Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bacquehem, Oliver von, markis, österrikisk statsman - Bács Bodrog, sedan turkiska tiden äfven kalladt Bácska, komitat i Ungern - Bácska. Se Bács Bodrog - Bács-kanalen. Se Franzens-kanalen - Bacteria, zool., ett insektsläkte. Se Vandrande blad - Bacterium merismopedioides, en bakterie, som orsakar potatissjukan (se d. o.) - Bactris Jacq., bot., växtsläkte af nat. fam. Palmæ - Bactryllium Heer, paleont., en stafformig organism af högst 4 mm. längd - Bactyrilobium, bot. Se Cassia - Baculites Lam., paleont., fossil cefalopod af nat. fam. Ammonoidea - Baculus (lat.), staf - Bacup, stad i Lancashire - Bad. 1. Baln. Kroppens neddoppande i en vätska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provinsförvaltningen och utnämndes 1886 till
handelsminister i sin morbroder grefve Taaffes kabinett.
Som sådan arbetade han bl. a. för järnvägarnas
läggande under statens förvaltning och för mildring af
det stränga tullskyddssystemet. Det senare
sträfvandet bar frukt i de med Tyskland, Italien, Schweiz,
Belgien och Serbien 1892 afslutade handelsfördragen.
I sammanhang med Taaffes afgång lämnade B. 1893
sin post som handelsminister, var en tid (nov. 1893–
juni 1895) inrikesminister i Windischgrätz’ kabinett
och därefter till 1898, då han drog sig tillbaka till
privatlifvet, ståthållare i Steiermark. Sedan 1895
är han medlem på lifstid af herrehuset.
Bács Bodrog [bat*], sedan turkiska tiden äfven
kalladt Bácska, komitat i Ungern, mellan Donau och
Theiss och i n. begränsadt af komitaten
Pest-Pilis-Sólt-Kis-Kún och Csongrád, har en areal af 11,079
kvkm., med 767,682 inv. (1901), af hvilka 40 proc.
magyarer, 27 proc. serber, 26 proc. tyskar och 4
proc. slovaker jämte rutener, rumäner, greker och
zigenare i mindre antal. Komitatet var fordom
sumpigt och osundt, men har torrlagts genom flera
stora kanaler. I södra delen ligga flera skansar
(med sammanlagd längd af öfver 70 km.), hvilka
man tillskrifvit romarna. Hufvudort: Zombor.
Bácska [batsjka]. Se Bács Bodrog.
Bács-kanalen [batsj-]. Se
Franzens-kanalen.
Bacteria, zool., ett insektsläkte. Se
Vandrande blad.
Bacterium merismopedioides, en bakterie, som
är verksam vid den s. k. potatissjukan (se d. o.).
Bactris Jacq., bot., växtsläkte af nat. fam. Palmæ,
med omkr. 90 arter i Central- och Syd-Amerika. B.
(Guilielma) speciosa, amason-indianernas pupunha,
odlas allmänt af nämnda indianer för sina frukters
skull. Dessa likna aprikoser, äro rika på stärkelse
och utgöra ett viktigt näringsmedel, kokta eller
rostade som kastanjer. Ett träd lämnar årligen ända
till 100 kilo frukter.
G. L–m.
Bactryllium Heer, paleont., en inom trias- och
juraformationerna förekommande, stafformig organism
af högst 4 mm. längd, som vanligen uppträder i stor
mängd, och hvars olika arter på sina ställen
karakterisera olika etager. Dess systematiska ställning är ännu
ej afgjord; den synes visserligen till det yttre erbjuda
en viss likhet med diatomaceer, men det är ovisst
om någon verklig frändskap med dessa existerar,
och man vet ännu icke om B. tillhör djur- eller
växtriket.
A. G. N.
Bactyrilobium, bot. Se Cassia.
Baculites Lam. (af lat. baculum, käpp), paleont.,
fossil cefalopod af nat. fam. Ammonoidea, med
alldeles rakt, stafliknande, från sidorna något tillplattadt
skal. Släktet tillhör uteslutande kritsystemet. Några
arter hafva träffats i de till detta system hörande
lagren i Skåne. (Se Ammoniter.)
G. L.*
Baculus (lat.), staf. – B. pastoralis
(episcopalis), herde-, biskopsstaf; kräkla.
