Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 129-130 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asbjörnsen, Peter Kristen - Asblomma. Se Stapelia - Asbolan - Asbron - Asby - Ascalabotes. Se Geckonidae - Ascalon. Se Askalon - Ascan - Ascanius - Ascanius, Peter - Ascaris

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudsakligen i sistnämnda egenskap A. gjort sig
förtjänt om sitt fäderneslands litteratur, hvars nyare,
nationella riktning säkerligen ej så snart och så lätt
skulle förmått göra sig gällande, om icke han gått
förut och banat väg. Därför äro de af A. och Jörgen
Moe utgifna Norske folkeeventyr (1842, 5:e uppl.
1874), hvilka blifvit öfversatta på flera främmande
språk, samt de af A. ensam 1845 (och sedermera i flera
upplagor) offentliggjorda Norske huldreeventyr og
folkesagn af en epokgörande betydelse. Det förstnämnda
verket är en samling "äfventyr", återgifna så, som de blifvit
upptecknade efter muntlig



berättelse, och i en mästerlig stil. I det senare
får man äfventyr och sagor, inklädda i skildringar
af Norges natur- och folklif, hvilka måste anses
såsom det mest fulländade i sitt slag och hvilka äro
skrifna på ett språk, som både till ordförråd och
ton är äkta nationellt norskt. I detta hänseende var
A. den förste norske författare, som vände sig till
folkspråket, såsom en källa, hvarifrån äfven
skriftspråket kunde utvecklas, och den framgång, hvarmed
han utförde sitt första försök, blef afgörande för den
riktning det norska litteraturspråket tog. Hos A.
är därjämte det nationella framställningssättet af
så mycket bättre verkan, som det alltid är fritt
från affektation och öfverdrift. – Vid sidan af denna
sin verksamhet ådagalade A. äfven på andra områden
en outtröttlig arbetsförmåga, dels såsom naturforskare,
dels såsom administrativ ämbetsman och genom annan
praktisk verksamhet. Af hans vetenskapliga
upptäckter är den märkligaste den af Brisinga
endecacnemos, en öfvergångsform från de fossila till de nu
lefvande sjöstjärnorna. A:s omfångsrikaste arbete i
samma riktning är hans i Norge mycket spridda
Naturhistorie for ungdommen (6 bd, 1839–49),
"hvilken skall hafva utöfvat ett väckande inflytande"
på flere af Norges yngre naturforskare. En fråga,
som mycket sysselsatt A:s penna, var valet af
födoämnen och deras ändamålsenliga tillagning. Den af
honom under pseudonymen "Clemens Bonifacius"
utgifna boken Fornuftigt madstel (1864) har utkommit
både i dansk bearbetning och svensk öfversättning
("Tidsenlig matlagning", öfvers. af M. Langlet,
1871). I Norge framkallade denna bok en lång
tidningsstrid, "grötfejden", men gaf på samma gång
anledning till vetenskapliga meningsutbyten. –
Efter att under en längre vistelse i Tyskland
(förnämligast i Tharand) 1856–58 hafva gjort
skogsvetenskapen till föremål för sina studier, blef A.
1860 anställd som forstmester (skogsinspektör) i
Nordre Trondhjems amt. I denna befattning hade
han rikliga tillfällen att göra sig bekant med de
många missbruk, som insmugit sig under den förra
bristfälliga förvaltningen af de norska statsskogarna
(allmänningarna) och föranledde genom sina åtal af
begångna olagligheter nedsättandet af en med
domsrätt utrustad kunglig kommission, hvilken efter en
undersökning och rättegång, som väckte mycket
uppseende, åter bragte ordning och reda i dessa
förhållanden. Som forstmester företog A. 1864 en
utländsk resa för att göra sig bekant med beredningen
af bränntorf och fick vid återkomsten uppdrag att
verka för tillgodogörandet af de rika förråd af detta
brännmaterial, som Norges myrar innehålla. Från
denna befattning sökte han 1875 afsked, sedan han
uträttat ofantligt mycket för sakens främjande. Dit
hör äfven hans 1868 utgifna bok om Torv og torvdrift.
A. dog i Kristiania 6 jan. 1885. Hans sittande staty
(modellerad af B. Bergslien, aftäckt 1891) på Sankt
Hans Haugen i Kristiania är åstadkommen genom
insamling bland Norges skolbarn. Jfr A. Larsen og
J. B. Halvorsen, "P. Chr. Asbjörnsen, en
literär-biografisk skitse" (1872).
Y. N.

Asblomma, bot. Se Stapelia.

Asbolan, miner., koboltmanganmalm, förekommer
som förvittringsprodukt på koboltgångar. Nyttjas vid
koboltglasfabrikation.

Asbron, nord. myt., ett i isländska källor
stundom förekommande namn på regnbågen. Jfr
Bifrost och Asar.

Asby, socken i Östergötlands län, Ydre härad.
14,202 har. 1,614 inv. (1902). A. utgör ett
konsistoriellt pastorat, Linköpings stift, Ydre kontrakt.

Ascalabotes, zool. Se Geckonidæ.

Ascalon. Se Askalon.

Ascan., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för P. Ascanius.

Ascanius, Æneas’ son. Se Iulus.

Ascanius, Peter, norsk naturforskare, f. 1723 i
Aure på Nordmöre, studerade någon tid i Uppsala
och blef 1759 professor i Köpenhamn. 1768–70
gjorde han på offentlig bekostnad en resa kring de
norska kusterna för att samla material till sitt stora
ichtyologiska verk Icones rerum naturalium (1767–
1805). A. var 1776–88 bergshauptman i Norge
och dog i Köpenhamn 1803.
Y. N.

Ascaris, ett släkte inälfsmaskar tillhörande
ordningen rundmaskar (Nematodes). Dit hör A.
lumbricoides, spolmasken. Kroppen är cylindrisk, åt båda
ändar afsmalnande; munnen är omgifven af tre vårtlika utskott.
Färgen är röd- eller grågul. Den bakre kroppsänden är hos
hannen krökt och försedd med två kitinnålar, hos honan rak
utan nålar. Hannen (se fig. 1) är 15–25 cm., honan 20–40
cm. lång. Äggen (se fig. 2) äro elliptiska (0,₀₅–0,₀₇ mm.
långa), med tjockt, genomskinligt skal, hvilket åter beklädes
af ett buckligt äggbvitehölje. Spolmaskens oerhörda
fruktsamhet framgår däraf, att man hos en enda hona säges ha
funnit 60 mill. ägg.

Fig. 1.

Spolmasken är en af människans vanligaste
tarmparasiter och torde väl vara spridd öfver hela
jorden, men är allmännast i tropiska länder; dock
är den ytterst ymnig äfven på Grönland. Särskildt
talrikt förekommer den hos negrerna i Afrika och
Amerika. I Sverige äro vissa trakter af Småland
och Halland omtalade såsom rika på dessa maskar.
Allmännast är spolmasken hos barn; dock kan den
ock uppträda hos vuxna och bedagade personer.
Vanligtvis finnas endast några få maskar i tarmen,

Tryckt den 5/4 04

2 b. 5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>