Print (PDF) - On this page / på denna sida - B ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikets biskopar förd strid för att socialt och kyrkligt höja det lägre prästerskapets ställning och genom det af regeringen förordade "consistorium generale" inskränka biskoparnas maktfullkomlighet. B. nödgades 1636 göra afbön och återupptogs så "in fraternitatem". 1647 blef han kallad och utnämnd till biskop i Växjö, men dog redan 1649. Utom predikningar författade B. flera teologiska arbeten: Harmonia evangeliorum (1627), Förklaring öfver Uppenbarelseboken (1629) och Inventarium ecclesiæ sueogothorum (1642), hvilket sistnämnda kyrkohistoriska arbete, trots det stora anseende det åtnjutit, måste med stor försiktighet användas såsom källa för däri meddelade uppgifter. Se därom E. Hildebrand, "Ett bidrag till frågan om J. Baazius såsom kyrkohistoriker" (i Hist. tidskr. 1899). J. Hdr. 2 Johan B. d. y., den förres son, ärkebiskop, f. i Jönköping 1626. Efter studier i Dorpat, Uppsala och Königsberg blef han anställd såsom lärare för den unge Nils Brahe, riksdrotsen Per Brahes brorson, och sedan hans lärjunge slutat sina studier, kallades B., efter tvenne års nya utrikes studier, af riksdrotsen till kyrkoherde i Skärstad i Växjö stift. Strax därefter (1653) utnämndes han af drottning Kristina till hofpredikant och bibehöll detta ämbete hos Karl X och hans gemål, Hedvig Eleonora. 1659 utnämndes B. till kyrkoherde i Vingåker i Strängnäs stift, 1667 till biskop i Växjö, 1673 till biskop i Skara och slutligen 1677 till ärkebiskop. Han dog under ett besök i Stockholm 1681. B. utmärkte sig lika mycket genom personlig fromhet och stor teologisk lärdom som genom ämbetsnit. Han utgaf bl. a. en dissertation om den fria viljan (1653) samt meditationer öfver treenigheten och Kristi gudamänsklighet (1659). G. O. L. (J. Hdr.) Bab., i naturvetenskapliga beteckningar förkortning för C. C. Babington. Bab (arab., pers.), dörr, port. Se Bab-el-mandeb. -- Bab-i-âli, Bab-i-humajûn, höga porten. Se Porten. Baba (turk och pers.), "pappa", fader, i Persien bruklig hederstitel för munkar och andra andlige (= lat. pater); någon gång äfven efter ett namn, motsvarande arab. sjeik, t. ex. Ali baba. H. A. Baba, Kap, Asiens västligaste udde, i Mindre Asien, vid Egeiska hafvet, 39° 28' n. br., 26° 4' ö. lgd. Baba, slav. myt., naturens urmoder, hvars namn ofta återkommer i många af de slaviska folksagorna, där hon skildras som en gammal ful häxa, hvilken i en järnmortel flyger genom luften. Ej ovanlig i den ryska folkpoesien är sammansättningen baba-jaga, ett mytologiskt begrepp, som under andra former återfinnes äfven hos polacker, tjecher, slovaker m. fl. Några slavister hafva i denna hotfulla häxa trott sig finna en personifikation af vinterstormen. Äfven i den tjechiska folkuppfattningen sammanhänger bába med tanken på ovädersmoln. -- I samband med denna mytologiska uppfattning af detta öfvernaturliga kvinnoväsen står sannolikt icke det slag af gamla, i Syd-Ryssland funna bildstoder, som kallas baba. Dessa figurer i kroppsstorlek, som påträffats redan i 13:e årh. och delvis torde förskrifva sig ända från den äldre järnåldern, föreställa icke blott kvinnor, utan äfven män. Något närmare om deras betydelse känner man ej med visshet. I allmänhet hafva de anträffats i de nejder, där det funnits kurganer (sydryska grafhögar). A--d J. Babáco, bot. Se Carica. Baba-dag (Baba-tag). 1. Ett 3,536 m. högt berg på kaukasiska bergsryggen, i ryska guvern. Baku. -- 2. (Slav. Baba-gora) Pass öfver Balkan i Bulgarien, nära Etropol. Spelade en strategisk roll i rysk-turkiska kriget 1877--78. -- 3. Befäst stad i Dobrudsja, i den rumänska kretsen Tulcea. Omkr. 4,000 inv. Handel på Svarta hafvet. Tatarisk högskola. Den hel. Babas graf, som är belägen i närheten, är en berömd vallfärdsort. B. har i de flesta rysk-turkiska krig varit den turkiske öfverbefälhafvarens hufvudkvarter. Babakuten, zool., en art af indrisläktet. Bábar, äfven Baber l. Babur ("lejon"), egentl. Sehir-eddin Muhammed, Stora Mogul-väldets grundläggare i norra Indien, var på fädernet ättling i femte led af Timur och härstammade på mödernet från Djingis kan. Han föddes 1483 och efterträdde 1494 sin fader i det lilla konungariket Ferghana vid öfre Syr Darja. Hans ungdom upptogs af med växlande vapenlycka förda äfventyrliga tronstrider mot andra Timursättlingar och kamp mot usbekernas mäktige härskare, Sjaibani kan. B:s mål härunder var att intaga
Efter en indisk teckning från 16:e årh. tronen i Samarkand, Timurs gamla härskarsäte, och därifrån råda öfver landet vid Amu och Syr Darja. Två gånger eröfrade han Samarkand, 1497 och 1500, men måste båda gångerna uppge staden efter några få månader. Efter några års kringirrande i landsflykt vände han sina vapen mot Afganistan och intog 1504 Kabul. Han sökte sedan förgäfves samla de splittrade Timursättlingarna mot den framträngande usbekiska makten, som nu hotade Herat, Persien och B:s eget rike i Afganistan. Persernas seger öfver Sjaibani kan gjorde det slutligen möjligt för B. att än en gång, om än som persisk vasall, intaga Timurs tron i Samarkand (1511--12). Snart åter förjagad därifrån af usbekerna, vände sig B. med sina eröfringsplaner österut, till Indien. Efter att under oaflåtliga strider ha befäst sitt afganska välde, inbröt han 1519 i Punjab, på hvilket land han gjorde anspråk som arftagare af Timurs välde, och framträngde till Chenab. Det första plundringståget följdes af flere andra; det egentliga hufvudanfallet företogs dock först i nov. 1525. Med en här af 12,000 man ryckte B. mot Delhi och vann (21 apr. 1526) den afgörande segern vid Pánípat öfver den afganske härskaren i Delhi, Ibrahim Lodi, hvilken själf stupade i striden. Delhi och Agra öppnade sina portar för eröfraren, som där vann ett omätligt byte. B. vände sig sedan mot de hinduiske rajputhöfdingarna och betryggade sitt välde öfver Hindustan genom sin stora seger öfver dem vid Kanwáha, nära Sikri (nu Fathipur Sikri), 16 mars 1527. B:s sista lefnadsår upptogos med att kväfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
