Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aubert, Ludvig Caesar Martin - Aubert, Mikael Konrad Sofus Emil - Aubert, Ludvig Mariboe Benjamin - Aubert, Andreas, - Aubert, Jean Ernest - Aubervilliers - Au besoin - d'Aubigne, Theodore Agrippa - d'Aubigne, Merle - Aubin - Aubl. - Abrac-bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge inskränkte sig till smärre och jämförelsevis
fåtaliga grammatiska och textkritiska afhandlingar,
hvilka emellertid vittna om stort skarpsinne och
mycken lärdom. Först 1874 utgaf han ett större
arbete, Den latinske verbalflexion, som rör sig på
den jämförande språkvetenskapens område. Han var
dessutom under en följd af år direktör för
universitetets myntkabinett och gaf ut en del numismatiska
arbeten.
3. Mikael Konrad Sofus Emil A.,
den föregåendes broder, norsk jurist och ämbetsman,
f. 1811, d. 1872 såsom sorenskriver i Nordre
Jarlsberg, sedan han förut innehaft samma befattning
i Lofoten och Vesteraalen och en tid äfven varit
amtman i Nordre Bergenhus amt och borgmästare
i Trondhjem. I dessa befattningar förvärfvade sig A.
anseende som en af Norges skickligaste domare och
administrative ämbetsmän. 1846–47 gjorde han
med offentligt understöd en resa till England,
Skottland, Frankrike, Belgien och preussiska
Rhenprovinsen för att studera dessa länders juryväsende. Frukten
af denna resa blef ett större arbete, Om mundtlig
rettergang og edsvorne (1849).
4. Ludvig Mariboe Benjamin A.,
son af L. C. M. Aubert, norsk jurist, f. i Kristiania
1838, d. 1896. Han blef 1864 professor i lagfarenhet
vid Kristiania universitet. 1884 var han från april
till juni justitieminister i Schweigaards ministär
("aprilministären") och återtog därefter sin
professur. Han var ofta universitetets representant
vid främmande universitets jubileer, såsom i Uppsala
1877 (då han kreerades till hedersdoktor i juridiska
fakulteten) och Bologna 1890. Han blef 1890 äfven
kreerad till hedersdoktor vid Berlins universitet.
Han nedlade mycken möda såsom ordförande (1877
–79) i växellagkommittén, som åvägabragte de
likartade växellagarna för de nordiska rikena af 1880,
och slutligen som författare till en stor mängd
juridiska och historiska skrifter och afhandlingar, af
hvilka må nämnas Bevissystemets udvikling i den
norske kriminalproces indtil Christian V (1864),
Kontraktspantets historiske udvikling (1872), De
norske retskilder og deres anvendelse I (1877), Den
nordiske vexelret (1880–82), Den norske
obligationsrets specielle del (1890 ff.), Grundbögernes
historie i Norge, Danmark og til dels Tyskland (1892)
och Kielertraktatens opgivelse som unionens retslige
grundlag (1894), i hvilken sistnämnda skrift han
söker bevisa, att den svenska politiken efter
afslutandet af Mosskonventionen (14 aug. 1814) varit
grundad på ett principiellt erkännande af Norges
suveräna själfständighet, samt ett arbete om Norges
folkeretslige stilling (1897). – Hans hustru, Elise
Sofie, född Aars, f. 8 febr. 1837, har vunnit
ett namn och en stor läsekrets som författarinna af
novellistiska skildringar af nutidslifvet inom den
norska borgarklassen, bl. a. Kirsten (1880), Dagny
(1882), Bölgeslag (1886), Stedbarnet (1889) och
Forfængelighed (1890). I andra noveller har hon
skildrat lifvet i Gudbrandsdalen (delvis mot en
beslöjadt realistisk bakgrund) och har 1902 och 1903
utgifvit sina minnen Fra de gamle præstegaarde och
Dage, som svandt.
