- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
157-158

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hermon (515 m.). Söder om slätten höjer sig en
kedja, af araberna kallad Djebel Mar Elias (på 400
–500 m. höjd), som skjuter ut i hafvet med udden
Kap Karmel. I Samaria, som utbreder sig s. om
nämnda berg, stiger landet och når i Tell Asur
1,011 m. Jerusalem ligger ungefär på ryggens högsta
del (800 m.). Den sydligaste delen af landet är
den ödsligaste och minst fruktbara, täckt af öknar.
Endast vid hafskusten blir det bättre; där ligger
den fruktbara Saron-slätten. – Arabiska halfön är
en högslätt af tafellands natur, till största delen fylld
af stäpper och öknar samt utan någon ständigt
flytande flod. Om dess naturförhållanden se Arabien.
Iranplatån, som omfattar Persien, Belutsjistan
och sydvästra Afganistan, är ett starkt veckadt
område. De många slätter, som finnas där, ha uppstått
därigenom, att bergens förvittringsprodukter utjämnat
ojämnheterna mellan de olika vecken. Men midt
ur dessa slätter uppdyka på flera ställen långsträckta
bergåsar, som äro kammar af för öfrigt af sand och
grus täckta berg. Huruledes dessa veck äro en
fortsättning af Mindre Asiens, hvilka efter att hafva
trängts nära hvarandra i Armenien, här åter
divergera, är förr omnämndt. De norra kantbergen äro
dock ej blott en fortsättning af den pontiska kedjan,
utan deras nordligaste parallellåsar fortsätta äfven
Kaukasusvecket. Denna norra kedja har olika
namn på olika ställen. Längst i väster heter den
Karadag, s. om Arasdalen, därpå Elburs, s. om Kaspisk
hafvet, af arkeiskt underlag med därpå liggande
starkt veckade paleozoiska och mesozoiska lager,
genombrutna af porfyr; dess högsta topp är den
tämligen unga, slocknade vulkanen Demavend, 5,670
m., Persiens högsta berg. Hela den sida af Elburs,
som vetter åt Kaspiska hafvet, är skogklädd, utom
själfva ryggen. En betydande flod, som vid
mynningen heter Sefidrud, från trakten ö. om Urmia,
bryter sig genom kedjan till Kaspiska hafvet. De ö.
om Elburs följande bergen, som ibland bruka
sammanfattas under namnet "de nordöstpersiska
randbergen", äro: Alla dag (2,700 m.), Parapamis
(2,500 m.), Sefid-Kuh (3,100 m.), Kuh-i-Baba
(5,200 m.) och Hindukusj (öfver 5,000 m.). På
sidorna om dessa hufvudkedjor gå parallella förberg,
hvarigenom många längddalar från v. till ö. uppstå,
mångenstädes genomflutna af floder, såsom Atrek,
som i sin nedre del är gräns mot Ryssland,
Kesjef-rud, vid hvilken Mesjed ligger, Heri-rud, Murgab
och Kabul. Dessa floddalar äro de vanliga
karavanvägarna, och en mängd pass underlätta passagen.
I ö. begränsas Iranplatån af från Pamir mot s. s. v.
löpande berg, hvilka vanligen sammanfattas under
namnet Suleiman-(Soliman-)bergen. (Jfr
Afganistan.) Dess södra kant bildas af de sydpersiska
kantbergen l. Zagros-bergen, i deras nordvästra parti
äfven kallade Kurdistans berg, hvilka likaledes
bestå af en serie parallella veck. Branta stigar föra
öfver de höga passen. En sådan, från Abusjer vid
kusten till Sjiras, leder öfver fem pass på fem
bergskammar, det högsta 2,200 m. Äfven dalarna ha
högt läge: Sjiras ligger 1,580 m. högt. Många
toppar nå öfver 4,000 m., de två högsta öfver
5,000. Topparna äro snötäckta; i östra delen af
bergen ligger snögränsen på omkr. 4,500 m. Själfva
kusten, söder om bergen, heter Germesir, "den heta
kusten", till följd af den odrägliga värme, som
uppstår, då den starka solvärmen återkastas af de
nakna kalkstensmassorna. Af de många veckbergen
i det inre märkes Koh-rud, som går parallellt
med de södra kantbergen, men ungefär midt i
Persien; en och annan topp når öfver 3,500 m.;
på sidorna ligga flera högt belägna städer. Dessa
berg skilja de afloppslösa landskapen vid de södra
kantbergen från de stora saltöknarna i norr. Den
största af dessa öknar är Kevir, ö. om Teheran,
hvilken öken utbreder sitt hvita salttäcke omkr. 500
km. Att dylika saltöknar, stäpper och saltsjöar
finnas i sådan mängd, beror därpå att Iran är
afloppslöst, utom vid kanterna. I södra delen, mellan
Koh-rud och Zagros-bergen, ligger, ej långt från
ruinerna af Persepolis och Pasargada, Nirissjön
(1,555 m. ö. h.); n. om Koh-rud utbreda sig väldiga
öknar, som fylla västra Chorassan, norra och östra
Kirman och västra Belutsjistan. I västra Afganistan
samla sig vattnen från Pamir till floden Hilmend,
som utsinar i saltträsket Hamun.

