Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framflytta sin maktsfär till egyptiska Sudan. Men genom
nämnda fördrag korsades denna plan, ty Kongostaten
måste afstå från rätten att flytta sin gräns öfver
30° ö. lgd, medan Frankrikes bestämdes till 27°
ö. lgd. Samtidigt framryckte fransmännen från Senegal
– en 1679 grundad koloni. Under 1880-talet började
eröfringar åt öster, 1884 nådde man öfre Niger,
och genom ett fördrag 1888 med Amadu af Segu kommo
Nigerstränderna ända till närheten af Timbuktu i
Frankrikes ego. Slutligen eröfrades Timbuktu 1894
af öfverste Bonnier, och de följande striderna med
tuaregerna förde s. å. till en fred, i kraft af
hvilken fransmännen behöllo staden. Men äfven från
öfre Guineakusten var man stadd i framträngande. Först
lade öfverste Combes åren 1884 och 1885 Simorys rike
(s. ö. om Senegambien) under fransk öfverhöghet,
och gränsen fixerades mot det engelska Sierra Leone
samt mot negerrepubliken Liberia (1884). Härigenom
hade fransmännen ej blott vunnit hela landet kring
öfre Nigers sydliga bifloder, utan ock sammanbundit
Senegambien med sin 620 km. långa kuststräcka på
Elfenbenskusten. Men de egde ock en besittning på
Slafkusten i Dahome, som de köpt af Dahomes konung
1878 och som 1883 och 1885 alltmer utvidgades åt
norr. Genom ett fördrag 1889 mellan Frankrike,
Tyskland och England bestämdes som nordgräns tills
vidare för deras kolonier Dahome, Togo och Lagos
9° n. br., och 1892 hade Frankrike, om ock efter
förbittrade strider, framträngt så långt. Under
de följande åren sökte nu de tre makterna att
vinna landet längre i norr. Det uppstod härvid en
hetsig kapplöpning mellan särskildt Tyskland och
Frankrike, hvilken bilades genom ett fördrag 1897,
som fastslog gränsen för Togo i ö. och n. (den
senare blef 11° n. br.), men Frankrike fick öppen
väg från Dahome till Niger. Äfven med England, som
ej gärna såg detta fransmännens framryckande, fördes
underhandlingar; 1890 slöts en öfverenskommelse,
genom hvilken öfre Niger blef fransk och nedre
Niger engelsk samt en demarkationslinje drogs
från Say till Tsadsjön; men allt detta var blott
provisoriskt. Långvariga förhandlingar afslutades
först genom Nigerkonventionen 1898, hvarvid Frankrike
till England afstod ett stort stycke vid Niger, men
å andra sidan erhöll några mindre viktiga områden
i utbyte. Äfven i en annan tvistefråga af stor
betydelse fick Frankrike gifva efter. Under seg kamp
hade engelsmännen från Egypten ryckt uppför Nilen
mot mahdins rike; detta krossades genom Kitcheners
seger vid Omdurman 1 sept. 1898. Men samtidigt
sände Frankrike en kår under Marchand uppför Kongo
mot Nilen för att afskära för engelsmännen vägen
mot söder. Denne hade anländt till Fashoda vid Nilen
10 juli 1898, och här möttes i slutet af september
Marchand och Kitchener: ingendera ville vika för
den andre. Emellertid var den allmänna meningen
i England så bestämd för att man ej skulle låta
Frankrike rycka en af de viktigaste fördelarna af
det långa Sudanfälttåget sig ur händerna, att den
engelska regeringen för Fashodas skull ej syntes rygga
tillbaka för ett krig. Härigenom tvangs Frankrike att
utrymma orten, och genom ett fördrag 1899 bestämdes,
att en linje från n. v. till s. ö., hvilken börjar vid
den gamla gränsen mellan Vadai och Dar-For och vid 5°
n. br. böjer sig utefter vattendelaren mellan Ubangi
och Bahr-el-gasal samt når fram till Kongostatens
norra gräns, skulle vara gränsen mellan de båda
ländernas intressesfärer. Slutligen ockuperade
Frankrike 1895 ön Madagaskar, som sedan 1883 stod
under dess protektorat och 1896 förklarades för fransk
koloni. Genom alla dessa landförvärf hade det franska
väldet i Afrika, som 1882 omfattade utom Algeriet
(430,000 kvkm.) blott omkr. 253,000 kvkm. (däraf
Senegambien utgjorde 250,000), 1902 ett ytinnehåll
af 4,717,370 kvkm., en siffra, i hvilken Senegal,
Sudan, Guinea, Elfenbenskusten och västra Sahara äro
beräknade till 3,7 mill. kvkm. (Juraschek), med en
befolkning af 25,5 mill.
