Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnljot Gelline - Arnmödingarna - Arno - Arnobius den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i slaget 1030. A. är hjälten i ett epos af B. Björnson,
"Arnljot Gelline" (1870).
Arnmödlingarna l. Arnungarna
("Örnungarna") är namnet på den märkligaste af Norges
stormannasläkter under medeltiden. Som ättens
hufvudsäte betraktades Giske (se d. o.) på Söndmöre;
dessutom egde dess medlemmar de stora godsen
Austråt och Bjarkö. Stamfadern var, enligt gamla
genealogier, Finvid "den funne", hvilken hade
fått sitt binamn däraf att han blifvit funnen i ett
örnbo, där han låg insvept i silke. Hans sonson
skall hafva varit den Arnmod jarl, efter hvilken
ätten sedan fick namnet Arnmödlingarna. Dennes
son Arne, hvilken omtalas såsom förste egaren till
Giske, lefde på Olof den heliges tid samt var dennes
vän och länderman. Äfven Arnes söner Kalf, Finn,
Torberg och Arne spelade en framstående roll i
den tidens historia. Från de båda sistnämnde
härstammade ättens båda hufvudgrenar, Giske- och
Bjarkö-ätterna.
1. Giske-ätten. Torberg Arnesson,
som var gift med en dotter till Olof den heliges
mäktige fiende Erling Skjalgsson på Sole, var det
oaktadt denne konung uppriktigt tillgifven, följde
honom i landsflykt och deltog på hans sida i slaget
vid Stiklastad, där han blef sårad. Hans dotter
Tora blef 1047 gift med Harald Hårdråde och
därigenom stammoder till den följande konungaätten.
Af hans söner föll Eystein Orre 1066 i slaget
vid Stanfordbridge. Den andre sonen, Ögmund, blef
fader till Skofte, den förste norske korsfararen,
hvilken under sitt korståg dog i Rom 1103. Dennes
son, Pål Skoftesson, hade en mycket
praktälskande hustru, Ragnhild, men spelade ingen
framstående roll i det offentliga lifvet. Däremot var
Påls son, Nikolaus Kufung (d. 1217), en
mycket betydande person under de inbördes striderna.
Han utmärkte sig för en synnerlig trofasthet mot
Magnus Erlingsson, men drog sig vid dennes död,
1184, sannolikt alldeles tillbaka från det politiska
lifvet. I hans ställe framträdde nu hans son Pål
Flida, som var en anhängare af Skule jarl. Påls
son, Peter, stod på Håkan Håkanssons sida, ehuru
han också var misstänkt att hysa sympatier för hertig
Skule. Giskeätten utdog 1265 med Peters son
Nikolaus. Med hans dotter Margareta,
som var gift med Bjarne Erlingsson, gick Giske gård
öfver till den yngre Bjarkö-ätten.
2. Bjarkö-ätten. Arne Arnesson var
liksom brodern Torberg en trofast anhängare till
Olof den helige, oaktadt också han var gift med
en dotter till Erling Skjalgsson. Då Olof återkom till
Norge, slöt sig A. till honom och blef svårt sårad
i slaget vid Stiklastad. Hans son Jon äktade en
dotter till Tore Hund och ärfde därigenom dennes
stamgods Bjarkö. Jons son var den från Magnus
Barfots sista Irlandståg (1103) bekante Vidkunn
Jonsson, hvilkens son Erling under de inbördes
krigen tillhörde Magnus Erlingssons parti. Dennes
son Vidkunn Erlingsson blef vid 18 års
ålder (1183) dödad af Sverres anhängare. Med
honom utdog ätten, och Bjarkö gick genom hans
syster Ragnas giftermål öfver till lagmannen i
Hålogaland Bjarne Mardsson. Från dem
härstammade "den yngre Bjarkö-ätten", som
sedermera äfven ärfde Giske.
3. Kalf Arnesson och Finn Arnesson
stiftade inga särskilda grenar af ätten, men spelade
däremot så mycket mer framstående roller i historien.
