Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostoliskt symbolum - Apostoliskt ämbete. Se Apostolat - Apostolisk vikarie - Apostolisk välsignelse - Apostool, Samuel - Apostrof, bortvändande. 1. Det hos fornklassiska rättegångstalare - Apostrof. 2. Ett skriftecken - Apostrofera, förse ett ord med utlämningstecken; ret. - Apotek, anstalt för läkemedels beredning och försäljning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre, och först senare upptogs till allmänt bruk
dess latinska parallelltext, som kan rekonstrueras
genom Rufinus’ af Aquileja (d. 410) kommentar till
Apostlagärningarna. Denna bekännelse vördades med
största pietet såsom apostolisk, och kyrkofadern
Ambrosius förklarade, att hvarje förändring af
densamma vore ett helgerån. Såväl i österlandet,
där den syro-palestinensiska symbolgruppen byggde
vidare på den gammalromerska trosbekännelsen, som
i västerlandet fanns ett stort antal privat- eller
provinsial-symboler. Dessa italienska, spanska,
afrikanska, galliska symboler äro alla utarbetade
efter den gamla romerska som grundtyp, men med
förtydliganden och utvidgningar för att skärpa
kyrkans lära emot sekterisk a förvillelser. Samma
konfessionella behof tog sig inom romerska kyrkan
ett egenartadt uttryck. Då det enligt legenden
apostoliskt nedärfda symbolum icke fick rubbas,
upptog romerska kyrkan från början af 6:e årh. den
niceno-konstantinopolitanska bekännelsen för
att dymedels förtydliga sin afvisande hållning
emot goternas arianism. Först ungefär i 10:e
årh. återvände romerska församlingen till
det kortare apostoliska symbolum, men nu med de
oumbärliga utvidgningar, som det ursprungligt
romerska undergått genom sin galliska bearbetning,
och detta från omkr. 500 härstammande s. k. symbolum
apostolicum blef härefter genom Roms bemedling i
väsentligen samma form (textus receptus, hvaraf den
grekiska texten är en öfversättning) gällande inom
hela västerländska kristenheten. Denna senare eller
längre romerska bekännelse, hvars betydelsefullaste
tillägg äro "nederstigen till dödsriket", "de
heligas samfund" och "ett evigt lif", är väsentligen
densamma som den äldsta kända församlingssymbolen
och eger dess karaktär af ålderdomlig enkelhet,
sträng stil och saklig pregnans. Dess fortlefvande
namn af apostolisk låter sig ock försvaras däraf,
att dess flesta beståndsdelar bevara en biblisk
eller apostolisk tidskaraktär, om ock själfva
sammanställningen är af senare datum. Se vidare
C. P. Caspari, "Ungedruckte, unbeachtete und wenig
beachtete quellen zur geschichte des taufsymbols und
der glaubensregel", I–III (1869–75), A. Harnack, "Das
apostolische glaubensbekenntnis" (26:e uppl. 1894,
öfv. 1892), F. Kattenbusch, "Das apostolische symbol"
I–II (1894–1900), och I. Kunze, "Glaubensregel,
heilige schrift und taufbekenntnis" (1899).
J. HDR.
Apostoliskt ämbete. Se Apostolat.
Apostolisk vikarie (mlat. vicarius apostolicus),
titel dels för påfvens ställföreträdare i sådana
länder, där ingen katolsk biskop finnes, dels för
utomordentliga påfliga sändebud. Under medeltiden
insattes icke sällan ärkebiskopar till apostoliska
vikarier för något bestämdt land och fingo i denna
egenskap varaktigt på sig öfverflyttade vissa
privilegier, som tillkommo allenast påfven. Titeln
apostolisk vikarie bars ända in i nyare tid
äfven af konungen af Neapel, för vissa kyrkliga
företrädesrättigheters skull. Det nuv. apostoliska
vikariatet Sverige omfattade till våren 1892 äfven
Norges katolska församlingar, men sedan dess finnas
apostoliska vikarier i både Stockholm och Kristiania,
bägge med biskops rang och värdighet.
