 30 Maj 1886.
*2. Cavallin, S. G., afled, under en censorsresa,
i Falun d. 17 Juni 1883.
*3. Cavallin, C., var i främsta rummet latinfilolog
och intog såsom sådan en synnerligen framstående
plats genom lefvande och detaljerad kännedom om den
romerska literaturen i alla dess skeden och en fin
uppfattning af språkets skiftningar. Men då hans
akademiska lärareverksamhet genom omständigheternas
makt blifvit öfverflyttad till grekiskan, visade han
sig väl bevandrad äfven på detta område. De 15 år,
under hvilka han beklädde den grekiska professuren vid
Lunds universitet, voro en period af rik blomstring
för det grekiska språkstudiet. Beundransvärd var i
synnerhet hans förmåga att hos sina lärjungar väcka
intresset för sjelfständig vetenskaplig forskning och
att vägleda dem till vetenskapligt betydelsefulla,
men dock efter deras krafter och förmåga afpassade
uppgifter. Om hans egen forskareflit vittna bl. a. två
bearbetningar af Grekisk syntax (1879 och 1887),
hvilka, oaktadt sitt anspråkslösa syfte att tjena
såsom elementarläroböcker, utmärka sig genom en
sjelfständig och djupt inträngande behandling af det
rika ämnet. Hans med inledning och kommentar försedda
edition af Euripides Iphigenia i Tauri (1883) är
icke blott en förträfflig hjelpreda vid läsningen af
detta stycke, utan tillika en mycket god inledning
till stadiet af den grekiska dramatiken öfver
hufvud. 1885 utgaf han en ny, förkortad bearbetning
af Latinskt skollexikon. De sista åren egnade C. åt
en vetenskapens fordringar motsvarande framställning
af Den homeriska dialekten, hvaraf ett första häfte
(ljudläran) efter hans död utgifvits af J. Paulson
(1892). C:s stora lärdom, hvilken sträckte sig äfven
utom den klassiska filologiens område, vann erkännande
genom hans inväljande i åtskilliga lärda samfund,
bl. å. Vetenskapsakademien (1881). I kamraters och
lärjungars krets var han högt uppburen, och vid
sin bortgång, d. 10 Okt. 1890, sörjdes han af Lunds
universitet såsom en bland dess ädlaste söner. En
del af hans mindre skrifter, bland hvilka märkas Om
grundtanke och karakterer i Runebergs Kungarne
på Salamis jämförd med Sophokles’ tragedier (i
»Nord. tidskr.», II, 1879} samt Antonius och Kleopatra (i
»Ny Sv. tidskr.», 1885), samlades efter hans död och
utgåfvos, i förening med Th. Lysanders, med inledning
och lefnadsteckning af M. Weibull 1891. A. M. A.
Cavallotti, Felice Carlo Emanuele, italiensk
skald, f. 1842 i Milano, utgaf sjuttonårig den
tyskfientliga skriften Grermania e Italia och slöt
sig 1860 till Garibaldis friskaror, vardt derefter
journalist och gick åter ut som frivillig i 1866 års
krig. Som radikal-republikansk politiker och skald
drog han öfver sig flere rättegångar och dueller,
hvilka förskaffade honom stor popularitet, och i
deputeradekammaren, af hvilken han varit medlem
sedan 1873, har han ofta ställt till stormiga
uppträden. C. är irredentist och franskvänligt
sinnad samt har häftigt bekämpat Crispi och hans
trippelallianspolitik. Större ära än genom sina
politiska agitationer har han vunnit på det
dramatiska området, som han 1871 beträdde med
skådespelet I pezzenti. Duktiga, om än ej fulländade
arbeten äro likaledes hans efterföljande dramer,
bl. a. Alcibiade (1872; prisbelönt af regeringen), I
Messenii (1874) samt de af fin känsla burna styckena
Il cantico dei cantici (1882; 21:sta uppl. 1892)
och La figlia di Jefte. C. är idealist och bekämpare
af naturalismen. Hans lyrik är ädel i stilen, rik på
tankar och bilder; den påminner om Manzoni och Prati,
men färgas af en för C. egendomlig revolutionär
anda. En af hans lyriska samlingar bär titeln
Anticaglie (1879). Han har från grekiska öfversatt
Tyrtaios’ dikter. C:s samlade »Opere» utgåfvos i 8
bd 1881–88.
*Cavan, grefekap, hade 1891 endast 111,917 innev.
(mot 243,262 år 1841). Hufvudstaden, hade s. å. 2,969
innev.
Cava Perella [-e’lja], droppstensgrotta. Se Ciudadela.
Cavazzola (hans egentliga namn var Paolo Morando),
italiensk målare, f. i Verona 1486, d. derstädes 1522,
var lärjunge till Domenico Morone och hade till
studiekamrat dennes son Francesco. Han kallades
med det ofvan nämnda tillnamnet efter sin fader,
men signerade sjelf ibland Paulus V(eronensis),
såsom hans store efterföljare i senare hälften af
1500-talet, Paolo Veronese. Något egentligt inflytande
utifrån kan hos honom icke märkas; han har också
under sin korta lifstid förmodligen aldrig lemnat
Verona. Till hans utvecklingstid höra några fresker,
Bebådelsen och Kristi dop (i kyrkan S. Nazaro e
Celso). Sedan visar sig hans stil utbildad i en
mängd förr sammanhörande bilder från S. Bernadino,
nu förvarade i Veronas museum, af hvilka må anföras:
Kristus på Oljeberget, Korsbärningen, Nedtagningen
från korset, »en underbar öfvergång från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
