Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arcimboldus (Arcimboldi), Johannes Angelus - Arcis sur Aube, gammal stad i franska depart. Aube i Champagne - Arckenholtz, Johan - Arco, stad i södra Tyrolen - d'Arco, Carlo - Arco, grefve von A. - Arc ogive, fr., spetsbåge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
protonotarie hos Leo X och utnämndes af denne
till prost i klostret Arcisate. 1514 utnämnd till
generalkommissarie för aflaten i större delen af
Tyskland och Norden samt beklädd med myndighet som
påflig legat, gjorde han en rik skörd i Lybeck och
Hamburg 1516 och anlände förmodligen följande år
till Danmark, där Kristian II sökte vinna honom för
sina politiska planer gentemot Sverige. Konungen
framhöll på det kraftigaste Sten Stures öfvergrepp
mot kyrkan särskildt genom hans uppträdande mot
Gustaf Trolle och öfvertalade A. att på allt sätt
söka undergräfva Stures makt. 1518 inträffade A. i
Sverige, där han mot kontant ersättning utfärdade en
mängd aflatsbref, af hvilka åtskilliga kommit till
vår tid (se föreg. sida). Därvid förlorade han dock
ej politiken ur sikte. Ehuru hans afsikt varit att
verka för Trolles återinsättande i ärkebiskopsämbetet,
hvarom han för öfrigt erhållit påfvens befallning,
lyckades dock Sten Sture genom dyrbara skänker och
förespeglingar om den lediga ärkebiskopsstolen vinna
honom öfver på sin sida. Påfvens missnöje med Sten
Sture, underblåst af konung Kristian, drabbade
nu äfven A., som äfven utsattes för Kristians
hämnd. Såväl de medel hans broder Antonellus
A. samlat på Gottland som dem han själf i Sverige
hopskrapat och till Danmark öfversändt, blefvo af
Kristian tagna i beslag, så att Gustaf Vasa sedan
kunde klaga, att det var med svenska folkets egna
penningar rikets fiender sökte bringa fördärf öfver
detsamma. Antonellus A. blef af konung Kristian
fängslad, och endast genom en snabb flykt tillbaka
till Sverige lyckades A. på sin hemfärd undgå samma
öde. Från Kalmar seglade A. öfver till Tyskland,
där han fann reformationen i full gång, hvarför han
återvände till kurian. Han återvann senare påfvens
ynnest, utnämndes 1523 (l. 1525) till biskop af Novara
och 1550 till ärkebiskop af Milano. Såsom sådan afled
han 1555. Se Allen, "De tre nordiske rigers historie"
(II, 400 ff; III, 135 ff.).
C. R.
(T. H–R.)
Arcis sur Aube [arsi syr åb], gammal stad i
franska depart. Aube i Champagne, vid floden Aube,
som där blir segelbar. Omkr. 3,000 inv. Bomulls- och
strumpväfverier. A. är historiskt bekant såsom Dantons
födelseort och genom det slag, som där egde rum 20
och 21 mars 1814 mellan Napoleon I och den förbundna
hufvudarmén under Schwarzenberg.
