Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid randen af den stora plantering, som sträcker
sig mellan staden och hamnen, ligger E. helsobrunn
(förr kallad Torslund), med varmbadhus, societetshus,
villor m. m. För val till riksdagens Andra kammare
är E. förenadt med städerna Trelleborg, Skanör med
Falsterbo och Simrishamn.
Engelmann, Theodor Wilhelm, tysk-holländsk fysiolog,
f. i Leipzig d. 14 Nov. 1843, blef 1867 med. doktor
i Leipzig, kallades s. å. till assistent vid
fysiologiska laboratoriet i Utrecht samt utnämndes
1871 till professor derstädes. E. har utvecklat en
mycket betydande verksamhet inom många olika områden
af fysiologien och histologien. De flesta af hans
vetenskapliga undersökningar äro offentliggjorda
i Onderzoekingen gedaen in het physiologisch
laboratorium der Utrechtsche hoogeschool.
R. T–dt.
Engels, Friedrich, tysk socialdemokrat, jämte Karl
Marx stiftare af den »vetenskapliga» socialismen,
f. 1820 i Barmen, egnade sig åt köpmansyrket, men
sysslade samtidigt med radikalt och socialistiskt
skriftställeri. 1842–44 skötte han i Manchester
en filial af sin fars fabriksaffär, och 1844
lärde han i Bruxelles känna Marx, med hvilken han
knöt ett vänskapsband för lifvet. E:s arbete Die
låge der arbeitenden klassen in England (1845;
2:dra uppl. 1892) eger trots sin ensidighet
verkligt vetenskapligt värde. Tillsammans med
Marx författade E. bl. a., på uppdrag af det
hemliga kommunistförbundet (en föregångare till
Internationalen), det till alla lands proletärer
riktade manifestet (jfr Marx, K., och Socialism,
sp. 1521–22). E. var medarbetare i den af Marx i
Köln utgifna »Neue rheinische zeitung» och deltog i
upprorsrörelserna 1848–49 i Pfalz och Baden, efter
hvilkas undertryckande han flydde till England och
1850–69 å nyo förestod Manchester-fabriken samt
efter Internationalens stiftande (1864) verkade i
dess tjenst. Från 1870 bosatt i London, afled E. der
1895. Bland hans senare skrifter må nämnas Der
ursprung der familie, des privateigenthums und des
staats (1884; 6:te uppl. 1894) och Die entwickelung
des socialismus von der utopie zur wissenschaft
(4:de uppl. 1891). Han utgaf 1885 2:dra och 1894
3:dje delen af Marx’ ryktbara arbete »Das kapital».
*Engelska folksången. Se vidare God save the king.
Engelska kanalen. Se Kanalen.
*Engelska literaturen. Ett antal smärre tryckfel
i art. finnes anmärkt i Rättelser, bd 18, sp. 834.,
hvartill må läggas, att J. Lyly (sp. 507) dog 1606,
G. Etheredge (sp. 510) dog 1691, J. Keats (sp. 515)
föddes 1795, A. Ch. Swinburne (sp. 516) föddes 1835,
J. Högg (s. sp.) föddes 1770, C. Norton (s. sp.) dog
1877, H. Taylor (sp. 517) dog 1886, P. R. James
(s. sp.) dog 1860, E. L. Buhver (s. sp.) föddes 1803,
W. H. Ainsworth (sp. 518) dog 1882, E. A. Freeman
(sp. 519) dog 1892, J. A. Froude (s. sp.) dog 1894
och T. R. Malthus (s. sp.) dog 1834.
På den engelska epikens område hafva under
senare hälften af innev. årh. de beherskande
skaldegestalterna varit Tennyson (d. 1892) och
Rob. Browning (d. 1889), af hvilka den förre är
idylliker och idealist, medan Browning, som blifvit
föremål för en beundrande kult, är en dramatiskt
anlagd realist, som har sin styrka i genialt märgfulla
karaktersskildringar. Stor spridning har Edwin Arnolds
(f. 1832) vackra epos öfver buddhaismens stiftare
vunnit. Den stort syftande epikern Will. Morris och
den lysande lyrikern Swinburne hafva (liksom på sin
tid Byron och Shelley) rönt ödet att stämplas såsom
hufvudmän för en »satanisk» skola, under det att de
å andra sidan företräda den af G. Ch. D. Rossetti
(1828–82) både på lyrikens och målarekonstens område
invigda prerafaelitiska rörelsen, som lagt ett
nytt, visionärt drag till den engelska vitterhetens
fysionomi i våra dagar. Inspirerad af darwinismen
har Mathilde Blind (1847–96) i »The ascent of man»
besjungit menniskoslägtets hela utveckling. Det högre
dramat har funnit en hängifven odlare i Swinburne,
men såväl hans som Tennysons, Brownings, Wills’
(1828–93), W. Marstons (1819–90) m. fl:s skådespel
hafva förblifvit läsdramer. För det uppsluppna
lustspelet i den stora publikens smak hafva i
senare tid H. J. Byron (1834–84), bröderna Paulton
(»Niobe») m. fl. visat afgjord fallenhet. De engelska
traditionerna på romanskrifveriets område hafva vidare
fullföljts af bl. a. G. Meredith (f. 1828; uppburen
af literära finsmakare), James Payn (f. 1830),
E. Yates (1831–94), W. Besant (f. 1838), W. Black
(f. 1841), mrs. Humphry Ward (»Robert Elsmeres»
unitariskt sinnade författarinna, f. 1851), Hall Caine
(f. 1853), Stanley Weyman (f. 1855), den qvicke
F. Anstey (psevdon. för Th. Guthrie, f. 1856),
Rider Haggard (f. 1856; mästare i det spännande
hemlighetsfulla) och Conan Doyle (f. 1859;
detektivhistorier). Novellen, denna i England så
föga idkade konstart, har med framgång odlats af den
fine skotske bynovellisten J. M. Barrie (f. 1860)
och anglo-indiern Rudyard Kipling (f. 1865). —
Den literära kritiken har funnit så dugande målsmän
som Matthew Arnold (1822–88), E. Dowden (f. 1843)
och Edm. W. Gosse (f. 1849). På det estetiska
åskådningssättet har den snillrike konsthistorikern
och sociale tänkaren J. Ruskin (f. 1819) utöfvat
ett mycket stort inflytande. En central ställning
på filosofiens område intager Herbert Spencer
(f. 1820), utvecklingslärans och agnosticismens
förkunnare. Gent emot den naturvetenskapliga
materialismen hafva A. C. Fraser (f. 1819) m. fl. sökt
återuppväcka Berkeleys immaterialism. Engelsmännen
äro alltjämt obenägna för metafysik och syssla hällre
med empirisk-psykologiska, logiska, moraliska och
politiska frågor samt hylla på det praktiska området
utilitarismen. Åt den nationalekonomiska vetenskapen
har vidare Th. E. Cliffe Leslie (f. 1827) gifvit
sjelfständiga impulser. Till de i hufvudart. nämnda
historikerna må läggas biskop W. Stubbs (f. 1825), som
inlagt ära genom sin engelska författningshistoria,
och S. R. Gardiner (f. 1829), den engelska
revolutionens historieskrifvare. Englands biografiska
och memoarliteratur torde vara rikhaltigare än något
annat lands och är stadd i jämn tillväxt. Förtjente
om språkvetenskapen äro fonetikerna A. M. Bell
(f. 1819) och H. Sweet (f. 1845), assyriologerna
H. C. Rawlinson (1810–95), A. H. Layard (1817–94),
George Smith (1840–76) och A. H. Sayce (f. 1846)
m. fl. Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
