Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeller, Karl - * Zenker, F. A. von - * Zeno. Sp. 209 - * Zethræus, A. G. - Zetterqvist, Lars Johan - * Zettervall, H. N. - * Zeuner, G. A. - * Zeuthen, H. G. - Zgierz. Se Sgersh. Suppl. - Zhafar. Se Safar. - * 1. Ziervogel, J. M. - Zighinchor. Se Chasamanca. Suppl. - Zillenmarkt, T. Se Ziláh. - * Zimmernamm, Robert A. T. - Zinoviev, Ivan - * Zittmanska dekokterna. Se Dekokt (äfven i Suppl.). - * Zola, E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zeller [tseller], Karl, österrikisk tonsättare,
f. 1842, juris doktor i Wien, tjenstgjorde
vid flere domstolar, blef ministerialråd i
undervisningsministeriet och dog 1898. Han skref
sånger och körer, den komiska operan Joconde,
operetterna Kapitän Nicol (»Carbonari»), Der
vogelhändler (»Fogelhandlarna») m. fl.
*Zenker, F. A. von, dog 1898.
*Zeno. Sp. 209, r. 15 uppifr., läs cavaliere.
*Zethræus, A. G., lemnade lektoratet 1897. Han utgaf
1895–99 4:de bandet af Tsätalätordens vishetslära.
Zetterqvist, Lars Johan, violinist, f. i Tveta,
Värmlands län, d. 25 Mars 1860, elev af Léonard,
blef violinist i hofkapellet i Stockholm 1882,
konsertmästare derstädes 1886, musikdirektör vid
Lifregementets husarer 1885, vid Vestgötadals
regemente 1888 och vid Första Svea artilleriregemente
1895. Z. har flere gånger uppträdt som solist
med säker och högt utvecklad teknik samt bred
och fyllig ton. Han blef 1892 led. af Mus. akad.
A. L.
*Zettervall, H. N., tog 1897 afsked från
öfverintendentsämbetet. Han är hedersled, af
Vitt. hist. och ant. akad. (1884) och led. af
Vet. akad. (1897).
*Zeuner, G. A., tog afsked 1897.
*Zeuthen, H. G., blef 1895 led. af svenska
Vet. akad. – Se Rättelser, bd 18, sp. 856.
Zgierz. Se Sgersh. Suppl.
Zhafar. Se Safar.
*1. Ziervogel, J. M. Hans farmakopé utkom 1686.
Zighinchor. Se Casamanca. Suppl.
Zillenmarkt [tsill-], T. Se Ziláh.
*Zimmermann, Robert A. T., lemnade professuren 1895
och afled d. 4 Sept. 1898.
Zinoviev, Ivan, rysk diplomat, f. i Moskva omkr. 1830,
studerade vid Lazarevskij-institutet, der hans fader,
Aleksej Z. (f. 1804, d. 1884), känd genom sin ryska
öfvers, af Miltons »Paradise lost», var lärare i
orientaliska språk. Han ingick i Utrikesministeriet,
blef legationssekreterare i Konstantinopel,
diplomatisk agent i Bukarest, minister i Persien
(1870) och direktör för asiatiska departementet i
Utrikesministeriet (1882). Han utnämndes 1891 till
envoyé i Stockholm, tjenstgjorde sedan 1895 en
tid såsom ryske utrikesministerns närmaste man,
rappellerades 1897 från Stockholm och afgick
s. å. såsom ambassadör till Konstantinopel.
*Zittmanska dekokterna. Se Dekokt (äfven i Suppl.).