Arckenholtz, Johan, historieskrifvare och politiker,
f. 9 febr. 1695 i Hälsingfors, d. 12 juli 1777 i
Stockholm, blef student i Åbo 1713, flydde s. å.,
vid ryssarnas anfall, öfver till Sverige och blef
student i Uppsala, inskrefs 1718 i Svea hofrätt,
reste 1720 utrikes för att lära känna det europeiska
statslifvet och idka historiska forskningar rörande
Sveriges storhetstid, ingick vid återkomsten, 1725, i
kansliet, men begaf sig snart åter på utländska resor,
från hvilka han återkom 1732. Sina iakttagelser under
dessa resor sammanfattade han i en skrift, Discours
om Sveriges förhållande till utländska makter, i
hvilken bl. a. fälldes åtskilliga hånfulla yttranden
om "präst- och jesuitvännen" Fleury, Frankrikes
dåv. premiärminister. Ett par af A:s kamrater hade
honom ovetande tagit afskrifter af arbetet (som
aldrig blifvit tryckt); det blef därigenom bekant
för Gyllenborg och Höpken, och vid nyårstiden 1736
sändes – i syfte att störta A., som hörde till Horns
anhängare – utdrag därur till kardinal Fleury, som
blef mycket förbittrad. Saken fick visserligen tills
vidare hvila, men vid 1738 års riksdag upptogs den
af hattpartiet, som, för att ställa sig väl med
Fleury, lät anklaga A. genom sekreta utskottet
och tvang riksrådet att afsätta honom från hans
plats som registrator i kansliet. Genom denna lumpna
förföljelse var A. afstängd från all vidare befordran
på den svenska ämbetsmannabanan, och han slöt sig nu
afgjordt till hattpartiets vedersakare. Invecklad
i intrigerna vid riksdagen 1740–41, blef han jämte
flere andra häktad (febr. 1741) och för ett par dygn
insatt i pinorummet "Hvita hästen", ställdes inför en
sekreta utskottets domstol och dömdes till fästning
"på behaglig tid". Från sitt fängelse på Bohus’ slott
frigafs han efter ungefär halftannat år (mars 1743)
och begaf sig då utomlands. Konung Fredrik utnämnde
honom sedermera (1746) till hessisk hofbibliotekarie
och hofråd. Sin ledighet hade han begagnat till
historiska forskningar, hvilkas frukt blef Mémoires
concernant Christine, reine de Suède (Amsterdam
o. Leipzig 1751–60), ett arbete i 4 kvartband,
som ännu i dag utgör en af hufvudkällorna till
drottning Kristinas historia framför allt genom
det rika urkundsmaterial, som där meddelas. Det
öfversattes fullständigt till tyska och delvis
till engelska, hvarjämte ett svenskt sammandrag
utgafs (2 bd, 1761–64) af K. K. Gjörwell. För detta
arbete blef han invecklad i en litterär fejd med
Holberg, hvars förklenliga yttranden om Kristina
(i hans "Danmarks riges historie" och i "Heltinders
eller navnkundige damers sammenlignede historier")
A. angrep. För öfrigt utgaf A. flere smärre historiska
och politiska skrifter, bl. a. två afhandlingar om
svenska ostindiska kompaniet och ostindiska handeln
(1734 och 1739), samt gjorde för Gustaf II Adolfs
historia betydande samlingar; hvilka sedan bearbetades
af Mauvillon. 1756 anhöll han hos ständerna att
återfå sitt ämbete, men hans ansökan blef afslagen,
och först sedan hattarna blifvit störtade, återkom
han, 1766, till Sverige, sedan ständerna beviljat
honom en årlig pension och uppdragit åt honom att
skrifva konung Fredriks historia, hvilket arbete
dock icke blef utfördt. Sina sista år tillbragte
han i Stockholm. Sin dyrbara samling af böcker
och handskrifter testamenterade han 1768 till Åbo
akademi.
R. T.
(V. S–G.)
Arco, stad i södra Tyrolen, vid floden Sarca, i
en fruktbar trakt, ej långt från Gardasjön. 4,500
inv. (1901). Frukt- och silkesodling, tillverkning af
olja, stenkärl m. m. Mycket besökt klimatisk kurort.
d’Arco, Carlo, italiensk konstskriftställare
och historiker, f. 1799, d. 1872, utgaf det
förtjänstfulla konsthistoriska arbetet Delle arti
e degli artifici di Mantova (1857–59) samt det
historisk-politiska verket Della economia politica
del municipio di Mantova a’ tempi in cui si reggeva
a repubblica (1842) och dess fortsättning, Studj
intorno al municipio di Mantova (1871–72). De i
hans arbeten förekommande planscherna äro till en
del tecknade af honom själf.
Arco, grefve von A., tysk ingenjör, har dels
såsom assistent hos Slaby, dels som ingenjör hos
Deutsche allgemeine elektricitäts-gesellschaft
verksamt bidragit till utvecklingen af det
s. k. Slaby-Arco-systemet för telegrafering
utan tråd, hvilket kommit till användning
bland annat å svenska flottans fartyg.
A. E–M.
Arc ogive [ark å*iv], fr., spetsbåge; diagonalbåge
i götiskt krysshvalf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