Liksom fadern och bröderna började Kalf med att
vara konung Olofs anhängare och hade också denne
att tacka för att han genom gifte med änkan efter
Ölve på Egge kom i besittning af dennes gård.
Sedermera slöt han sig emellertid till Olofs fiender,
var i slaget vid Stiklastad, där hans tre bröder
kämpade på konungens sida, en af bondehärens anförare
och skall själf hafva tillfogat konungen ett af de
tre sår, som blefvo hans bane. Kalf blef dock snart
missnöjd med det danska herradömet och förenade
sig med Ejnar Tambaskälfver om att fördrifva
den danske lydkonungen och sätta Olofs son Magnus
på tronen. Själfva hämtade de denne från Ryssland
till Norge. Men då Kalf och Ejnar båda ville vara
den unge konungens ledare, uppstod ett spändt
förhållande mellan dem. Magnus kunde heller aldrig
förlåta den förre hans andel i faderns död, och Kalfs
ställning blef till sist så ohållbar, att han fann sig
föranlåten att lämna Norge och begifva sig till
Orken-öarna. Först många år därefter, sedan konung
Magnus aflidit och Ejnar blifvit dräpt, kom Kalf
tillbaka till Norge (1050), förlitande sig på den
förlikning, som brodern Finn åstadkommit mellan honom
och Harald Hårdråde. Försoningen var emellertid
icke uppriktig å konungens sida, och redan år 1051,
under ett tåg till Danmark, blef Kalf dräpt under
omständigheter, som tydligt visade, att dråpet var
en följd af konungens beräkning. Detta föranledde
en fullständig brytning mellan konungen och Finn
Arnesson, hvilken i det längsta hållit sig till Olofs
ätt. Han hade följt Olof i landsflykt, kämpat vid
sina bröder Torbergs och Arnes sida vid Stiklastad
och där liksom de blifvit sårad. Han var då
högeligen förbittrad på Kalf, men blef sedan
fullkomligt försonad med honom. Finns förhållande till
konungarna Magnus och Harald var stundom icke
rätt vänligt, ehuru han gjort i synnerhet den senare
stora tjänster, och då brodern Kalf blifvit dräpt på
Haralds anstiftan, lämnade han Norge och trädde i
tjänst hos danske konungen, som gjorde honom till
jarl och höfding öfver Halland. I slaget vid Nissa-ån
blef Finn tillfångatagen af Harald Hårdråde, som
likväl inom kort frigaf honom. Han tyckes hafva
aflidit icke långt därefter. Han efterlämnade endast
en dotter, Ingeborg (Jarlamoder), som först var gift
med Orkenö-jarlen Torfinn och sedan med en konung
i Skottland. – Kalf och Finn kunna tillika med
Ejnar Tambaskälfver betraktas såsom de mest
framstående representanterna för den äldre norska
ländermanna-aristokratien. Se P. A. Munch,
"Arnmödlingerne" (i "Annaler for nord. oldkyndighed",
1846), och Chr. Lange, "Besidderne af Giske" (i
"Nord. tidskr. f. videnskab og literatur", IV).
Y. N.
Arno (lat. Arnus), näst Tibern mellersta Italiens
förnämsta flod. Den rinner upp, 1,350 m. öfver
hafvet, på Monte Falterona i Apenninerna,
genomflyter den fruktbara och på fossila lämningar rika
Arnodalen, vattnar städerna Florens och Pisa samt
faller ut i Tyrrhenska hafvet, s. om sistnämnda ort.
A. är ingenstädes segelbar. Längd 248 km.;
flodområde 8,444 kvkm. Bifloder t. h.: Sieve, Greve,
Ombrone; t. v.: Chiana, Pescia, Elsa, Era och
Pesa.
Arnobius den äldre, lärare i vältalighet i Sicca
i Numidien omkr. 300 e. Kr. Från att vara ifrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