Bacup [bä’kap], stad i Lancashire, England, 10
km. s. om Burnley, vid Irwell. 22,505 inv. (1901).
Järn-, bomulls- och ylleindustri, stenkolsgrufvor.
Bad. 1. Baln. Med bad förstås kroppens eller vissa
dess delars neddoppande i en vätska. I vidsträcktare
mening innefattas i begreppet bad äfven kroppens
införande i het luft eller ånga (varmluftsbad, ångbad)
eller i fastare ämnen (såsom vid de tyska "moor-
och sandbaden"), dess ingnidande med gyttja o. s. v.
Man betecknar med bad också användande af en
strömmande eller fallande vätska på kroppen
(duschbad).
Ur kulturhistorisk synpunkt har badet i alla tider
utöfvat ett särskildt inflytande på människornas
sociala tillvaro. Hos orientens folk var badet nära
förbundet med den religiösa kulten, i det att man hos
dem ansåg kroppens renhet liktydig med sedernas
renhet. De semitiska folken voro genom religiösa
föreskrifter ålagda att bada och därför ansågo de
reningsbad efter vissa af kroppens funktioner, efter
vidrörandet af orena föremål och efter sjukdomar som
rituella handlingar. Ungefär under samma former
finnes bad omtaladt i sanskrit-litteraturen samt hos
perser, egyptier m. fl. Hos alla de nämnda folken
synes det dock varit fråga mera om tvagningar eller
kalla doppningar än om egentliga bad.
Hos grekerna (hellenerna) finna vi badet mera
utveckladt, i det att det hos dem öfvergår från att
uteslutande stå i de religiösa brukens tjänst till att
alltmer bli ett kraftigt medel i dietetikens och
medicinens. Det sammanbindes med gymnastiska
öfningar, står i förbindelse med användningen af ett
kraftigt svettbad och efterföljes af kalla begjutningar
eller neddoppningar i floder, i särskilda bassänger.
Hos jonierna blir det alltmera förfinadt, och deras
bad kan betraktas som förebild för de s. k. romerska
lyxbaden, hvilka under kejsartiden nådde sin högsta
utveckling. Ett fullständigt grekiskt bad föregicks
af en kraftig svettning, framkallad genom
kroppsöfningar eller genom upphettning med starkare
värme. Det egentliga badet började sedan med
tvagningar (varma begjutningar) och därefter
stundom varma helbad i bassäng eller badkar. Sedan
följde rikliga, småningom afsvalnande öfversköljningar,
skrapning med badskrapa samt ingnidning med olja.
I varmrummet utfördes ett slags passiv gymnastik
af därtill inöfvade badare, de s. k. alipterna eller
salfvegnidarna. Hettan i svettbadet åstadkoms genom
strålande värme från glödande kol, heta stenar eller
ock genom heta vattenångor. Det som karakteriserar
det grekiska badet var svettning, massering och
tvagning. – Vår kunskap om det grekiska badet är
hämtad endast från den grekiska litteraturen, men
ruinerna efter de romerska kejsarbaden i Pompeji
hafva satt oss i tillfälle att äfven i detalj studera
huru dessa lyxbad voro inrättade.
Romarna gjorde småningom bekantskap med
det grekiska badet. Det infördes till att börja med
i mera enkel form på de förmögnares landtgårdar,
och folket fick först under republikens sista tid
göra bekantskap därmed genom en mängd små
badstugor, som här och hvar uppfördes. Under
kejsartiden inrättades mer eller mindre efter grekiskt
mönster storartade badanstalter, hvilka gjorde dessa
bad till en hela folkets egendom. Genom förfiningen
i dessa badpalatsers anordning och genom missbruk
i njutningens tjänst måste dessa bad hafva utöfvat
ett förvekligande inflytande. I allmänhet badade
män och kvinnor hvar för sig; men faktiskt funnos
äfven s. k. gemensamhetsbad, balnea mixta, där
hänsyn ej togs till de badandes kön. Det romerska
lyxbadet var ett varmluftsbad – det romerska
folkbadet, eller legionernas bad, var inrättadt efter andra
grunder, det var nämligen ett fuktigt svettbad, mycket
liknande nutidens s. k. finska bastubad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
