Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander Nevskij, rysk storfurste - Alexander-Nevskij-klostret, i Petersburg - Alexander-Nevskij-orden. Se Ordnar (Ryssland) - Alexander-orden. Se Ordnar (Bulgarien) - Alexander-sagan - Alexander-sarkofagen, antik marmorsarkofag - Alexandersbad, kurort i Oberfranken i Bajern - Alexander Severus. Se Severus 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade Ryssland under sig, lyckades A. försvara sig
mot fiender västerifrån. Han vann en tämligen
obetydlig, men af legenden sedermera utsmyckad
seger öfver en skara svenska, finska och norska
korsfarare vid Neva (1240) - till följd hvaraf
han långt efteråt fick tillnamnet Nevskij - och
slog svärdsriddarna på Peipussjöns is (1242). Ett
påfven Innocentius IV:s försök att återförena
den grekiska kyrkan med den romerska afvisade
A. För mongolerna ödmjukade han sig klokt och
var deras redskap vid skattläggningen. A:s död, 14
nov. 1263, betraktades som en nationalförlust. Hos
ryska folket gäller han både som nationalheros och
helgon. Till hans ära byggde Peter I det storartade
Alexander-Nevskij-klostret, dit A:s stoft flyttades
från Vladimir, och stiftade Alexander-Nevskij-orden.
Se N. Kostomarov, "Rysslands historia i biografi öfver
dess förnämsta personer" (öfv. af C. Silfverstolpe 1882).
Alexander-Nevskij-klostret, i Petersburg, grundades
1710 af Peter I till minne af storfurst Alexanders
seger öfver svenskarna 1240 vid Neva. Det innehåller,
utom det egentliga klostret, 12 kyrkor, bl. a. den
stora Alexanderskyrkan (i den renaste grekiska stil),
ett seminarium för 1,000 andliga af grekisk-katolska
kyrkan samt bostad för metropoliten af Petersburg. På
dess tre kyrkogårdar ligga många framstående ryska
författare begrafna.
A-D J.
Alexander-Nevskij-orden. Se Ordnar (Ryssland).
Alexander-orden. Se Ordnar (Bulgarien).
Alexander-sagan. Alexander den stores bedrifter
egde i sig själfva så mycket underbart, att de snart
måste locka till behandling i sagoform. Den äldsta
af de många diktade lefvernesbeskrifningarna om
nämnde hjälte är grekisk-alexandrinsk och skrifven
under det antagna författarenamnet Kallisthenes,
omkr. 200 e. Kr. (först utg. af C. Müller
1846). Denna framställning hvilar på då i Egypten
ännu lefvande sägner. Från denna källa härflyta två
latinska bearbetningar: den ena af Julius Valerius,
en till nationalitet och lefnadstid okänd man
(hans bearbetning utgafs 1888 af B. Kübler),
den andra af en neapolitansk arkipresbyter, Leo
(omkr. midten af 10:e årh.), utgifven 1885 af
G. Landgraf. Leo behandlade sitt ämne med mycken
frihet och lyckades vinna sådant bifall för sitt
arbete, att det blifvit närmaste förebilden till de
allra flesta i västerlandet gjorda bearbetningarna af
Alexander-sagan. Det återfinnes äfven, både på vers
och prosa, i Sveriges litteratur. På föranstaltande
af riksrådet Bo Jonsson Grip gjordes däraf omkr. 1380
en rimmad öfversättning, som efter den enda numera
kända handskriften utgafs af G. E. Klemming (Konung
Alexander. En medeltidsdikt) 1855-62. Den prosaiska
Alexander-sagan utgafs (efter Engsö-handskriften af
"Själens tröst") äfvenledes af Klemming 1873. Den
äldsta poetiska bearbetning, som funnits i Europa,
har man ansett vara gjord af en viss för öfrigt okänd
fransman, Alberic af Besançon. Dennes dikt, af hvilken
endast de 105 första verserna äro bevarade, lär
sedermera hafva tjänat till underlag för ett arbete
af en viss Lamprecht (12:e årh.). Fransmannen Lambert
li Tors skref i 12:e årh. tillsammans med Alexandre