Pamir-platån har en areal af omkr. 140,000 kvkm.
och en medelhöjd af 4,000 m. Den har därför
kallats "världens tak" (Bam-i-Duniah), men förtjänar
också sitt andra namn, Pamir ("obebodd öken").
I ö. begränsas det af Mus-tag-ata-bergen (så kallade
efter den högsta toppen, 7,864 m.), i s. af en kedja,
som sammanbinder Hindukusj och Karakoram och
kallas Vachan-bergen; i n. går Trans-Alai; äfven
i väster gå kantberg, men ej så sammanhängande,
hvarför Pamir afbördar sitt vatten hufvudsakligen åt
detta håll. Inom dessa gränser omväxla högslätter,
bergsryggar och djupa dalar. Största delen af landet
ligger ofvan trädgränsen, så att skogar liksom
människor äro sällsynta. Man brukar dela Pamir i 10
mindre platåer. I norra delen ligger sjön Kara-kul
uti det breda Chargosj-passet, i den västra sjön
Sjirva, den största af alla; båda äro afloppslösa.
Till sjöarna eller till Amu-darja flyta floderna, af
hvilka de största äro Amus källflod Pandsj samt dess
biflod Murgab. Snögränsen är högre i v. än i
ö. och växlar mellan 3,900 och 5,200 m.;
trädgränsen är i medeltal 3,800 m., hvilken höjd finnes
endast i dalarna.

Hanhai. Öster om Pamir utbreder sig det väldiga
ökenområde, som kineserna kalla Hanhai ("uttorkadt
haf"), ett namn, som riktigt angifver områdets
historia, ty under tertiärtiden betäcktes dessa trakter
af ett haf, som runnit bort till följd af den
landhöjning, som inre Asien under denna tid var utsatt
för. I s. begränsas Hanhai af bergskedjorna
Kven-lun, Altyn-tag och Nan-sjan, i ö. af Chingan-bergen;
äfven utefter den norra sidan gå flera bergskedjor,
men de äro dock ej så sammanhängande som de
nyssnämnda. De viktigaste äro Tian-sjan,
Tarba-gatai, Altai, Changai, Tannu, Sajaniska och
Jablonoi-bergen. Hanhai delas i en västlig och en
östlig del. Den förra, området mellan Kven-lun,
Pamir och Tian-sjan, kallas Takla-makan ("den
stora öknen") eller Tarimbäckenet, efter floden
Tarim, som bildas genom floder från kantbergen (de
största Chotan-darja, Jarkent-darja och
Kasjgar-darja) och flyter genom områdets norra del till
saltträsket Lob-nor (780 m. ö. h.). Den östligare är
öknen Gobi, af kineserna kallad Sjamo
("sand-hafvet"), som upptar största delen af Mongoliet. Som
en tredje del af Hanhai kan det dsungariska bäckenet
betraktas, mellan Tian-sjan-bergen och Altai, den
stora stråkvägen från Mongoliet åt Turan, en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free