Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bacau (Bakau), distriktshuvudstad i Rumänien (Moldau) - Bacca, bär - Baccalaureus, en medeltida titel, som innehades af väpnare och lägre adelsmän - Baccanarister. Se Paccanarister - Baccara. Se Baccarat - Baccarat l. Baccara, ett franskt hasardspel med kort - Baccarat, stad i franska dep. Meurthe et Moselie - Baccarini, Alfredo, italiensk ingenjör och politiker - Baccaurea, bot. Se Euphorbiaceæ - Baccelli, Guido, italiensk läkare och politiker - Bacchant. Se Backant - Baccharis L., bot. farm., ett växtsläkte af nat. fam. Compositæ - Bacchiacca, egentl. Francesco Ubertini, italiensk målare af florentinska skolan - Bacchiaderna. Se Bakchiaderna - Bacchiglione, en 113 km. lång flod i öfre Italien - Bacchius, metr., antik versfot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bacau (Bakau), distriktshuvudstad i Rumänien
(Moldau), vid Bistrita och järnvägen Roman–
Bukarest. 16,187 inv. (1899), af hvilka hälften israeliten
Bacca (lat., plur. baccæ), bär. – Baccæ Agni
casti. Se Vitex Agnus castus. – B.
Alkekengi l. B. Halicacabi. Se Judekörsbär. –
B. Jujubæ. Se Zizyphus. – B. Juniperi. Se
Enbär. – B. Lauri (lagerbär). Se Laurus.
– B. Myrtilli (blåbär). Se Vaccinium. –
B. norlandicæ (vikon). Se Vikon. – B. Opuli.
Se Viburnum. – B. Oxyacanthæ. Se
Hagtorn. – B. Oxycocci (tranbär). Se Vaccinium.
– B. Phytolaccæ. Se Phytolaccaceæ. –
B. Rubi Idei (hallon). Se Rubus. – B. Sambuci
aquaticæ. Se Viburnum. – B. Spinæ albæ.
Se Hagtorn. – B. Vitis Ideæ (lingon). Se
Vaccinium. – B. Xylostei. Se Try.
C. G. S.
Baccalaureus (nlat., förvrängning af mlat.
baccalarius, vasall af lägre ordning; detta ords härledning
är oviss, men det har ingenting att göra med lat.
bacca, bär, och laureus, lagerkrans), en medeltida
titel, som innehades af väpnare och lägre
adelsmän, af lägre andliga samt af yngre universitets-
och skollärare. På 1200-talet infördes denna titel
vid universiteten, där den betecknade den lägsta
akademiska värdigheten och ungefär motsvarade
den svenska benämningen "kandidat". Den
fortlefver ännu i England och Frankrike (se
Bachelor och Bachelier). – Baccalaureus
artium [a’rtsi-], nlat. (eng. bachelor of arts),
filosofie kandidat. – Baccalaureus legum
(eng. bachelor of laws), juris kandidat. –
Baccalauréat ès lettres [bakkalårea ä lättr], fr.,
studentexamen på klassiska linjen. –
Baccalauréat ès sciences [ä siã’s], fr.,
studentexamen på reallinjen. – Baccalauréat
en droit [ã dr*a’], fransk juridisk
kandidatexamen (efter tvåårig kurs). – Baccalauréat
en théologie [ã teålå*i], dimissionsexamen (vid
de franska universiteten).
Baccanarister. Se Paccanarister.
Baccara. Se Baccarat.
Baccarat [bakkara’] l. Baccara, ett (sannolikt
efter staden Baccarat uppkalladt) franskt hasardspel
med kort, hvilket spelas af flera personer i två grupper
samt bankören som den tredje. Hvarje grupp får
två kort, och antalet poäng afgör vinst eller förlust.
Bankören har således ingen fördel öfver de spelande.
Baccarat [bakkara’], stad i franska dep. Meurthe
et Moselie, s. om Lunéville. 6,609 inv. (1901). I
B. finnes Frankrikes största kristallglasfabrik med
2,300 arbetare och omkr. 7 mill. francs årlig
produktion.
