- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
589-590

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylonien. Religionen - Babyloniska fångenskapen (Exilen) - Babyloniska skökan, af lutheranerna om den katolska kyrkan - Babylonisk punktation. Se Massoreter - Babylonologi. Se Assyriologi - Baböling, sjöv. Se Babord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ancienne des peuples de l’orient" (1892–98),
Kraal, "Grundriss der altorient. gesch." (1899),
Rogers, "A history of Babylonia and Assyria"
(1902). Konst: Perrot et Chipiez, "Histoire des
arts", vol. II. Litteratur: Bezold, "Babyl.-assyr.
litteratur" (1886). Kilinskrifttexter: Rawlinson,
"Cunieform inscriptions" (1861–84) och
"Cunieform texts ... in the British Museum" (1896 ff.).
I omskrift och öfversättning: Schrader,
"Keilinschriftliche bibliotek" (1889–1900), Sheil, "Délégation
en Perse V" (1900), King, "Letters ... from
Hammurabi" (1898–1900), "The seven tablets
of creation" (1902). Besvärjelseformler: Tallquist,
"Beschwörungsserie Maqlu" (1895), Zimmern,
"Beschwörungstafeln surpu" (1896), och Myhrman, [**]
"Labartu-texte" (1902). Religion: Jastrow, "Religion
of Babyionia and Assyria" (1898, tysk upplaga
1902 ff.), Jensen, "Kosmologi der babylonier"
(1890), Gunkel, "Schöpfung und Kaos" (1894),
Zimmern, "Beiträge zur kentniss der assyr. religion"
(1896–99), och Schrader, "Die keilinschriften und
das Alte testament" (3:e uppl. omarbetad af Zimmern
och Winckler, 1903). Jfr Kilskrift.
D. M.

