- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
341-342

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atlas - Atlas - Atlas - Atlas - Atlas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett berg, därför att han hade vägrat denne ett
gästvänligt mottagande. Sagan försätter A. vanligen i
yttersta västern, i oceanens närhet, där han
råder öfver stora hjordar och öfver hesperidernas
trädgårdar.
V. K.

illustration placeholder
Titanen Atlas
(antik mamorstaty i Neapel).

Atlas (Atlasbergen), bergssystem i
nordvästra Afrika. Det är ett mestadels under
tertiärtiden uppkommet, starkt veckadt område, som
sammanbinder Italiens och Spaniens berg, från hvilka
det skiljes genom ett par små, föga djupa och föga
gamla sund. På grund af sin uppkomst genom
veckning består det af flera parallella zoner. Den
nordligaste, som ligger vid och i Medelhafvet,
är vulkanisk samt omfattar hufvudsakligen öar
och kustutsprång. Den består af basalt, trakyt
och fonolit samt små
rester af tertiäraflagringar. Därpå följer en
andra zon af gamla skiffrar, gnejs och granit,
som kan följas nära kusten ända till Gibraltar sund.
En tredje zon består af röd sandsten och konglomerat
från stenkols- och permperioderna. Slutligen träffas
som en fjärde zon de starkt veckade kritbergen ända
till Sahara. Emellan kritbergens kedjor ligga
tertiära aflagringar. Dessa zoner gripa in i hvarandra
och ha icke veckats på samma tid. Det västra,
marokkanska, A. synes hafva undergått en veckning redan
i paleozoisk tid, medan det östra veckades till ett
kedjeberg helt och hållet under tertiärtiden.
Bergsbyggnaden motsvarar fullständigt Apenninernas, med
en vulkanisk innerkedja, hvars vulkaner varit i stark
verksamhet under tertiär och äldre kvartär tid. Den
tämligen skarpt markerade södra gränsen för
bergssystemet går från Kap Ghir vid Atlantiska hafvet i
nordöstlig riktning till Tunisiens östra kust. I sin
västra del heter detta berg Marokkanska A. och är
under en sträcka af 700 km. från Kap Ghir en
skarp vattendelare mellan nordvästra Marokkos floder,
af hvilka Um-er-Riba och Tensift äro viktigast, samt
de periodiskt rinnande wadi i s. (viktigast wadi
Draa). Denna del af A. består af flera parallella
kedjor, hvilkas kamhöjd växlar mellan 1,000–2,000
m. De högsta topparna äro Djebel Ajasji (4,500
m.), vid Muluja-flodens källor, Djebel Miltsin (3,476
m.), Tamdjurt (4,420 m.) och Djebel Ogdimt (3,884
m.), de tre sista västerut från Djebel Ajasji. Af dessa
kedjor kallas den sydligaste Anti-A., med toppar på
3,000–4,000 m. höjd, den nordligare hufvudkedjan
Höga A. De högsta passen befinna sig i östra delen
och föra till oasen Tafilelt, bl. a. Tisi-n-Telremt
(2,182 m.), Tisi-n-Tagherut (3,500 m.) och
Tisi-n-Imiri (3,036 m.). Det västligaste, lägsta och mest
använda passet heter Bibauan (1,200 m.) och leder från
staden Marokko till Wadi-Sus-dalen, mellan Höga A.
och Anti-A. Öster om Mulujas källområde börjar
Stora l. Sahara-A., likaledes bestående af många
parallellkedjor med olika namn. Inom det
marokkanska området ligger där toppen Djebel Seffah (2,140
m.), men berget stiger i sin östligaste del, Djebel
Aures, på gränsen till Tunisien, än högre, med
topparna Djebel Chelia (2,328 m.) och Djebel Mahmel
(2,306 m.). Alla dessa höga toppar äro snötäckta
under en stor del af året: i trakten s. om staden
Marokko går snön så lågt som till 2,500 m. Det
östligaste partiet af A. är Tunisiska A., ett både
geologiskt och orografiskt mycket sönderslitet
bergland af ringa höjd; högsta topparna nå knappt
1,600 m. Parallellt med dessa södra berg går
Tell-A. l. Lilla A. utefter kusten från Kap Blanco
åt v., böjer sig under namnet er-Rif åt n. till
Ceuta-halfön och har fordom hängt samman med
Sierra Nevada i Spanien. Äfven detta parti är
deladt genom floddalar i flera grupper (man
urskiljer väl ett dussin) och har många toppar på
2,000 m. och mer, t. ex. Djebel Lella (2,308 m.)
i Jurjura-gruppen. Emellan dessa södra och norra
kantberg utbreder sig en högslätt, som i sin västra
del är tämligen jämn, i midten fylld af kullar och
i ö. bergig. Den är i ö, omkr. 80 km. bred, i den
ofruktbara västra delen 170 km. Dess höjd är störst
i väster (1,100 m.), minst i öster (800 m.). Ehuru
några floder därifrån nå hafvet, af hvilka Chéliff
(700 km.) är den viktigaste, är dock större delen af
området en stäpp, hvars vatten samlas i en mängd
afloppslösa saltsjöar, som kallas "sjotts", efter hvilka
hela höglandet kallas Sjott-platån. Af dessa saltsjöar
märkas Sjott-Tigri och Sjott el Gharbi inom Marokko,
Sjott el Sjergeli (Chergui), Sebcha, Namaa, el Hodua,
Guerat m. fl. Äfven s. om de södra kantbergen
finnas sådana sjöar, bl. a. de stora Sjott el-Melghir
och Sjott el-Djerid. Angående naturprodukter och
befolkning se Algeriet, Marokko och
Tunisien.
J. F. N.

Atlas l. Atlant, äfven
Telamon, bygnk., en manlig
bildstod, nyttjad i st. f. kolonn
(pelare, pilaster) att bära bjälklag,
balkonger, listverk o. d. Grekernas
atlanter äro lugna, herkuliskt
byggda gestalter, som tyckas utan
öfverdrifven ansträngning bära sin
börda på hufvudet och de
uppsträckta händerna (armarna).
Romarna däremot samt renässansens
och barockens konstnärer
framställde ofta atlanterna såsom dels
rent af lekande med den burna
lasten, dels under jämmerliga
åtbörder pinsamt tryckta af
densamma. Jfr Karyatid.
illustration placeholder

(I. G. C.)

Atlas (eg. en af titanerna), en
mycket bruklig benämning på
samlingar af land-, sjö- eller
stjärnkartor, vetenskapliga planschverk
o. s. v. Första gången nyttjades ordet i denna
betydelse såsom titel på Mercators (d. 1594)
landkartesamling, på hvars titelblad Atlas var afbildad
såsom himmelsglobens bärare. Se vidare Karta.

Atlas, anat., första (öfversta) halskotan hos
ryggradsdjuren – så kallad, emedan den uppbär
hufvudet, liksom titanen Atlas sades bära himmelen. Denna
kota afviker till sin form betydligt från alla de
andra; hos människan bildar den en vid, platt, tunn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free