England fick redan vid midten af 1600-talet sina
första besittningar i Afrika; de lågo på Guldkusten
(Dixkove, Akkra, Cape Coast castle m. fl.);
därtill kom 1787 Sierra Leone, som upprättades af
ett sällskap för slafhandelns undertryckande. 1807
öfvertog regeringen själf denna koloni och byggde
1809 Freetown. Under guvernören i Sierra Leone
ställdes 1821 äfven de ofvan nämnda besittningarna
på Guldkusten. 1826 lyckades denne guvernör besegra
Asjanti, med hvilket långliga krig förts, och
genom ett fördrag af 1831 kom hela området söder
om öfre Pra under engelskt skyddsvälde. Först på
1890-talet flyttades gränsen längre inåt, dels genom
öfverste Ellis’ segrar 1894, dels genom ett fördrag
med Frankrike 1895, hvarigenom gränsen definitivt
fastställdes. Från Guldkusten bemäktigade sig England
1851 det närbelägna Lagos, som dock först 1861
började på allvar koloniseras och som 1886 gjordes
till en själfständig kronkoloni. De många striderna
med infödingarna afslutades 1892, hvarefter handeln
mycket tilltagit i Nigerområdet. Härtill bidrog
väsentligen det år 1886 oktrojerade "Royal Niger
Co.", under ledning af Sir George Taubman Goldie,
som med hänsynslös beslutsamhet tog ensam i besittning
samfärdseln på Niger och i angränsande trakter. Sedan
tyskarna slagit sig ned i Kamerun, reglerades gränsen
åt detta håll genom ett fördrag 1893, som utsträckte
det engelska väldet till Tsadsjön. Gränsen mot
det franska området bestämdes först genom den förr
nämnda Nigerkonventionen 1898, i hufvudsak såsom England
önskade. Utom ett par små öar (Matacong och Los) eger
England f. ö. på Guineakusten blott det lilla Gambia,
som det förvärfvade 1821, men som först 1888 ordnades
som själfständig koloni.
Den viktigaste af Englands kolonier i Afrika är
Kaplandet, hvilket först koloniserats af holländare,
men 1795 intogs af engelsmännen, som också behöllo
det genom Wien-kongressens beslut 1815. Nu började
1820 en stor invandring från England, hvilken ledde
därtill, att de holländske bönderna (boerna)
drogo sig undan mot norden och bildade nya stater
(Natal, Oranjefristaten och Transvaal), hvarjämte
under strider med kaffrerna området ytterligare
utvidgades. Till år 1848 hade sålunda Kapkolonien
flyttat sin gräns till Oranjefloden, som ända till det
sista kriget varit gräns mot Oranjefristaten, medan
det väster om denna belägna Väst-Griqualandet 1871
på egen begäran införlifvades med Kapkolonien. Det
öster om Oranjefristaten liggande Basutolandet
trädde 1868 under engelsk öfverhöghet, 1876 blef
Öst-Griqualandet, 1885 Pondoland (vid östra kusten)
taget, sedan redan 1878 Walfisch-bay, det viktigaste
hamnområdet i Tyska Sydväst-Afrika, besatts. Väl hade
Natal 1845 införlifvats med Kap, men det fick 1848
en relativ själfständighet och förklarades 1883 för
egen kronkoloni. Med kaffrerna norr om Natal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
