Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid - Astrild - Astrilda. Se Bengalist - Astrocaryum - Astrodeiktikon - Astrodictum. Se Astrodeiktikon - Astrofotografi - Auburnska systemet. Se Fängelsesystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt mäktigt till att Magnus erhöll hjälptrupper
från Sverige. Hon följde honom personligen till
Norge, och efter hans seger kvarstannade hon hos
honom, hållen i den största ära.
Ad. N–n.
Astrild (af fnod. ast, kärlek, och eld), egentl.
"kärlekseld", nordiskt namn på kärleksguden (Amor,
Cupido). Ordet är sannolikt bildadt af Stiernhielm
och har sedan stundom nyttjats i poesi. Det användes
äfven som namn på flera arter af praktfinkarnas
grupp.
Astrilda, zool. Se Bengalist.
Astrocaryum Mey., bot., växtsläkte hörande till
nat. fam. Palmæ, inhemskt i Syd-Amerikas
tropiska trakter. Frukterna af flere arter äro ätbara.
Hos andra arter äro bladens och vedens fibrer
utomordentligt sega och elastiska, hvarför bladen
användas till finare flätverk och veden till
pilbågar o. d.
O. T. S. (G. L–m.)
Astrodeiktikon (af grek. aster, stjärna, och
deiknynai, visa), äfven Astrodictum (lat.) eller
Astrognostikon (af grek. gignoskein, lära
känna), ett astronomiskt instrument, genom hvilket
flera personer kunna samtidigt beskåda en och samma
stjärna.
Astrodictum (lat.), astron. Se
Astrodeiktikon.
Astrofotografi, fotografiens tillämpning vid
astronomiska observationer, räknar sina anor tillbaka till
fotografikonstens upptäckt. Omedelbart därefter,
1839, framställde nämligen Arago en
dagerrotypi af månen, dock utan att å densamma lyckas
erhålla några detaljer. Därefter anställdes vid
Harvard-college-observatoriet astrofotografiska
experiment på initiativ af dess direktor, W. C. Bond.
Där togs 17 juli 1850 med ett 15 tums ekvatorial
den första dagerrotypbild af en fixstjärna (Vega).
Af dubbelstjärnan [alfa] Geminorum erhölls, i det de
båda komponenterna sammanflöto till ett, en oval
bild, under det att polstjärnan (af 2:a storleken) icke
förmådde göra något intryck på den preparerade
silfverplattan. Försöken återupptogos 1857 af
dåvarande direktorn G. P. Bond med användning af
kollodiumplåtar, hvarvid det lyckades att fotografera
stjärnor till 6:e storleken, och stjärnor af 2:a
storleken framkommo med 8 sekunders exposition. Äfven
mätningar af plåtarna för bestämningen af de
fotograferade stjärnornas inbördes lägen företogos. I
redogörelserna för dessa försök framhålles äfven huru
stjärnornas relativa ljusstyrka genom uppmätning af
den större eller mindre diametern af de bilder, som
starkare eller svagare stjärnor framkalla, kan
bestämmas, hvarjämte påpekas fördelen af fotografiens
användning vid studiet af stjärngrupper.
Dessa experiment upprepades snart af De la
Rue i London och Rutherfurd (1816–92) i
New York. Den senare konstruerade särskilda objektiv
för fotografiskt ändamål (11 och 13 tum), först blott
genom att framför eller bakom en vanlig akromatisk
dubbel-lins foga en tredje lins af lämplig form, senare
genom beräkning af (de sfäriska ytorna till)
dubbel-linssystem så, att de blefvo akromatiserade för de
aktiniska (kemiskt verksamma) strålarna, och det
lyckades honom så allt fortfarande med användning
af våta (kollodium-)plåtar, drifva noggrannheten så
långt, att exempelvis hans månfotografier ernådde
en skärpa, som tillät förstoring intill 1/2 m. i diameter
och att stjärnor af 9:e storleken kunde fotograferas.
Rutherfurd framställde äfven, 1864, det första (med
tillhjälp af kolsvaflaprisma erhållna) fotogram af
solspektrum, innehållande tre gånger så många linjer
som Kirchhoff-Bunsens atlas, och ökade än mer,
sedan han konstruerat ett interferensgitter, denna
skärpa, som sedermera först i nyaste tid öfverträffats
af de rowlandska fotogrammen. Utom genom
synnerligen skarpa månfotografier befordrade De la Rue
den astrofotografiska forskningen genom konstruktion
af en s. k. fotoheliograf för regelmässiga fotografier
af solen med dess fläckar, facklor och protuberanser,
hvilken apparat sedermera vid de nordamerikanska
Venus-expeditionerna kom till utsträckt användning.
Samtidigt med dessa båda mäns forskningar var W.
Huggins i London sysselsatt med undersökningar
öfver fixstjärnornas spektra och gjorde därvid ett
försök att för detta slags observationer göra fotografien
tjänstbar. Han erhöll äfven en fotografi af Sirius’
spektrum, dock så ofullständig, att inga
spektrallinjer kunde urskiljas. Det första lyckade
fotografiska stjärnspektrum erhöll amerikanen Henry Draper
1872, nämligen af Vega med 4 synbara
spektrallinjer.
Genom upptäckten af de torra (gelatin-)plåtarna
fördes astrofotografien in i ett nytt skede, dels genom
möjligheten att exponera dessa längre än de våta
plåtarna, dels ock genom de torra plåtarnas större
ljuskänslighet. Det var Draper, som 1881 började
använda dylika plåtar och därmed dref den
fotografiska skärpan därhän, att han exempelvis på en
fotografi af Orion-nebulosan erhöll intryck af en
stjärna af 15:e storleken. Då denna stjärna genom
okular observation endast med användning af ett
instrument af samma dimensioner som det använda
fotografiska kunde upptäckas, hade fotografiplåten
således nu blifvit lika känslig som ögat.
Att omnämna efter denna epok i astrofotografiens
historia äro Commons (London) fotografi af
Orion-nebulosan, Espins katalog (Liverpool 1884) af
500 stjärnor, hvilkas relativa ljusstyrka
fotografiskt blifvit bestämd, Isaac Roberts i Liverpool
medelst spegelteleskop utförda fotografier af
Orion-nebulosan och Andromeda-nebulosan, företeende den
finaste detalj och särskildt beträffande den senare
en tydligt spiralformig struktur, som vid
okularinspektion af detta objekt icke framträder.
Härtill komma Pritchards i Oxford fotografiska
bestämningar af stjärnparallaxer samt
undersökningar å det ofvannämnda
Harvard-college-observatoriet under dess nuv. direktor, E. C.
Pickering. De senare förskrifva sig från 1882 och bestå
i fotografiska positions- och storleksbestämningar af
dubbelstjärnor samt i tvenne större fotografiska
observationsserier, omfattande alla himmelens stjärnor
till en viss storleks klass från -25° deklination till
nordpolen, den ena serien för deras fotometriska
bestämning och katalogisering, den andra för
erhållande af fotografier af deras spektra. Vid den senare
observationsserien var ett (objektiv-)prisma af
dimensioner motsvarande tubens objektiv anbragt
framför detta, hvilket medför den fördelen gentemot
prismats anbringande vid fokus, att samtidigt flere
stjärnspektra – vid ifrågavarande observationer ofta
öfver 100 – erhållas på samma fotografiska plåt.
Med 5 minuters exposition erhöllos inom 10°
omkrets spektra af alla stjärnor större än 6:e storleken.
Det afgörande steget för fotografiens systematiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