5. Andreas A., den föregåendes broder,
konsthistoriker, f. 28 jan. 1851, teol. kandidat 1877,
har genom vidsträckta resor i Europa utbildat sig
till en framstående konsthistoriker, hvars mognaste
arbete är den omfångsrika monografien Professor
Dahl. Et stykke af aarhundredets kunst- og
kulturhistorie (1893).
Y. N.
Aubert [åbär], Jean Ernest, fransk målare
och kopparstickare, f. 1824 i Paris, var lärjunge af
Delaroche och vann 1844 romerska priset för
gravyrkonst. Sedan tillbragte han i Rom fem studieår.
Hemkommen egnade han sig först åt litografien och
kopparsticket. Som målare har han utfört Martyrer
under Diocletianus, men mest drogs han dock till
framställning af sköna kvinnogestalter efter antiken,
uppfattade med modern känsla och skildrade i
stillsamma situationer med mjukt flytande grekiskt
draperi.
C. R. N.*
Aubervilliers [åbärvilje], förstad till Paris, i
franska depart. Seine, 8 km. n. om Paris, mellan
S:t Denis och Paris, vid S:t Denis-kanalen och
Nord-banan. 31,215 inv. (1901). Öster därom ligger
Fort d’A.
Au besoin [å bəsωä’], fr., i nödfall (formeln för
nödfallsadress på franska växlar).
d’Aubigné [dåbinje; lat Albinæus], Théodore
Agrippa, fransk författare, f. 1550 å familjeslottet
S:t Maury i Saintonge, d. 1630 i Genève. Redan som
barn bemärkt för stor begåfning, slöt han sig tidigt
till hugenotterna, bland hvilka han på grund af sin
våghalsiga tapperhet snart kom att spela en ledande
roll. Han var med i alla deras drabbningar med
katolikerna, blef fyra gånger dömd till döden och
undgick endast genom en tillfällighet
Bartolomeinatten. Vän till Henrik af Navarra, sedermera
Henrik IV, fick han af honom flera
förtroendeuppdrag och bistod honom troget med sina frimodiga råd.
Efter mordet på Henrik nödgades A., förföljd af
hofvet, söka en fristad i Genève, hvars fästningsverk
han iståndsatte. Hans sista år förbittrades af sonen
Constant d’A:s, fader till madame de Maintenon,
utsväfvande lefnadssätt. Som författare var A. på
grund af katolikernas hat föga uppmärksammad i
lifstiden. Främst bland hans arbeten står Histoire
universelle 1550–1601, år 1620 på Paris-parlamentets
befallning brändt af bödeln, ett verk utmärkt för
originella och frimodiga synpunkter. Hans
Tragiques, ett satiriskt epos, "kalvinisternas epopé" (i 7
sånger), är ock synnerligen märkligt, liksom hans
själfbiografi Histoire secrète, écrite par lui-même.
Hans samlade arbeten utgåfvos i Paris 1873 af Réaume
och Caussade. Se Réaume, "Étude historique et
littéraire sur Agrippa d’Aubigné" (1883).
E. A–t.
d’Aubigné, Merle, fransk författare. Se Merle
d’Aubigné.
Aubin [åbä’], stad i franska depart. Aveyron.
9,781 inv. (1901). Den omgifvande trakten eger rika
kol- och järnmalmsfält; den är äfven hemort för de
s. k. Cransac-fåren.
Aubl., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för J. B. Chr. F. Aublet, en fransk botanist,
f. 1720, d. 1778.
Aubrac-bergen [åbra’kk-], fr. Montagnes
d’Aubrac, af yngre vulkaniska lager öfvertäckta
granitberg i franska departementen Cantal, Aveyron och
Lozère. Med en medelhöjd af 900–1,000 m.
kulminera de i Mailhebiau (1,471 m.). Befolkningen, som
är mycket gles, lefver af boskapsskötsel. Berömda
äro oxarna från A., hvilkas antal utgör omkr. 30,000.
Äfven fårafveln är högt uppdrifven, med mellan
40,000 och 50,000 djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
