Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomiska instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försedda kikare, tuber eller teleskop. De allra
största astronomiska teleskopen kallas refraktorer,
om de bestå endast af linser, och reflektorer, om
de hafva spegelobjektiv. Kikare är den
brukliga benämningen för sådana vanliga portativa
instrument, som dagligdags användas. Hvarje kikare
eller tub innehåller två väsentliga delar, objtktiv
och okular. Det förra, som består antingen af
en lins (vid reflektorer af en konkav spegel),
är vändt mot föremålet, det senare, bestående
af en eller flere linser, är vändt mot ögat.
Kikarna äro af tre slag: den astronomiska l. Keplers
kikare, terrester-kikaren l. de Rheitas kikare samt
Galileis l. teater-kikaren. Den astronomiska
tubens objektiv är en positiv akromatisk lins med
stor brännvidd, som således ger en omvänd reell bild
af föremålet. Denna objektivbild betraktas genom ett
positivt okular, som på afståndet för tydliga seendet
alstrar en virtuell bild. Förstoringen i den
astronomiska tuben, hvarmed förstås förhållandet mellan
bildens och föremålets synvinklar, är, approximativt
taget, lika med förhållandet mellan objektivets och
okularets brännvidder. För att uppnå stor förstoring
fordras alltså betydlig brännvidd hos objektivet i
förening med ringa brännvidd hos okularet. På
storleken af detta senare beror en annan viktig kvantitet,
nämligen synfältet, hvarmed förstås vinkeln mellan
de yttersta strålar, som från föremålet genom tuben
komma till ögat. Synfältets storlek är nära
proportionell mot okularets storlek och omvändt proportionell
mot tubens längd, eller summan af objektivets och
okularets brännvidder. På starkt förstorande tuber,
där objektivets brännvidd måste vara stor, blir därför
synfältet helt litet; ty okularets storlek kan ej
synnerligen ökas, emedan detta skulle menligt inverka
på bildens redighet. För att undvika att synfältets
yttre gränser blifva mindre rediga än de inre
delarna, sätter man en skifva med rundt hål, s. k.
diafragma, hvilken således utestänger randstrålarna,
på det ställe, där objektivbilden uppkommer. Emedan
hvarje punkt af bilden erhåller ljus från hela
objektivet och de sålunda sammanbrutna strålarna
falla på okularet, måste tubens ljusstyrka bero
direkt af objektivets storlek; ju större yta detta
har, dess flere ljusstrålar uppfångar det från
föremålet. Men ju betydligare förstoringen är, på dess
större yta måste ljuset fördelas, och ljusstyrkan blir
alltså omvändt proportionell mot förstoringen. Skall
därför tuben, med bibehållande af tillräcklig
ljusstyrka, gifva stark förstoring, måste objektiven vara
mycket stora, hvilket i hög grad fördyrar
instrumenten. I den astronomiska tuben ses föremålen upp-
och nedvända, hvilket ej medför någon olägenhet vid
astronomiska observationer. Det skulle däremot vara
förvillande och olämpligt att se föremål på jordytan
omvända. De kikare, som äro afsedda för
betraktande af sådana föremål, terresterkikare,
förses därför med okular, som omvänder
objektivbilden, så att föremålet synes rättvändt. I den af
de Rheita först angifna konstruktionen funnos
fyra linser. Strålarna från den af objektivet alstrade
bilden föllo på en andra lins, så ställd, att
objektivbilden låg i dess principalfokus. Från den andra
linsen utgingo alltså strålarna af hvarje punkt
parallella och föllo på en tredje lins, som sammanbröt
dem till en rättvänd bild af föremålet; denna bild
betraktades genom okularlinsen. Dock förekomma i
terresterkikare äfven andra linskombinationer. Det
är klart, att såväl den astronomiska som
terresterkikaren måste hafva betydlig längd, den förra lika
med summan af glasens brännvidder, hvartill hos
den senare kommer afståndet mellan foci till den
linskombination, som har till ändamål att rättvända
bilden. Den jämförelsevis betydliga längden och det
ringa synfältet hos dessa kikare göra dem obekväma.
Fördelen af obetydlig längd finnes däremot hos den
galileiska l. teaterkikaren. Denna
består af blott två glas, ett objektiv och ett okular.
Objektivet skulle gifva en reell bild af föremålet;
men innan strålarna hinna brytas tillsammans,
uppfångas de af en negativ okularlins, hvilken gifver
dem en riktning, som om de komme från en virtuell
rättvänd bild. – Reflektorerna eller de
katoptriska tuberna öfverensstämma alla däruti att de till
objektiv hafva en i tubens botten sittande konkav,
sfärisk spegel, som gifver reella bilder af föremål,
belägna i förlängningen af tubens axel.
Spegelteleskopen skilja sig däremot i sättet, hvarpå dessa
bilder förstoras genom okularet.
Herschels konstruktion är den enklaste, men
använd blott på några få instrument. Spegeln är lutad
 |
|
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