*Zola, E., har vidare utgifvit de jämförelsevis mindre
betydande arbetena Lourdes (1894; sv. öfvers, s. å.),
Rome (1896) och Paris (1898). Sitt namn har han på
allra sista tiden gjort ännu mera kändt genom sitt
ingripande i den s. k. Dreyfus-affären och den deraf
framkallade Zola-processen. En fransk artillerikapten
af judisk börd Alfred Dreyfus (f. i Mülhlhausen 1860
inom en förmögen Elsassfamilj) hade af krigsrätt d. 23
Dec. 1894 dömts till degradering och deportation för
lifstiden (till Djefvulsön, en af Iles du salut, vid
Cayenne), emedan han skulle hafva till en främmande
makt utlemnat vissa vigtiga papper rörande Frankrikes
militära förhållanden. Såsom bevis mot honom – hvilken
alltjämt bedyrade sin oskuld – hade företetts inför
domstolen bl. a. en förteckning öfver dessa papper
(»le bordereau»), enligt uppgift skrifven med
Dreyfus’ hand. Den dömdes fränder och vänner, af
»nationalisterna» (de till stor del antisemitiske
och till försvar af franska arméns ära uppträdande
motståndarna till Dreyfus och till en revision af
hans dom) kallade » Dreyfus-syndikatet», med D:s
broder Mathieu Dreyfus och senatorn Scheurer-Kestner
i spetsen, sökte få domen upphäfd. På hösten
1897 anklagade de f. d. majoren Esterhazy att vara
»bordereauns» författare, ett resultat, hvartill äfven
en medlem af sjelfva generalstaben, öfverste Picquart,
kommit. Denne hade nämligen misstänkt, att en annan
vore skyldig till det brott, hvarför Dreyfus dömts,
och i hemlighet anställt undersökningar. En krigsrätt
nedsattes för att utreda saken. Då krigsrätten
d. 11 Jan. 1898 enhälligt frikände Esterhazy,
påstodo Dreyfus’ anhängare, hvilka voro särdeles
talrika i literära och vetenskapliga kretsar, att
man frikänt Esterhazy för att bespara de militära
myndigheterna en revision af Dreyfus-processen. Den
13 Jan. 1898 anklagade Z. i en lidelsefull
artikel (»J’accuse») i Paris-tidningen »Aurore»
de i Dreyfus-processens handläggning deltagande
ministrarna och generalstabsofficerarna, särskildt
förre krigsministern Mercier, generalstabschefen
de Boisdeffre och öfverste du Paty de Clam, för
olagligheter vid processen samt beskyllde krigsrätten
öfver Dreyfus för att hafva dömt en anklagad på en
hemlig handling och krigsrätten öfver Esterhazy för
att hafva på militära myndigheters order, emot bättre
vetande, frikänt denne. Krigsministern Billot beslöt
att lemna anklagelserna mot officerarna utan afseende,
emedan eljest Dreyfus-processens förlopp hade måst
blifva föremål för rättslig utredning och beslut,
men han lät stämma Z. på grund af dennes beskyllning
mot den senare krigsrätten inför jurydomstolen för
förtal. Processen mot honom pågick d. 7–23 Febr.,
under stormiga uppträden i rättssalen och tumult
utanför samt under den största spänning och det
lifligaste deltagande i hela den bildade verlden. Z:s
advokater, Labori och Albert Clémenceau, sökte
förgäfves genom att fastställa Dreyfus-processens
enskildheter bevisa det rättsvidriga förfarandet vid
densamma och Dreyfus’ oskuld. Domstolens ordförande
tillät ej framställandet af frågor angående Dreyfus-affären, och de till vittnen tagne officerarna
vägrade att svara såsom af tjenstepligt förbundne
till tystnad. Blott så mycket konstaterades, att
Dreyfus förklarats skyldig ej endast på grund
af »bordereaun», utan på grund af aktstycken,
som efteråt, utan den anklagades och hans advokats
kännedom, meddelats domstolen. Men hufvudsaken, att
krigsrätten på befallning frikänt Esterhazy, kunde
Z. och hans advokat ej bevisa, och sedan generalerna
Boisdeffre och Pellieux hade förklarat Z:s frikännande
af juryn för en förnärmelse emot franska armén, dömdes
Z. (och redaktören af »Aurore», Perreux) till 1 års
fängelse och 3,000 francs böter. På Z:s vädjande
upphäfde högsta domstolen (cour de cassation) d. 2
April denna dom, emedan ej krigsministern (ty denne
hade ej angripits), utan krigsrätten hade bort väcka
åtalet emot Z. En ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