Babyloniska fångenskapen (Exilen) plägar
efter profeten Jeremias förutsägelser (jfr Jer. 25: 11)
räknas till 70 år; men detta tal är knappast att
uppfatta bokstafligt och kan i alla händelser icke
förenas med de historiska data. Vare sig man räknar
exilens början från år 597, då Juda rikes konung,
Jojakin, jämte en del af hans folk, däribland
profeten Hesekiel, bortfördes till Babylonien, eller från
år 586, då Jerusalem med templet förstördes af
kaldeerna, och konung Zedekia jämte den återstående
delen af folket, med undantag af ett mindre antal
af den lägre landtbefolkningen, måste vandra samma
väg, så ligga ej mer än 48–59 år mellan dessa
tidpunkter och konung Cyrus’ första regeringsår i
Babel (538), då faktiskt alla judar fingo tillåtelse
att återvända hem, om också blott en del begagnade
sig däraf. – De i "fångenskap" bortförde
israeliternas ställning torde i allmänhet icke ha varit hård;
förlusten af personlig frihet torde nämligen endast ha
drabbat konungarna och möjligen andra högt stående
personer. Folket tilläts bo i egna hus, förvärfva och
bruka jord, drifva handel, en för judarna dittills
främmande förvärfskälla, som inbragte många
förmögenhet, samt i viss mån bibehålla sin gamla sociala
författning. I andligt afseende voro visserligen
förhållandena tryckande, såtillvida som de bortförde
voro beröfvade möjligheten att dyrka sin gud i den
enda legitima helgedomen, Jerusalems tempel; men
de kunde likväl obehindradt fira sina sabbater,
iakttaga omskärelsen och andra lagbud, hvarigenom
deras religiösa egendomlighet till skillnad från andra
folk upprätthölls. Många judar torde emellertid i
och med Jerusalems fall och omplanteringen på
hednisk jord ha uppgifvit sin fäderneärfda tro och
öfvergått till hedendomen: Jahve hade i deras ögon
nu lidit ett ögonskenligt nederlag inför de hedniske
gudarna i Babel; men de allvarligare ha af den
upplefvade tuktan och den omgifvande hedendomen
tvungits till en innerligare sammanslutning och lärt
sig en mera andlig dyrkan af Israels gud: den
upplefvade förödmjukelsen var för dem ej ett tecken på
de babyloniske gudarnas seger, utan ett uttryck för
Herrens makt och helighet, då han användt kaldeerna
för att tukta sitt folk för dess synder mot honom.
I denna tro sågo de äfven med andra ögon än dittills
på hela sin föregående historia, som nu blef en
historia om trohet och lycka, otrohet och straff. I
den s. k. deuteronomistiska bearbetningen af Israels
äldre historiska källor, hvilken hufvudsakligen utförts
under exilen, har denna nya lifssyn fått ett hela
folket gällande storartadt uttryck. Ett annat uttryck
för samma förändrade uppfattning ligger i den
uppvaknade kärleken till de gamle profeterna, hvilkas
ord man förut betraktat med misshag och ovilja,
men hvilka nu, på grund af den bekräftelse deras ord
fått, blefvo föremål för djup vördnad; därför samlar
man nu deras ord. Till exulanternas fortsatta andliga
fostran bidrogo i hög grad profeterna Hesekiel och
Deutero-Jesaja (förf. till kap. 40–66 i Jesajas bok).
Förutom den redan påpekade betydelsefulla
förändringen i judarnas religiösa uppfattning, som nog
är till största delen deras verk, förtjänar ytterligare
framhållas, att i följd af dessa båda profeters
verksamhet deras landsmän under exilen fått lära sig
en dyrkan af Israels gud utan den begränsning, som
var gifven med Kanaans land som folkets hem,
Davids dynasti som deras politiska enhet och den
enda legitima offerplatsen i Jerusalem. Genom
Hesekiel, som upptog de till prästadömet hörande
idéerna om rent och orent och gjorde dem till
hufvudbeståndsdelar i sin profetia (kap. 40–48), ingicks
vidare en förening mellan ritualister och profeter,
som förut bekämpat hvarandra; och i följd häraf
vaknade äfven sinnet för lagstudiet och lagens
systematisering, särskildt renhetslagarna – resultatet
häraf föreligger i den s. k. Prästkodex. På grund
däraf att judarna sålunda lärde sig en gudsdyrkan
utan tempel och i lagstudiet funno en andlig
offertjänst, kunde många af dem för alltid stanna kvar
i Babylonien eller senare utvandra dit eller åt andra
håll utan att behöfva uppge sin tro. I själfva verket
ha judarna ännu i dag denna andliga förändring att
tacka för sin tillvaro som ett religiöst folk.

Profetiska röster bland exulantarna synas långt
före Cyrus’ uppträdande ha pekat mot Iran och
därifrån bebådat befriaren. När han framträdde på
skådeplatsen, utpekade Deutero-Jesaja honom helt
enkelt som Jahves smorde (Jes. 45), och Cyrus
bekräftade hans profetia genom att under första året af sin
regering i Babel (538) utfärda ett frihetsedikt med
tillåtelse för judarna att vända hem, uppbygga
templet och äfven medtaga de tempelkärl, som
Nebukadnezar röfvat från Salomos tempel. En afskrift af
ediktet nedlades i det offentliga arkivet i Ekbatana,
där den sedan fanns (Esra 6: 2 ff.). Icke alla,
utan blott en mindre del af judarna (42,360)
begagnade sig af tillåtelsen att vandra hem (om
orsaken se ofvan); de anfördes af en man vid namn
Sesbassar, hvilken måhända var en ättling af David.
Omkr. 80 år senare förde Esra ungefär 1,500 judar
från Babel till Jerusalem och ordnade den på
förfall komna församlingen där genom att införa lagen
som dess norm.
E. S–e.

Babyloniska skökan, ett uttryck, som
ursprungligen användes af lutheranerna om den katolska
kyrkan, för att smädligt beteckna dess
förvärldsligande, och sedan af sekter begagnats i samma
mening om den protestantiska statskyrkan.

Babylonisk punktation. Se Massoreter.

Babylonologi. Se Assyriologi.

Baböling, sjöv. Se Babord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free