Baccarini, Alfredo, italiensk ingenjör och
politiker, f. 1828 i prov. Ravenna, d. 1890, studerade
vid Bolognas universitet, blef filos. doktor och ingenjör
samt deltog 1848–49 i kriget för Italiens
själfständighet. Han antogs till förste stadsingenjör i staden
Ravenna 1858 och fick efter genomförandet af
Italiens enhet flera viktiga offentliga uppdrag. Så
kallades han 1875 att som generaldirektör leda statens
vattenbyggnader och var 1878–83 (med ett kort
afbrott) minister för offentliga arbeten i Cairolis och
Depretis’ kabinett. Jämte Crispi, Cairoli, Nicotera
och Zanardelli ("pentarkien", d. v. s.
femmannaväldet) bekämpade han sedan Depretis’ styrelse och
slöt sig efter dennes död till oppositionen mot Crispi.
B. inlade betydande förtjänst om järnvägsbyggandet
uti Italien och utgaf flere arbeten i väg- och
vattenbyggnadskonst.
Baccaurea, bot. Se Euphorbiaceæ.
Baccelli [battje’lli], Guido, italiensk läkare
och politiker, f. 1832 i Rom, blef 1852
hedersdoktor i medicin och 1853 i kirurgi samt utnämndes
1856 till professor i rättsmedicin vid Roms universitet.
Af politiska skäl afgick han redan två år senare
från detta ämbete, egnade sig med stor ifver åt den
patologiska anatomien och blef förste innehafvare
af den i Rom nyinrättade lärostolen i detta ämne.
På denna plats bidrog han i väsentlig grad till att
förbereda den studerande ungdomen till den moderna
riktningen inom medicinen. Därjämte idkade han
medicinsk praktik och blef snart den förnämste
läkaren i "den eviga staden", så att han efter dess
förening med konungariket Italien (1870) kallades
till professor i medicinsk klinik vid det romerska
universitetet. 1874 valde Rom honom till ledamot
af parlamentet, där han inom kort blef en af vänsterns
ledare. Han inträdde 1881 i regeringen såsom
undervisningsminister. Såsom sådan framlade och
genomdref han många viktiga lagförslag angående
den högre undervisningen samt inlade stor förtjänst
om gräfningarna i Rom och om vidtagande af sanitära
åtgärder. Han afgick 1884, då hans förslag till en
själfständigare ställning för universiteten ej rönte
bifall. 1890 valdes B. till senator och var ånyo
undervisningsminister 1894–96 i Crispis
rekonstruerade kabinett. Vid de allmänna valen i maj 1895
valdes B. till ledamot af deputeradekammaren. Juni
1898–juni 1900 var han för tredje gången
undervisningsminister under Pelloux och aug. 1901–okt.
1903 minister för åkerbruk, handel och industri i
kabinettet Zanardelli. Utom en mängd mindre
afhandlingar har han utgifvit ett stort arbete öfver
hjärtats och aortas patologi, La patologia del cuore
e dell’ aorta (4 bd, 1863–67). Vid 11:e
internationella medicinska kongressen i Rom 1893
innehade han presidiet.
R. T–dt.
Bacchant. Se Backant.
Baccharis L., bot. farm., ett växtsläkte af nat.
fam. Compositæ, med omkr. 300 arter, alla
amerikanska. I hemlandet användas i medicinen flera
arter, såsom B. ochracea Spr. (erva santo) och
B. genistelloides Pers. Af B. halimifolia L. erhålles
ett gult färgämne.
G. L–m.
Bacchiacca, egentl. Francesco Ubertini,
italiensk målare af florentinska skolan, f. 1494, d.
1557, fick först undervisning i Peruginos verkstad,
förmodligen under dennes vistelse i Florens, studerade
sedermera under Franciabigio, men visar i sina
sällsynta bilder mest inflytande af Andrea del Sarto,
såsom å en predella till en altartafla i S. Lorenzo (nu
i Uffizi). Oftast målade han figurscener till
konstsnickeriarbeten.
C. R. N. (O. G–g.)
Bacchiaderna. Se Bakchiaderna.
Bacchiglione [bakiljåne], en 113 km. lång flod i
öfre Italien. Den upprinner på Piano delle Fugazze
(1,164 m.) i de tessinska alperna, går vid Schio in
i det venezianska slättlandet och blir segelbar vid
Vicenza. Vid Padova kommer den i förbindelse
med det vidt förgrenade norditalienska kanalsystemet.
Under Napoleon I uppkallades efter B. ett italienskt
departement med Vicenza såsom hufvudstad.
Bacchius, metr., antik versfot, bestående af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
