Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artikel - Artikeltariff - Artikulation - Artikulera - Artilleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller en ändelse, som fogas till ett substantiv eller
ett såsom substantiv nyttjadt ord för att angifva
dess begrepp såsom bestämdt eller obestämdt. I
svenskan finnas tre sådana artiklar: bestämd
fristående (den ädle mannen, det vackra huset),
bestämd suffigerad eller s. k. slutartikel
(mannen, huset) och obestämd (en
man, ett hus). Artikeln är ej nödvändig för ett språk.
Latinet, sanskrit och de flesta slaviska språk ha
inga artiklar, och grekiskan såväl som de äldre
germanska språken har endast bestämd artikel. Den
bestämda artikeln har uppkommit af demonstrativpronomen,
den obestämda af det första räkneordet.
Artikeltariff, en för godsförsändelser å järnvägar
afsedd undantagstariff, som fastställer vissa afgifter
(särskild taxa) för ett visst varuslag vid transport
från en viss ort (vanligen hamnplats) till en annan
eller andra uppräknade orter.
Rm.
Artikulation (lat. articulatio, af articulus, led),
ledbildning, ledförbindelse, ledgång; språkv., de
mänskliga talorganens verksamhet för att frambringa
ljud, som skola tjäna till meddelelsemedel
(artikulerade ljud). Alltefter de organ, som härvid
äro särskildt verksamma, talar man om
läpp-artikulation o. s. v. Organen benämnas ljudens
artikulationsställen. Jfr Språkljud.
Artikulera (lat. articulare, af articulus, led),
språkv., forma ljud (om de mänskliga talorganen).
Se Artikulation.
Artilleri (af mlat. artellaria, krigsmaskin),
benämning på det slags eldvapen, som för sin tyngd
ej kan bäras af en enskild krigsman, äfvensom på
de därtill hörande fordon, hästar, ammunition, m. m.
Ordet betecknar äfven manskapet, som strider med
nämnda slags vapen. – Alltefter pjäsernas
användning och uppställning gör man skillnad mellan
bergs-, fält-, positions-, belägrings-, fästnings-,
kust- och fartygsartilleri. Bergs- och fältartilleriet
skall kunna åtfölja fotfolk och ryttare på hvilken
mark som helst och erhåller därför blott lätta
kanoner, med hvilka det dock kan åstadkomma
stor verkan, emedan det har att göra med föremål
af mindre motståndskraft, såsom trupper samt någon
gång byar och förhuggningar e. d. Positions- och
belägringsartilleriet däremot har i allmänhet fasta
mål, och därför måste åt detsamma gifvas de tyngsta
kanoner, som kunna forslas på landsvägar. Fästnings-,
kust- och fartygsartilleriets pjäser äro dels permanent
uppställda, dels äfven transportabla. – Fältartilleriet
kan vara antingen fotartilleri, då
betjäningsmanskapet går och blott vid hastigare takter dels
åker, dels rider, åkande artilleri, då
betjäningsmanskapet alltid dels åker, dels rider, eller
ridande artilleri, då vanligtvis allt
betjäningsmanskap är beridet.
Efter uppfinningen af krutet dröjde det ej länge,
förrän detta började användas till drifmedel i
skjutvapnen. Dylika eldvapen nyttjades, såvidt man
nu känner, första gången i Spanien under förra
hälften af 14:e årh. af morerna. De eldvapen, som
förekommo i 15:e, 16:e och 17:e årh., och som i
allmänhet kallades kanoner, voro stora och tunga,
hvarför de endast med största svårighet kunde släpas
efter hären under dess rörelser. Däraf följde, att de
i fältkriget ej kunde användas till annat än försvar,
hvarvid så tillgick, att kanonerna vid stridens början
eller förut, om man på stående fot väntade fienden,
ställdes i en god position, i hvilken de fingo kvarstå
till stridens slut, då de blefvo segrarens byte.
Småningom började man inse hvilken nytta ett mera
rörligt artilleri skulle kunna göra i fältkriget. Alla
ändringar gingo därför ut på att göra hela materielen
lättare och därigenom rörligare. Gustaf II Adolf bör
nämnas bland dem, som i denna riktning verkat med
största framgång. I 18:e årh. uträttades mycket för
vinnande af större rörlighet hos artilleriet. Sålunda
införde Fredrik II det ridande artilleriet, hvilket
kunde åtfölja truppernas rörelser äfven på slagfältet.
Men utvecklingen fullföljdes än vidare, och
artilleri-vapnet, som till följd af materielens beskaffenhet i
föregående århundraden nära nog uteslutande var ett
försvarsvapen, fick i 19:e årh., i samma mån som
det utvecklades i afseende på rörlighet, jämväl större
användbarhet och kan nu på själfva slagfältet taga
verksam del äfven vid anfallet. – De första
kanonerna gjordes af trä, förstärkt med ringar af
tackjärn, eller af järnstänger, som sammansvetsades.
Numera göras de af stål. Kanonerna voro ända till
midten af 1800-talet slätborrade, d. v. s. inuti jämna
och släta. Först på 1840-talet anställdes försök att
räffla kanoner, d. v. s. att inuti kanonen göra flere
jämlöpande rännor, i hvilka projektilen med
motsvarande utskjut skulle löpa, och man afsåg därmed
att gifva projektilen säkrare gång i luften och
därigenom vinna stor träffsäkerhet äfven på långa afstånd.
Dessa försök frammanades hufvudsakligast genom
fotfolkets beväpning med räfflade gevär, hvarigenom
det kunde skjuta på samma afstånd som det
slätborrade artilleriet. Försöken fortsattes och lyckades.
F. n. hafva alla länders artillerier räfflade kanoner.
Artilleriet återtog därigenom sin öfverlägsenhet öfver
fotfolket, hvad beträffar att kunna skjuta på långa
afstånd. Sedermera har vid artilleriet äfven införts
bakladdning – en kanon-konstruktion,
hvarmed i föregående århundraden flere gånger försök
blefvo gjorda, hvilka likväl då strandade mot tekniska
svårigheter, som det blifvit vår tid förunnadt att
lösa.
Svenska artilleri-organisationens
historiska utveckling. Sverige var ej sent
att tillegna sig krutuppfinningen och att använda
den, för artilleristiskt ändamål. Historien omtalar
nämligen, att i 15:e årh. artilleripjäser
(kärrebyssor) medfördes såväl under Eriks af Pommern
och Engelbrekts krigsföretag som under Karl VIII
Knutssons bekanta tåg till Skåne. Det omtalas äfven,
att ett styckgjuteri fanns i Stockholm vid samma tid.
Under Gustaf Vasa och hans söner kallades alla
pjäserna med ett gemensamt namn: arkli (se d. o.),
samt delades i skjut- och kastpjäser. De förra voro
dels lätta, fältskytts, dels tunga,
murbräckor; de senare kallades äfven mörsare eller
bölare. Manskapet benämndes bysseskyttar
och fyrverkare, allteftersom dess uppgift var
att betjäna skjut- eller kastpjäserna. Högste
befälhafvaren för allt arkli kallades öfverste
arklimästare, sedermera äfven öfverste
tygmästare. Under Gustaf II Adolf erhöll en general
befälet öfver allt artilleri, såsom arkliet numera
kallades, och artilleristyrkan synes vid trettioåriga
krigets tid hafva uppgått till omkr. 2,500 man. Efter
konung Gustafs död öfvertogs befälet öfver allt
artilleri af en riksfälttygmästare, som
dessutom bestred flere viktiga befattningar och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