de Bernay en alexanderdikt, Rouman d’Alexandre. Ett
latinskt poem öfver detta ämne. Alexandreis, som
allmänt lästes under
medeltiden, författades af Philippe Gaultier de
Châtillon (Gualterus Castellionæus), som lefde
omkr. 1200. Det öfversattes på isländska af biskopen
Brandr Jónsson i Holum, omkr. 1250. Gaultier fick
äfven sin efterföljare i spanjoren Juan Lorenzo
Segura d’Astorga, som i första hälften af 13:e
årh. skref sitt Poëma de Alexandro. Af tyskar,
som behandlat detta ämne, märkas Rudolf von Ems och
Ulrich von Eschenbach, båda i 13:e årh. Strömmen af
Alexander-sagor svällde mäktigt under medeltiden: den
hann äfven Italien, England, Holland och Danmark. Att
österlandets folk skulle med förkärlek omfatta
detta ämne med dess fantastiska vidunderligheter, är
naturligt. Pseudo-Kallisthenes öfverfördes bl. a. till
syriska, arabiska, persiska (i Firdusis epos Sjâhnâme
och Nisamis Iskendernâme) samt etiopiska. Slaver,
serber, bulgarer, turkar och muhammedanska hinduer
hafva äfven tillegnat sig sagan. Ännu i dag utgör
den en kär folkbok för malajerna. Alexander den
store är hjälten i omkr. 50 nyare dramer och 110
(mest italienska) operor. Jfr P. Meyer, "Alexandre
le grand dans la littérature française du moyen âge"
(2 bd, 1886), T. Nöldeke, "Beiträge zur geschichte
des Alexanderromans" (1890; om orientaliska
behandlingar af sagan), och A. Ausfeld, "Zur
kritik des griechischen Alexanderromans" (1894).
R. G.
Alexander-sarkofagen, benämning på en med färgade
reliefer rikt smyckad antik marmorsarkofag af
mäktiga dimensioner och högt konstvärde, hvilken
vardt funnen 1887 invid det forna Sidon och
förvaras i Konstantinopels museum. Att döma efter
kompositionssättet och tekniken synes den härröra
från åren 320-300 f. Kr. På grund däraf att ett
af Alexander den stores fältslag och en af hans
jakter äro framställda i långsidornas reliefer,
trodde man först, att sarkofagen inneslutit hans
stoft. Detta antagande har måst öfvergifvas,
men man anser, att den i stället förfärdigats
för Laomedon från Mytilene eller någon annan af
Alexanders följeslagare. Sarkofagen befanns vara
plundrad genom inbrott i ett af lockets hörn;
den yttre skadan är dock någorlunda reparerad, och
monumentet utgör ett bland de allra bäst bevarade
alstren af forngrekisk konst, liksom det är ett af de
präktigaste. Det har skänkt den bästa föreställning
om den rika konsten under skedet efter Alexander den
store (jfr Alexandrinsk konst). Det är en till ämnet
realistisk, i stilen half-idealistisk konst, som visar
inflytande både från Skopas’ stil och från liknande
kompositioner af Lysippos och Euthykrates. Materialet
är fin pentelisk marmor; vapen och betsel ha varit af
silfver. Polykromiens ganska dämpadt hållna färger
ha bibehållit mycket af sin friska glans. Jfr Hamdy
Beys och T. Reinachs praktverk "Une nécropole royale
à Sidon" (1892) och illustration sp. 541-542.
E. F-T.
Alexandersbad, kurort i. Oberfranken i Bajern, på
nordöstra sidan af Fichtelgebirge, 3 km. från staden
Wunsiedel, hvilken har järnvägsförbindelse. Kurorten
ligger på granitgrund och i furuskog, 590
m. ö. h. Medeltemp. för juni 15,3°, juli 18,25°,
aug. 14,4° och sept. 13,7°. Järnkälla med 0,058
järnbikarbonat och 0,048 natronbikarbonat samt 1,400
kbcm. fri kolsyra på litern. Järnhalten motsvarar
ungefär Porlas i Sverige. Kallvattenkur, stålbad,
tallbarrsbad. Frekvens omkr. 950 pers.
LN.
Alexander Severus. Se Severus 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