Apostolisk välsignelse, den välsignelse, som utdelas
af påfven, i hans egenskap af Petrus’ efterträdare.
Apostool [-stål], Samuel, mennonit, f. 1638,
d. 1699, sedan 1662 mennonitpredikant i Amsterdam. I
motsats till den galeniska riktningen kämpade A. och
hans parti, de s. k. apostolianerna l. sonnisterna,
för bibehållande af gammal mennonitisk lära och från
fäderna nedärfd tradition.
Apostrof (grek. apostrofe), bortvändande. 1. Det
hos fornklassiska rättegångstalare ej ovanliga
tillvägagåendet att från domaren eller domstolen, till
hvilken föredraget i öfrigt var riktadt, vända sig
till motparten och tilltala denne. I vidsträcktare
mening betecknar det den retoriska figur, som
uppkommer, då man midt i utvecklingen af ett ämne
vänder sig till en frånvarande person, såsom vore
han närvarande; t. ex. då Tegnér i minnestalet öfver
Luther efter åtskilliga betraktelser öfver tidsandan
och tidsförhållandena afbryter sig själf med orden:
"Förlåt mig, ädle Luther!" – 2. Ett skriftecken, ett
komma i radens öfre kant (’), hvarmed betecknas,
att en bokstaf eller en hel stafvelse blifvit
utelämnad, t. ex. sad’ eller sa’ i st. f. sade.
A. M. A.
Apostrofera (jfr Apostrof), förse ett ord med
utlämningstecken; ret., i ett tal ställa sina ord
till en frånvarande, som om han vore närvarande;
bryta ut i häftighet mot någon.
Apotek (grek. apotheke, magasin, bod, varulager),
anstalt för läkemedels beredning och försäljning. I
några få länder, såsom i de flesta bland Nord-Amerikas
förenta stater och i Irland, är läkemedelshandeln
lika fri som hvarje annan borgerlig näring, men
i de flesta länder är den föremål för en särskild
preventiv lagstiftning. Bestämmelserna därvid äro i
allmänhet olika för partihandeln, droghandeln, och för
detaljhandeln, hvilken sistnämnda tillhör apoteken. I
Sverige är dock all läkemedelshandel förlagd till
apoteken; någon från apotek skild droghandel är ej
tillåten.
Det sätt, hvarpå apotekslagstiftningen i Europas
stater förverkligat det afsedda skyddet, kan i allmänhet
hänföras till två hufvudgrunder: antingen lämnar
staten öppet för hvar och en, som uppfyller
lagstadgad kvalifikation af yrkesskicklighet,
att fritt drifva sitt yrke, med eller utan andra
villkor, försiktighetsmått och kontroll; eller ock
bestämmer den apotekens antal och fördelning,
reglerar yrkesutöfningen noga genom farmakopé,
medicinaltaxa och andra lagar samt öfvervakar de gifna
föreskrifternas efterlefnad. Efter den förra principen
är apotekareväsendet ordnadt i Frankrike, Belgien,
Holland, i allmänhet i Schweiz’ franska kantoner,
Spanien, Portugal, Storbritannien samt staterna New
York och Kalifornien i Nord-Amerika. De villkor, utom
utöfvarens yrkesskicklighet, hvilka staten uppställer,
samt kontrollen däröfver äro inom denna grupp till
omfång och verkan betydligt olika. Den sistnämnda
anordningen – "privilegie- eller koncessionssystemet"
– är gällande i de skandinaviska länderna, alla
Tysklands stater, Österrike-Ungern, i allmänhet i
Schweiz’ tyska kantoner, Italien, Ryssland, Grekland
och Rumänien.
Föreskrifvande af läkemedel samt deras beredning och
försäljning – således läkarens och apotekarens
verksamhet – voro från början öfverallt förenade. Så
var förhållandet i hela den antika världen. Först
under medeltidens muhammedanska kultur lära några
särskilda apotek uppstått. Den första anstalten af
detta slag säges hafva blifvit inrättad af kalifen
El Mansur i Bagdad omkr. 750 e. Kr. I Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
